Jag ska bara

En liten flicka går i ett högt gräs. Hon ska fylla 3 år till hösten. Hennes blonda hår står som ett moln runt huvudet. Hon har en randig klänning, den är lite lång - når strax nedanför vaderna på henne. Axelbanden ramlar ner men hon älskar den och vill ha den varje dag. Ränderna i beige och vitt gör att hon ser ut som en gammaldag skiss. En bild från en annan tid. Ett eko från något som var. Och jag tänker ofta på den där bilden. Den finns bara i mitt sinne. Flickan är min dotter som i år blir 28 år. När hon var liten så var det kameran som skulle fram när bilder skulle tas. Idag är det enkelt, ett knapptryck på telefonen. Men bilden? Jag ville så gärna ta den. Hur hon liksom flöt fram i gräset på sina bara fötter och ägde sin alldeles egna värld. Hur hon försiktigt tittade på nyckelpigor och myror. En fjäril fångade hennes totala uppmärksamhet och hon skrattade av förtjusning. Hon var totalt närvarande. Det där som jag själv vill tillbaka till och hur hon var min bästa läromästare. Egentligen. Vad visste jag då?
   Varför tog jag inte den bilden? Jo jag skulle bara. Jag skulle bara fixa mat, diska, klippa gräs, tvätta, hänga tvätt, sopa, rensa ogräs, koka kaffe eller baka en kaka. Jag tog mig inte tiden till att ta bilden. Jag skulle hela tiden bara göra något annat först. Det har jag sörjt. När jag väl tog fram kameran var ögonblicket passerat. Men ändå inte. För det finns i mig. Det är som en liten pärla där i mitt sinne, en hjälp till vad som är viktigt. Faktiskt. Att alla kurser med mindfullness skulle  kunna kokas ner till detta enda ögonblick. För när någon är helt närvarande så sprider det ett lugn. Ett slags ringar på vattnet i luften. Energin som är odelad. Jag längtar dit nu när jag är förströdd, stel i kroppen och orimligt trött. Jag tar fram den där bilden och tittar på den, vrider och vänder och älskar den av hela mitt hjärta. Men bara jag kan se den. Gör det något?