Ryggen

Det var länge sen min rygg krånglade. Så länge sen att jag blir paff när nedre ländryggen är helt stel. Jag rör mig lite robotartat. Yogan jag gjort sedan slutet på april går plötsligt inte att genomföra. Det är bara så. Jag vet att det vänder men undrar vad det var som utlöste det hela. Lite orosmoln som jag haft i mitt sinne kanske? Men nej, de har inte dominerat inombords. En stor trötthet som manifesteras i stelhet? Kanske, mer troligt att det är tröttheten än att det är känslor som dragit fram det stela. Jag bokar en massagetid men den blir inställd. Inser att jag får göra helt annan yoga för tillfället, Drar igång med några stående och framför allt i adho mukka kan jag sträcka ut min ryggrad och känna hur nacken slappnar av.  Jag lägger mig också på golvet och gör alla benövningar jag kan för jag vet att det lindrar i länden. Och det gör faktiskt det, även om det inte är skönt. Jag gör jatahara parivartanasana och supta pandagusthasana.

Adho mukka

Jatahara parivartanasana

Supta pandagusthasana


Bilderna är ur min bok En aning om yoga och tagna av Dan Lindberg

Jag hade en idé

Jag hade en idé hela helgen om vad jag skulle göra i trädgården. Det blev inte gjort. Jag hade en idé om vad jag skulle baka av vinbär och rabarber. Det blev inte gjort. Jag hade en idé om att skura golven. Det blev inte gjort. Jag vaknade till en solig söndagmorgon och tänkte, nu cyklar vi ner till sjön. Det blev inte gjort.
   Men vaddå, jag bestämmer väl själv? Att jag sedan kan bestämma mig för tusen och en saker som ska göras så snart jag är ledig, det kan jag ju bestämma om. Jag kan faktiskt ändra mig. Och jag gör det. Jag får det. Om jag känner mig trött och urlakad så är det så.
   Vad gjorde jag då? Såg Ulf Lundell och sjöng hänryckt och dansade mig svettig på en liten slottsfestival i stan. Jag låg i min solstol läääänge. Först i solen sen i skuggan. Jag gjorde lite yoga under körsbärsträdet. Jag och min man tränade utfallssteg och kålmasken runt om hela gräsmattan. Alltså. Vissa av de här övningarna som man gör inom crossfit, är så otroligt lika yogan. Det är lite skönt att känna att man liksom har kontroll på kroppen i vissa lägen.
   Jag började otippat läsa Jan Guillous serie som börjar med Brobyggarna och blev fast. Jag låg på verandan hela eftermiddagen. Jag älskar min veranda. Jag låg där tills det började skymma. Sådär lite som det gör i juni. Och jag har inte ångrat någonting. Vad gjorde du?

Jag ska bara

En liten flicka går i ett högt gräs. Hon ska fylla 3 år till hösten. Hennes blonda hår står som ett moln runt huvudet. Hon har en randig klänning, den är lite lång - når strax nedanför vaderna på henne. Axelbanden ramlar ner men hon älskar den och vill ha den varje dag. Ränderna i beige och vitt gör att hon ser ut som en gammaldag skiss. En bild från en annan tid. Ett eko från något som var. Och jag tänker ofta på den där bilden. Den finns bara i mitt sinne. Flickan är min dotter som i år blir 28 år. När hon var liten så var det kameran som skulle fram när bilder skulle tas. Idag är det enkelt, ett knapptryck på telefonen. Men bilden? Jag ville så gärna ta den. Hur hon liksom flöt fram i gräset på sina bara fötter och ägde sin alldeles egna värld. Hur hon försiktigt tittade på nyckelpigor och myror. En fjäril fångade hennes totala uppmärksamhet och hon skrattade av förtjusning. Hon var totalt närvarande. Det där som jag själv vill tillbaka till och hur hon var min bästa läromästare. Egentligen. Vad visste jag då?
   Varför tog jag inte den bilden? Jo jag skulle bara. Jag skulle bara fixa mat, diska, klippa gräs, tvätta, hänga tvätt, sopa, rensa ogräs, koka kaffe eller baka en kaka. Jag tog mig inte tiden till att ta bilden. Jag skulle hela tiden bara göra något annat först. Det har jag sörjt. När jag väl tog fram kameran var ögonblicket passerat. Men ändå inte. För det finns i mig. Det är som en liten pärla där i mitt sinne, en hjälp till vad som är viktigt. Faktiskt. Att alla kurser med mindfullness skulle  kunna kokas ner till detta enda ögonblick. För när någon är helt närvarande så sprider det ett lugn. Ett slags ringar på vattnet i luften. Energin som är odelad. Jag längtar dit nu när jag är förströdd, stel i kroppen och orimligt trött. Jag tar fram den där bilden och tittar på den, vrider och vänder och älskar den av hela mitt hjärta. Men bara jag kan se den. Gör det något?

