Varannan dag är mitt tema just nu. Varannan dag mår jag finfint och varannan dag gör jag inte det. Det är som allt är i olag, då och då. Idag är det en sådan dag. Förutom träningsvärk i hela kroppen så är humöret i botten. Det blir nästan värre av det otroliga solskenet utanför. För visst måste man vara glad när solen skiner? Den eviga känslan i vårt land och sedan min barndom. Men jag tänker att det intensiva arbetet jag egentligen gör med min kropp och främst mina höfter, det låser upp något som sedan kommer fram i solen. Jag dansar. Jag tränar. Jag yogar. Och idag känns hela högersidan för kort igen. Det är som den är hopdragen. Igår var jag varm och böjlig just där och idag helt tvärtom. Allt sätter sig i kroppen över hur vi känslomässigt mår, det är min fasta övertygelse. Det har tagit mig många år och motstånd att komma dit. Att jag själv påverkar allt. Och då menar jag precis det. Shandor, min lärare sa det för några år sedan på en lektion och jag blev oerhört provocerad. Han sa det till oss alla, det var inte specifikt till mig, men jag tog den meningen och rullade runt den på tungan. Jag spottade ut den. För att sedan ta upp den igen. För att försöka svälja den tillsammans med godsaker och så plötsligt var den där igen. På tungspetsen. Idag har jag införlivat den. Tror jag. Och då skalas precis allt det andra bort.
Jag går en baklängesstig just nu i mitt liv. Jag tittar på bilden när jag sitter och diskar vår frukostdisk vid ån som vi paddlat på för första gången, jag och min man. Det är 33 år sedan. Jag sitter på huk hur lätt som helst. Jag tänker på när jag födde vår son, jag satt på huk i flera timmar under förlossningen och bara andades. Som i en egen födelsebubbla. Det var så mäktigt. Men hur kan det komma sig att jag inte kan sitta ordentligt på huk idag? Några diskbråck hände. Mitt bäcken vreds åt två olika håll. Och jag vill verkligen verkligen tillbaka till min egen ursprungsform. För att det skulle gagna mig. Hela mig. Jag tänker att det jag gör nu är bra. Även om det inte känns så. Påminner mig att för att komma dit där det känns bra, behöver man ofta gör det som inte känns bra. Paradoxen.
Jag går en baklängesstig just nu i mitt liv. Jag tittar på bilden när jag sitter och diskar vår frukostdisk vid ån som vi paddlat på för första gången, jag och min man. Det är 33 år sedan. Jag sitter på huk hur lätt som helst. Jag tänker på när jag födde vår son, jag satt på huk i flera timmar under förlossningen och bara andades. Som i en egen födelsebubbla. Det var så mäktigt. Men hur kan det komma sig att jag inte kan sitta ordentligt på huk idag? Några diskbråck hände. Mitt bäcken vreds åt två olika håll. Och jag vill verkligen verkligen tillbaka till min egen ursprungsform. För att det skulle gagna mig. Hela mig. Jag tänker att det jag gör nu är bra. Även om det inte känns så. Påminner mig att för att komma dit där det känns bra, behöver man ofta gör det som inte känns bra. Paradoxen. 
Tänk, idag på yogan satt jag där med utspärrade ben och försökte göra framåtböj och sid böj. Det är så fruktansvärt svårt för mig. Just som du nu skrev så känner jag att "det här måste jag göra mera av". Gå in i det. Just nu. Kramar. Du berör.
SvaraRaderaTack. Vi kämpar på, på varsitt håll och matta. Varm kram!
RaderaGenvägar är bara att glömma, det vet vi ju idag. Finns bara ett sätt och det är att do your practice och var i allt som händer och kommer upp. Kram på dej och du, bilden på dej är så fin!
SvaraRaderaJa så är det ju, samtidigt måste man veta att man gör det som gagnar och där har min väg varit lite krokig. Annars kan man faktiskt förvärra sitt problem. Jag tar mig sakta vidare. Kram och tack!
RaderaÅh vad jag känner igen, men det är min vänstersida som är för kort.. känns som en hård linje från sidan på halsen och axeln och ner över höften. Lite jobbigt med det just nu. Kanske våren som spökar. Ja vilken fin bild! Kram
SvaraRaderaJa Ulrika, vi har varsin sida :) Kram och tack!
Radera