Coachning och korrigering

Rehabilitering av mig själv, det är faktiskt vad jag gör nu. Det har sjunkit in i mig fullt ut. Det betyder att planen på att göra saker hela tiden för en aktivist som jag, inte riktigt fungerar. Jag behöver ha luckor emellan. Tid av tålamod och snällhet för mig själv. Jag orkar helt enkelt inte träna varje dag. Men varannan går bra. Och då får det bli så.
   Jag har ju börjat med styrketräning på kampsportklubben i stan. Den personliga tränaren jag har hittat, han är så duktig på det han gör. Inte bara vilka rörelser jag behöver utan också i att se mig och peppa. Igår gick vi igenom en del nya saker, och jag lovar, jag hade aldrig förstått de här rörelserna om inte han hade tittat på HUR jag gör dem. Ändå är jag lättlärd säger han, och det tillskriver jag alla år av yoga, att kroppen hittar delarna ganska snabbt. Men inte utan coachning och korrigering. Jag är ett stort fan av mänskliga möten, i vad vi än sysslar med. Jag blir mindre och mindre intresserad av våra tekniska hjälpmedel. I det verkliga svettiga mötet där han peppar, pushar och SER vad jag gör så inser jag mer än någonsin att det här är exakt vad jag behöver. Visst hade jag kunnat titta på youtube, visst hade jag kunnat hitta en miljard länkar på hur det ska göras. Men om ingen ser när jag testar, hur vet jag då att jag gör rätt? När min ena armbåge hela tiden vill flyta ut när den inte ska det, hur skulle jag ha vetat om det om inte han hade sett det och fått mig att ändra min rörelse? Kanske hade jag i min ensamhet då fortsatt att göra rörelsen fel och i slutänden hade något blivit stört i min kropp.
   Att jag är så noga och varsam idag har naturligtvis sin historia i att jag inte varit det tidigare. Att jag nästan trott att jag kan innan jag börjat. Och att jag pressat mig för hårt både på gym och i yogan. För att jag från början inte gjorde rätt. Idag blir det också en extra sporre för det jag vill uppnå, att samtidigt hitta rätt guide på vägen. Precis som när jag tränade första gången för Shandor och insåg att jag ingenting visste egentligen. Egentligen. Ändå hade jag tränat yoga i sex år innan. Men jag hade inte förstått vad jag hade gjort men framför allt inte vad jag behövde. Hans kunskap knockade mig nästan och fick mig att faktiskt börja om. En slags nystart som handlade otroligt mycket om att göra om och göra rätt. För mig.
   Kanske slår jag in öppna dörrar, kanske är jag långsammast på att förstå att kontakten mellan en lärare och elev, i vad vi än sysslar med, är den snabbaste vägen till egenhälsa. Att vi inte kan allt innan vi börjat, att vi behöver guider, att vi alla har en inre guide men den rösten behöver få en yttre guide - allt kommer att gå mycket snabbare och vi tar oss vidare på skonsammare sätt. Det är klart att jag lärt mig massor av skador och felaktiga val, men där jag befinner mig nu så är jag bara tacksam över att ha hittat en ny person som guidar i sitt område. Vilken rikedom egentligen! Att ha olika vägvisare inom olika områden i livet. Är inte det ganska fantastiskt?