Rätt

Jag körde genom sol och åska. Jag såg regnbågar bredvid mig och framför mig. Jag körde in på en slingrande väg som ledde ända ned till vattnet. I ett stort stenhus med himmel och vatten som bakgrund hade jag en föreläsning om andning. Och några övningar. Jag hade inte behövt vara nervös. Jag var med likasinnade. Människor som lyssnar, frågar och gör övningar som jag föreslår. Det gick bra. Det kändes helt rätt inombords. Och sammanhanget gav mersmak. Vem vet vad som händer framöver. Klart är att de ville ha någon helgkurs med mig i höst och allt känns fint i hela mig. Att sedan avsluta med prat och skratt och en helt fantastisk vegetarisk middag med en gigantisk rawfood tårta som dessert gjorde det hela till en otroligt bra eftermiddag. Jag sjöng i bilen hela vägen hem. Nog är det ganska fantastiskt att få en inbjudan och sedan känna hur rätt allt är? För mig. Nu. Namasté.

Generositet och nervositet

Imorgon ska jag föreläsa. Jag ska föreläsa om andningen på en yogaretreat. Jag har blivit inbjuden av en yogastudio och känner hur skönt det är med generositet. Att olika yogautövare kan vara generösa med varandra. Lyssna på varandra. Lära av varandra. Jag är inte bortskämd med det i min stad. Snarare tvärtom. Men nu blir det annorlunda. Men det hindrar inte att jag är nervös. Lite. Men i alla fall. Håll tummarna imorgon att allt ska gå som det är tänkt! Det var bara det.

Rent fysiskt alltså

Idag den 21 juni börjar den astronomiska sommaren och i Indien har yogaministern (bara det!) uttalat att denna dag också är den internationella yogadagen. Det är så fint. Måste inte bli något jippo. Måste inte vara förpliktat med något mer än viljan och längtan till yogan. Jag lever med min längtan till min fysiska yoga 24/7. Det är helt otippat. Det har aldrig varit så tidigare. Och jag är glad. Trots att jag är fortfarande är så löjligt stel. Trots att jag vet att yoga är så mycket mer än asanas.  I den åttafaldiga yogavägen är faktiskt fysiska rörelser en del. Ja jag vet. I den här delen av världen tror vi att gymnastik är yoga och att det är det enda som räknas och som ska visas upp. Helst med någon flashig bild. Därför väljer jag idag en stillsam bild från i morse på mig själv. Men den här krävande serien jag gör nu sedan senaste yogakursen, den öppnar upp sinnet helt enkelt. Efter att ha hittat den stora nyckeln till varför jag fungerar som jag gör (jo jag har faktiskt det, men är inte riktigt redo att dela det, vi får se hur jag gör) så är det bara det fysiska som gör ont. Inga känslomässiga svall. Inga kramper i själen. Inga sprutande tårar. Ja jag vet. Det låter så dramatiskt. Men det har varit en del av min väg att ta mig vidare. Och nej. Så ser det inte ut idag. Det är bara svårt fysiskt. Jag vet inte hur jag ska kunna uttrycka hur glad jag är över det. För det är en milsvid skillnad mot när man svajar emotionellt också. Jag älskar min fysiska yoga. Jag älskar att jag har en kropp jag kan röra och använda.
    Igår gick vi en lång promenad, när vi kom hem stod vi på händer och huvud i trädgården. Ja faktiskt! Bara för att lusten fanns där. Spännande att röra kroppen på oväntade sätt. Inte yoga på något sätt, jag gör inte de rörelserna alls när jag gör min practice.  Men att leka lite utomhus och känna att man kan göra sådant som hängde ihop med skolgymnastiken, det var också härligt. Hoppas du får lite yoga till livs idag. Rent fysiskt alltså :)

Lite mer Italien

Det kalla vädret för ändå något slags kravlöshet med sig som jag gillar. Jag känner ofta att solen kräver något av mig när den visar sig. Kanske är det en effekt av min uppväxt, så fort solen lyste så skulle vi ut även när vi inte ville. Jag vet att jag har gjort på samma sätt med mina egna ungar och riktigt stannat upp mitt i meningen och känt att - nej, det där var det inte jag som sa. Men när jag ligger i soffan och läser, mätt på jordgubbar, grädde och starkt kaffe så känner jag mig ledig i hela mig. Midsommardagen kan vara den kravlösaste dagen som finns, eller vad säger du? Jag tittar igenom mina bilder från semestern och här  kommer lite till av Italien och jag önskar att du haft en fin midsommarafton och att du får vila och lata dig och göra precis vad du vill idag!

