Det är halv storm. Efter regnet kommer solen. Men också vinden. Den dånar. Den vräker ner halva staketet mot nästa granne. Mitt i min morgonyoga måste jag sluta för att ringa på telefontiden till min tandläkare. Jag har tappat en plomb och har ont i munnen. Och ändå. Det är ju vardagen bara. Jag kommer ihåg när min mamma var döende och hur hon längtade efter vardagen. Då allt är som vanligt, går sin gilla gång och inget liksom händer. Mer än de där småsakerna. Jag träffar en gammal vän som berättar att ett av barnen börjat knarka. Och hur hela hennes ledsenhet, missmod över samhällets mer och mer tillåtande attityd till knarket bara vräks ut. Tillåtandet till marijuanan. Och jag lyssnar. Kan inte göra mer. Det är väldigt länge sedan jag arbetade med ungdomsmissbrukare. Men då fanns en slags samsyn som kanske inte finns längre. Jag vet inte. Självklart blir jag berörd. Ledsen för hennes skull. Och hon är så uppvarvad. Pratar om andra kommuner, om socialtjänstens uppgivenhet och polisens felorganisation. Det är lätt att slå dövörat till egentligen, men jag vet ju att det här är hennes vardag. Att hon lever med den här oron som drar som rakblad i magen. Jag vet ju att hon inte sover och att hon ringt till ett 40-tal föräldrar som inte gärna pratar med henne längre. Vardag. Så olika. Så skönt egentligen när det är småsaker som händer. Som inte är något mer än krusningar på ytan.
Ibland upplever jag att många som yogar, bara finns i den yogavärlden. Men yogan är grunden och verktyget för att hantera världen. Som jag ser det. Som jag försöker göra. Då måste vi lyfta blicken från en ömmande höft och ett värkande knä till det som finns hos andra. Nej, inget behöver negligeras men allt måste få rätt proportioner i vardagen. Åtminstone till att se någon annan. Hur tänker du?
Ibland upplever jag att många som yogar, bara finns i den yogavärlden. Men yogan är grunden och verktyget för att hantera världen. Som jag ser det. Som jag försöker göra. Då måste vi lyfta blicken från en ömmande höft och ett värkande knä till det som finns hos andra. Nej, inget behöver negligeras men allt måste få rätt proportioner i vardagen. Åtminstone till att se någon annan. Hur tänker du?
Yoga eller inte så tänker jag på empati.
SvaraRaderaAtt ta sig tid att känna in och lyssna på andra människor.
Även om man kanske inte kan förändra så kan man ge en stunds mjukhet för någon annan som behöver det.
Det är en gåva det!
Ja absolut empati. Men jag tänker också på att om man sysslar mycket med sin egen utveckling så borde det resultera i att man blir en mer inlyssnande medmänniska. Helt enkelt.
RaderaJa det är svårt när man inte kan göra något met än att lyssna <3
Har du jobbat med ungdomsmissbrukare?
SvaraRaderaDet gick lite fort där. Berätta gärna mer.
SvaraRaderaJa, det har jag och det är länge sen. Men jag jobbade på ett behandlingshem/kollektiv där vi hade ungdomar omhändertagna enligt LVU 16-19 år. Vi bodde med dem när vi jobbade. Dvs, man jobbade 7 dygn, var ledig 7 dygn i snitt. De stannade 2 år hos oss även om man behövde förnya planerna och dokumenten var sjätte månad. Vi hade två mål; drogfrihet och att ha klarat grundskolan och ha ett betyg som gjorde att man kunde söka sig vidare. De flesta hade finansierat sitt missbruk med kriminalitet och/eller prostitution. Vi arbetade med praktiskt arbete på gården med städning, tvätt, matlagning och trädgårdsarbete och så hade vi hästar, studier tillsammans med lärare som kom ut från stan vi jobbade utanför och så hade vi en psykolog som kom för handledning av oss i personalen. Vi jobbade också mycket med kill- och tjejgrupper, vilket var helt nytt på den tiden (början på 80-talet). Många hade en historia av övergrepp (tjejerna) och vi arbetade aktivt tillsammans med psykologer kring den problematiken.
RaderaVi tillhörde Stockholms läns landsting och våra grupper togs ut via Mariapolikliniken i Sthlm. Vi hade 4 tjejer och 4 killar i varje grupp. Deras främst problematik var droger även om andra problem också fanns, som sagt. Vi hade en uppklarningsprocent på 85 % efter 5 år, så vi måste ha gjort något rätt! Framför allt blev man väldig fäst vid ungdomarna och när de hade rymt några gånger och vi hämtade tillbaka dem så var det som de fann sig i situationen och började jobba för sig själv. Lite kort så :)
Perspektiv det måste man alltid ha med sig. Sen tänker jag att om man vågar stå kvar och vara i och lyssna på det som är svårt så lyfter man andra människor. Som en gaffeltruck som Yogi Bhajan sa. Kram
SvaraRaderaHaha, vilket perfekt uttryck. Tack! kram
RaderaJag har en vän som bombarderar mig med alla provtagningar och svårigheter hon har fysiskt. Hon beskriver ingående och jag kan inte med det. Orkar inte. Har börjat att inte längre fixa det där med att lyssna längre heller. Gör jag fel? Vet inte riktigt. Du rör något i mig med din text. Kanske är jag inte så empatisk som jag går omkring och tror. Kram
SvaraRaderaMed empatisk menar jag inte att man bär andras bördor. En del vill lägga över allt så man fungerar som en container och blir ganska låg själv. När jag jobbade på barnpsyk så upptäckte vi i handledning att jag var som en enda stor container och bar andras problem. När de hade lättat hjärtat hade jag liksom "tagit emot och lagt det hos mig istället". Det är en konst att lyssna utan att ta hand om det hela. Jag tror inte du gör något fel, kram!
RaderaFint skrivet :)
SvaraRaderaLjus*
/viralila
Men tack! Det var länge sen :) Kram!
Radera