En sådan dag

Här satt vi och fikade för en vecka sedan!

Sover urdåligt och är nästan arg när jag vaknar! Fattar inte men så är det. Det blir en långsam morgon med mycket pepp av mig själv. Ute vräker snön ner och jag skottar snö i en timme. Ångande varm och svettig. Bär upp några säckar med pellets på verandan men är svag i armarna och tappar båda och de går sönder... Pellets över hela golvet där ute. Inser att jag inte ska storma fram i min nya träning. Varannan dag till att börja med är ett nog så tufft mål. Dessutom är bilen helt tom på diesel och jag orkar inte lyfta den stora bensindunken med 20 liter för att hälla i med precision. Chattar lite med sonen som har tränat det mesta och han säger att jag fått ett tufft helkroppsprogram och han tycker det låter klokt att vila en dag. Nåja. Utomhus har jag liksom redan tränat och även om jag inte blir glad åt snön, som jag annars älskar, så känns det i hela kroppen. Höften är varm och mjuk och det är det bästa. Armarna svaga som spagetti just nu. Försöker tillåta mig själv att det är så här nu. Det är svårt för jag dras med många gamla mönster som uppenbarats ett efter ett. Och jag tar emot. Vad är alternativet?
   Hittar artikeln The yoga of darkness. Kanske ett litet dramatiskt namn men jag blir så glad när jag hittar den här typen av länkar och texter. För hur översköljs vi inte om hur fint vi mår, hur välsignade vi är när vi utför vår yoga? Medan det många gånger känns exakt tvärtom. Att det är tufft. Att sorger, elände och annat från vårt liv plötsligt dyker upp som korkar ur vattnet. Som vägrar tryckas ner igen och tur är väl det? Att processen skulle vara enkel det är så långt ifrån sanningen man kan komma i mina ögon. Jag vet att många värjer sig när jag säger att det mesta är hårt arbete men som min lärare Shandor Remete skriver i Emma Balnaves' senaste bok Nataraja the lord of multiple forms ; My father's guru used to say, 'give me a student with one percent talent and ninety-nine percent determination and I will turn him or her into a siddha.' 
Det där att stanna i det som är och ta emot det som kommer. OAVSETT vad det är. Och när jag känner mig misslyckad för att jag inte får till det med styrke- och balansträningen idag för att jag varken orkar eller har en bil som kan ta mig milen in till stan så är det så. Så simpelt men ändå känner jag mig först misslyckad. Va! Var kommer det ifrån säger jag till mig själv. Och samtidigt vet jag var det kommer ifrån. Att i min barndom aldrig ha känt att det var nog det jag presterade eller gjorde. Inte nog. Och där måste jag sluta döma mig själv. Jag dömer ingen annan så hårt som mig. Och jag vet att yogan lyft på alla hinder för mig själv att se mig själv. Och när jag nu gör det så måste jag faktiskt ta emot mig själv också. Träningen är kombinerad som ni märker - Insikter och svettigt kroppsarbete. Kanske bästa kombon? Känner hur jag spretar i mina tankar och det jag skriver, nåja, det får vara så. Helt enkelt en sådan dag.