Komiskt stel

Under semestern och efter den har min kropp varit stelare än någonsin. För mig är det så att jag stelnar när jag badar i salt hav. Och solar i varm sol. Visst låter det motsägelsefullt? Likafullt är det så jag fungerar. Och inte bara jag. Jag kan bli lite fnissig när jag läser om alla dessa yogaresor där man ska trycka in lite semester, lite yoga och lite annat också. Varför vill vi ha allt samtidigt? Har vi svårt att välja? Jag vet inte. Jag vet att jag inte kan göra så själv. Jag gör antingen eller. Kanske låter både konstigt och tråkigt för dig men jag vet bara att min kropp påverkas så mycket av klimatet och av värmen. Och ja, vi är ju individuella där också, så hur vi blir påverkade det är olika. Men det är klart att vi blir påverkade av det vi äter men också av hur det ser ut runtom oss. Låter kanske banalt i dina ögon, men för mig har det varit lite av en aha-upplevelse. Första gången var när jag var i Kroatien på yogakurs sommaren 2013. Jag blev så otroligt stel och fick rådet att låta bli att bada i havet. Först kändes det hårt, men jag kan inte åka på kurs för att lära mig saker och sedan välja bort det som inte passar mig för att det känns obekvämt. Jag mjuknade direkt jag lät bli havsbaden.
   Nu var jag inte på kurs utan semester och vi gjorde vår yoga i början av veckan, men sedan tog stelheten över. Vi blev nästan komiskt stela och jag insåg att det var havet och solen. Men en liten semester måste man få ha. Nu när jag är hemma igen och gör min yoga två gånger om dagen så inser jag att stelheten fortfarande sitter i. Jag har svårigheter att få till padmasana, något som aldrig tidigare varit svårt för mig. Och en hel del av de små "serier", vinyasor som jag gör  i min morgonyoga där är just padmasana grunden. Bara att jobba på. Och jag gör det. Faktiskt så längtar jag till min yoga varje morgon och kväll. Det är underbart. Trots stelheten så vill jag dit. Yogar du på din semester? Har du känt av någon stelhet som jag beskriver?

Bilden är jag i padmasana, tagen av  Dan Lindberg

Sensationer

När jag tänker på hur lätt det är att ställa krav även inom yogan på vad man ska och inte ska så känner jag hur viktigt det är att påminna sig om dels varför jag gör yoga, dels vad jag vill uppnå. Och kortsiktigheten försvinner rätt snart vid de frågorna. Jag gör det som ska gagna mig. Nu och sen. Jag gör inget bara för att det är fancy eller ser coolt ut. Jag gör det jag ska göra och som jag behöver. Och det jag vill uppnå handlar inte bara om den där stunden på golvet. Det handlar om hela livet. Och det är stort. Därför behöver man kanske ge sig själv andrum ibland. Att känna att det är gott nog, utan att man slackar eller är lat. Jag fick en del mail när jag lade ner min studio och i ett av dem så skrev en person så här:

Jag har inte varit den flitigaste med att träna yoga hemma, men jag har haft med mig yogan på många olika sätt i vardagen ändå. Andningen, avslappningen, centreringen, att sträcka ut, tänja, stå på fötterna, sitta på sittbenen, alla de där små detaljerna som kan göra skillnad. Jag har upptäckt mina skulderblad och hur det är att ha korsryggen i kontakt med golvet när man ligger ner. Små sensationer, men samtidigt stora. Särskilt skulderbladen. De senaste åren har jag över huvud taget inte haft ont i varken nacke eller axlar, trots att jag sitter ganska mycket vid datorn...

Det sammanfattar det hela ganska mycket och jag är så glad och tacksam för alla fina mail jag fått. Ibland delar jag några formuleringar eller stycken som här. Nog är det fint? Med de där små sensationerna som blir stora?

För-semester

Utan uppkoppling. Utan krav eller måsten. Med sol och värme. Med vila. De första dagarna somnade jag mest hela tiden, vi tog det lugnt. Acklimatiserade oss i vår lilla lägenhet som hade den bästa av terrasser med en utsikt över hela Levanto. Jag har så många intryck och ändå känner jag mig så lugn och utvilad även om vi rullade in på gården klockan fyra i morse. Vi har varit på en vacker plats, väl värd att resa till.

