Jag predikar igen

Igår fikade vi på ett supermysigt fik i stan. Högt i tak. Kristallkronor. Bakverk gjorda av vetemjöl och socker. Socker och vetemjöl. Och vad är det som gör att man plötsligt känner sig lite besvärlig, lite jobbig när man frågar än en gång efter något utan vetemjöl och socker? Nu när det är befäst med hur mycket succéhistorier, fakta och forskning som helst kring vad det är som gör att vårt välmående är beroende av vad vi äter? Inte hur smala vi är. Inte hur mycket vi vill fokusera på det. Det är helt enkelt så. Att man upplevs som lite präktig och nästintill "märkvärdig"? Varje gång jag skriver eller pratar om lågkolhydratkost så är det någon som reflekterar med att de inte mår dåligt av sin kost, inte vill tänka på den helt enkelt. Men tänk om en mår dåligt på sin kost? Fast en inte vet det ännu? Tänk om organen är inbäddade i fett, skapade av kolhydrater, och inte fett på utsidan av kroppen? Tänk om vi fortfarande är både fettskrämda och inte vill låta maten vara den medicin den är? Tänk om inflammationen växer både här och där? Ingen skrämseltext, bara mina reflektioner utifrån min egen upplevelse.
   När vi för tre år sedan förändrade vår kost så startade en verklig revolution i våra kroppar. När man avsockrar sig så brukar vissa symtom dyka upp; huvudvärk, trötthet, dålig ork, irritation, dålig andedräkt, förstoppning och stor törst. När det väl klingat av brukar välbefinnandet infinna sig. Att man sover som en gud, att man blir mätt på ingenting och håller sig utan blodsockersvall, att man orkar så mycket mer och humöret stiger. Och har man övervikt brukar den ramla av. Lättare för en del, svårare för andra beroende på hur den individuella resan sett ut.

Sockerfilmen

Men om man inte ändrat sin kost, inte känt behov av det så kan det hända att man ännu inte nått sitt optimala jag. Helt enkelt. När jag äter lite mer "liberalt" så mår jag som förr. Och när jag tar mig ett undantag och äter något som jag åt förr och inte mådde dåligt av så kan det hända helt andra saker. Jag och älsklingen fikade som sagt, åt sådant vi egentligen aldrig äter, men det blev så. Vi drack gott kaffe och åt något vi kallade för "halva" när jag var ung, en stor vetebrödskaka med smörkräm emellan. Vi delade på en bit. Det var fluffigt i munnen och påminde svagt om något. Väldigt sött. Lättuggat. Och jag hann nästan inte komma hem förrän min mage gjorde uppror. Huvudvärken som vi båda drabbades av. Svårigheten att sova. Och jag hostade. Hela kvällen. Av ett litet fika.
   När jag tänker på hur avsockrad min kropp är och hur väl jag egentligen mår på det så är det knepigt att tänka att man gör så. Tar sig undantag. För det slutar aldrig väl. Inte nu för tiden när min kropp vant sig av med det som den inte är skapad för. När den inte är invaggad i att lite gör ingenting. För idag gör det just det. Jag kan inte äta den typen av bakverk utan att bli sjuk.
  Nej, jag har aldrig uppvisat någon form av överkänslighet eller allergi när det gäller gluten. Och ändå talar min kropps reaktioner sitt tydliga språk. Faktum är att jag vill ha alternativ. På gott fika. I en vacker miljö. Ofta ligger det en liten rawboll som man gjort som en slags eftergift men resten av diskarna dignar av socker och vetemjöl. Jag vill fika gott men då måste jag baka själv. Så jag gör det. För det mesta. Men undantagen, fusken eller vad man vill kalla det, har jag tagit mig då och då. De gagnar ingenting i mig. Det är bara sinnet som har en slags romantisk syn och förlegad tanke på vad gott fika egentligen är.
   Så jag predikar igen. Över att låta din kropp få slippa sockret. Och tycker du att du är hälsosam men ändå äter lightprodukter, mycket spannmål, pasta, ris och potatis - kolla på den här filmen. En kille från Australien som gjorde ett experiment med sig själv. Nej, han åt ingen skräpmat, han åt inte godis. Han åt det som många tycker är hälsosamt. Blev han sjuk? Kolla själv och tänk sedan på vad du "unnar" dig och hur mycket socker det egentligen är och om din kropp mår bra på det.

Bilden har jag lånat från svtplay