Bland tusen skivstänger och muskler och tack ska ni ha ♥ ♥

Jag har funderat på det väldigt länge. Gått från skeptisk till att ja, jo jag behöver nog det här. Lite mer styrka i min kropp via en styrketräning och samtidigt rehab eftersom jag inte är riktigt som jag ska i min högra sida. Jag var på behandling förra veckan och mitt ena ben var 3 cm längre, det är alldeles för mycket, och jag är hopdragen i höger sida vilket gör att vänster får jobba mer och fel.  Jag sliter ut delar som inte ska vara engagerade helt enkelt. Jag kommer inte åt det med yogan. Det vet jag nu. Jag vill samtidigt inte bara gå och träna lite random, jag vill ha koll på vad jag gör och varför. Jag har googlat. Jag har frågat. Jag har kollat på olika tränare. Och nej, jag kan ju inte tänka mig att hitta någon som jag ska träna för virtuellt. Lika lite som jag skulle göra det med yogan, lika lite vill jag göra det nu. Och idag blev jag bekräftad i mina tankar. Jag har hittat en ung kille, en väldigt kunnig coach, tränare och guide. Han har hjälpt några hundra personer individuellt och jag träffade honom för några veckor sedan och kände genast förtroende för honom. Han är kunnig, glad och ödmjuk. Gillar hans energi och vet att en tränare och en elev/adept behöver ha en bra personkemi. Inget konstigt med det. Och när jag jag idag åkte och tränade med honom, mitt allra första pass, så var det ju så att en del saker trodde jag att jag gjorde rätt - men jag gjorde inte det. Man behöver någons ögon på sig när man börjar med något. I mina ögon spelar det ingen roll om det är styrketräning, yoga, simträning eller vad som helst. För att slippa göra saker ogjorda sedan och backa bandet. Han peppade. Han stöttade. Han till och med berömde mig i vissa övningar och jag bestämde mig för att inte lyssna på den där lilla kritikern inombords. Varför inte glädjas liksom? Och här sitter jag. Med ett tufft yogapass från i morse och ett tufft träningspass lite senare. Jag är mör. Men glad. Nu börjar nästa del i min plan av träning. Är jag glad? Så otroligt och samtidigt lite lättad. Att jag gjorde det. Klev in på kraftsportklubben i stan bland tusen skivstänger och muskler och kände mig ändå lite hemma. Imorgon går jag dit igen. Jag kan ju träna när jag vill för jag kan ju skriva när jag vill. Frihet hej hej.
Jag vill också skicka ett tack till Nina, Pernilla och Jeanna. Utan era blogginlägg om er träning hade jag nog haft längre startsträcka, så tack från hjärtat ♥