• Jag har ätit allt som är typiskt italienskt men inte så yogiskt eller bra ur ayurveda-synpunkt. Jag har alltså ätit glass, pasta, pizza och druckit vin. Mådde sämst på pasta och pizza. Det är inte  mat för mig helt enkelt.
• Jag har badat i ett varmt hav. Det var salt och gjorde min kropp stelare än stel.
• Jag har solat, måttligt men ändå i solen och blivit illröd om mina knän. Hur det nu kom sig?! Men solen suger också kraft, så jag har läst i skuggan. Som en gammal dam.
• Jag har vandrat flera mil om dagen efter de första vilodagarna. Mina Merrellskor fungerade optimalt och jag gillar verkligen att vandra även på 270 meters höjd då man först ska upp och sedan ned. Stackars mina knän.
• Jag har pratat italienska som en infödd, om du frågar mig :) Om du frågar en infödd så har det förmodligen låtit förskräckligt. Jag älskar det italienska kynnet och melodin i det vackra språket. Det är som jag på något vis.
• Jag har åkt tåg mellan små byar. Jag har vandrat. Jag har åkt båt.
• Jag har läst sex böcker. Deckare, vackra draman och annat. En stannade extra länge i mig Konsten att höra hjärtslag - läs den. Punkt.
• Jag har yogat. Mer i början än i slutet. Jag har fått insikter oombett och kanske delar jag det längre fram. Allt är inte lätt men det gör det hela lättare. I mitt liv.
• Jag tog med en dator som jag skrev på en gång men aldrig bloggade på för att vårt wi-fi inte fungerade. Tack och lov måste jag säga.

Nu är det jobb i två veckor till och jag kan ärligt säga att det här med att ta en slags försemester till semestern, det kan vara bland den bästa planen jag haft på länge. Det känns inte alls jobbigt att gå till jobbet imorgon. Jag har också missat ett prinsbröllop och en förskräcklig händelse med en ung flicka. Landet har sörjt och sedan förmått sig att glädjas ändå. För kärleken. Jag landar i det också. Livet. Solen lyser men inatt vräkte regnet ned när vi körde hemåt från Arlanda. Ännu är inte sommaren här helt och fullt. Hoppas du har det fint där du är!

Snart är det lördag

På lördag reser jag och min älskling på semester. Vi reser ofta, men det handlar mest om yogaresor eller ayurvedaresor. Missförstå mig rätt, vi väljer ju själva. Men det är inte direkt några viloresor och man orkar inte något annat än just det man rest dit för. Naturligtvis. Men ibland vill man sova lite längre, äta och dricka hur som helst och bara vara. Ta dagen som den kommer. Vandra i vacker natur. Dricka lite vin. Äta gott. Bada i havet. N J U T A helt enkelt. Som jag längtar till lördag när vi reser till Ligurien i Italien, Cinque Terre. Jag vet att man kan vandra, åka båt eller tåg mellan de små byarna och vi har hyrt en fin liten lägenhet med terrass, jag tänker att det är svårslaget. Det har varit ett resmål vi pratat om många gånger, nu blir det verklighet. Hur bra kan det bli? Och att ha någon som bor i vårt hus och sköter om det när vi är borta är ett bonus. Snart är det lördag!

Bilderna har jag lånat från http://cinqueterre.eu.com

Vardag

Det är halv storm. Efter regnet kommer solen. Men också vinden. Den dånar. Den vräker ner halva staketet mot nästa granne. Mitt i min morgonyoga måste jag sluta för att ringa på telefontiden till min tandläkare. Jag har tappat en plomb och har ont i munnen. Och ändå. Det är ju vardagen bara. Jag kommer ihåg när min mamma var döende och hur hon längtade efter vardagen. Då allt är som vanligt, går sin gilla gång och inget liksom händer. Mer än de där småsakerna. Jag träffar en gammal vän som berättar att ett av barnen börjat knarka. Och hur hela hennes ledsenhet, missmod över samhällets mer och mer tillåtande attityd till knarket bara vräks ut. Tillåtandet till marijuanan. Och jag lyssnar. Kan inte göra mer. Det är väldigt länge sedan jag arbetade med ungdomsmissbrukare. Men då fanns en slags samsyn som kanske inte finns längre. Jag vet inte. Självklart blir jag berörd. Ledsen för hennes skull. Och hon är så uppvarvad. Pratar om andra kommuner, om socialtjänstens uppgivenhet och polisens felorganisation. Det är lätt att slå dövörat till egentligen, men jag vet ju att det här är hennes vardag. Att hon lever med den här oron som drar som rakblad i magen. Jag vet ju att hon inte sover och att hon ringt till ett 40-tal föräldrar som inte gärna pratar med henne längre. Vardag. Så olika. Så skönt egentligen när det är småsaker som händer. Som inte är något mer än krusningar på ytan.
   Ibland upplever jag att många som yogar, bara finns i den yogavärlden. Men yogan är grunden och verktyget för att hantera världen. Som jag ser det. Som jag försöker göra. Då måste vi lyfta blicken från en ömmande höft och ett värkande knä till det som finns hos andra. Nej, inget behöver negligeras men allt måste få rätt proportioner i vardagen. Åtminstone till att se någon annan. Hur tänker du?