Nu är det på riktigt

Igår blev jag avtackad av mina arbetskamrater. För vi har verkligen varit kamrater. Mer än kollegor. Vi har stötts och blötts. Under de senaste 10 åren har vi haft 8 chefer. Så ja, det säger sig självt att vi har blivit beroende av varandra på olika sätt. Vi har diskuterat, argumenterat, haft olika åsikter, slagits för vad vi trott på - ibland tillsammans, ibland mot varandra - men mest av allt har vi skrattat. Så vi gjorde som vi brukade, berättade våra favorithistorier, skrattade så värmen steg och mitt i allt får jag en stor present.  En bok och så cellofaninslagna njutningsmedel som goda ostar, fröknäcke, marmelader, massor med choklad och förstås en flaska bubbel. En sort som samma dag hade levererats till Systembolaget, alldeles ny. "För du gillar ju nyheter". Ja det gör jag ju. Och jag gillar att få presenter som kan konsumeras :) Jag känner mig så rik. Jag vet säkert efter igår, att vi har varandra även om vi inte kommer att arbeta tillsammans mer. Men det är samtidigt smärtsamt. Alltid ett stråk av vemod i uppbrott från långa relationer, oavsett vilken relation vi pratar om. De här människorna har stöttat mig hela vägen, de har stått bakom och bredvid och det har varit ovärderligt. Kanske därför det känns lite extra när jag kramar om alla.
   Och jag kommer hem och känner den den bubblan av tomhet i mitt mellangärde. Jag stannar i det, det sämsta jag kan göra är att fly från den eller låtsas om den inte finns. Jag ville sluta. Jag valde att gå. Visserligen efter en ganska hemsk process. Men det har ändå varit min önskan ganska länge, i flera år, för att ta mig vidare i det som är mitt liv och det jag är här för. Vaknar sent och stannar i tomheten. Den finns där. Men det är ok. Jag vilar i förvissningen om alltings föränderlighet. Jag läser ett fint betyg och sneglar på chokladen. Nu är det verkligen på riktigt. Om allt hittills känts overkligt så är det i högsta grad verkligt nu. Glädjen är kvar men lite mer diffus i kanten. Jag vet att jag haft exakt samma känsla var jag än har brutit upp ifrån när det gäller arbete. Det är tillhörigheten som är borta. Den där känslan av en slags trygghet av att veta att man kan det man gör och att man har sina nätverk och är "känd" i sin organisation. Det har jag släppt. Jag är inte mitt jobb. Jag har valt och det är verkligen dags att gå vidare. Jag skriver, tar en promenad i gråvädret och ikväll dansar jag igen.