Sju år i blodet

I söndags var det årsdagen för min blogg. 2009 startade jag den, så jag har under sju långa år bloggat om mitt liv, eller framför allt mitt liv utifrån yogan . Men även annat som mat och den livsviktiga andningen har varit mitt fokus. Jag har också de senaste två åren blivit ännu mer personlig för att jag vet att det alltid finns någon annan som delar det jag beskriver av utmaningar och svårigheter. Självklart är det utsnitt av mitt liv, en del tror att jag skriver om allt som händer mig men så är det naturligtvis inte. En bloggläsare hörde till exempel av sig till mig när jag var i Indien och hon var just då på samma plats, vi stämde möte och hon sa - Jag vet ju allt om dig men du vet inget om mig, är du inte glad att du träffat mig? Det gjorde mig väldigt fundersam. För nej, ni vet ju inte allt om mig, självklart inte, men vem vill veta det? Och ja, visst är det roligt att träffa människor som läser det jag skriver, men jag har ju ingen föreställning om vilka de/ni är om jag inte känner er. Men så olika kan man alltså tänka om bloggeriet :)
Periodvis har jag funderat på att sluta skriva. Periodvis älskar jag att skriva. Här.  Jag hade också en annan blogg en period, Annikas andetag, men drog sedan ihop allt på samma ställe. Det är en fantastisk rikedom rent egoistiskt att ha sin resa så väl dokumenterad. Önskar bara att jag hade skrivit från dag ett som jag började med yogan. Jag gjorde några halvhjärtade försök innan bloggen, men när bloggen tog fart så hände något inombords också. Jag hittade mitt språk, som gjorde att jag vågade skriva min bok som är baserad på delar ur bloggen. Jag öppnade upp mer, jag fick fantastiska kommentarer och vänner. Jag gick från några stycken läsare om dagen till några hundra. Idag har jag 200-300 läsare om dagen och jag är väldigt nöjd med det. Det brukar alltid finnas en kärngrupp som både läser och kommenterar, tidigare var det fler som kommenterade men färre som läste. Mönstret över hur man gör när man läser bloggar och när man väljer att kommentera varierar naturligtvis. Nu också med olika läsplattor osv. Jag vet att jag då och då haft läsare som mailat för att det inte går att kommentera i min blogg och jag tror i ärlighetens namn inte man kan kommentera som "anonym" om man inte har ett googlekonto i botten. Men oavsett all teknik och annat så är jag så glad för att ni läser och extra glad när ni lämnar spår. Sju år är en väldigt lång tid och allt jag kan säga är tack. För att just du är här. Idag har jag inga planer på att sluta skriva - färden slingrar sig hit och dit. Det är ju tjusningen och glädjen i att formulera mig som gör att det går in i blodet på en människa.

Bilden har jag lånat från Nillas Kitchen, jag har bakat mig igenom hela hennes receptsamling tror jag! Det är recept utan gluten och socker och fantastiskt goda.