Förberedelser som inte blir av

Jag gillar förberedelser. Kanske står det för att jag vill ha kontroll men jag tror inte det. Jag känner ofta att jag knyter ihop min längtan med det jag förbereder. Det blir liksom mer av det hela. Och jag gillar när jag har tid på mig. Men ibland blir det ändå inte riktigt så. Vaknar första advent och vi vet att vi behöver städa. Ingen big deal, men ändå. Vi gör det. Jag ser att min ena amaryllis, den röda har börjat slå ut och något veknar i mig.
   Jag går runt i trädgården i nattlinne, bara ben, parkas och gummistövlar och letar efter mossa till ljusstaken. Jag hittar det i trädgården som just nu känns som en mossgård av all fukt och väta. Fnissar lite för mig själv. klädd som i en trashig Marc O'Polo reklam, men det ser verkligen inte snyggt ut. Mina vita ben är knottriga och jag huttrar. Och ändå. Vi hinner ju precis det vi vill. Allt måste inte stå pyntat i dagar innan, det är bara en idé och inget som jag egentligen strävar efter. Min förberedelse handlar egentligen om att jag bakade pepparkakorna (LCHF) och saffranskakan igår. Gott så. Önskar er alla en fin första advent och vi hinner precis det vi ska. Advent betyder ankomst och nu är vägen fram till jul här. Men vi hinner ju dit. Utan att slå knut på oss, eller hur?

Pilgrimsvandring?

Är hemma idag också och vilar och kommer ifatt. Gör inte så mycket. Dricker te. Sköljer näsan. Yrseln har lagt sig precis som illamåendet. Ser på tredje säsongen av Girls, Lena Dunham är ett geni helt enkelt. Och så tittar jag på en film, The way, som handlar om en man som företar sig en pilgrimsvandring. Något som han egentligen inte alls hade tänkt sig men det blir så ändå. Ja den är amerikansk och kanske innehåller den en del klyschor, men jag är mottaglig för både skämten och det lite sorgliga. Men mest av allt av vandringen. Naturen. Han går den berömda pilgrimsleden, El Camino Francais, som i sin helhet är ungefär 800 kilometer (!) och jag blir så otroligt inspirerad. För några år sedan tänkte jag mycket på just den här leden och att jag ville vandra den. Men annat har kommit emellan. Kanske är det dags snart? För inuti känner jag verkligen hur gärna jag vill gå den. Just den här. Det var så vackert och just att gå är något som jag tycker mycket om. Att vandra långt och dela strapatserna med andra. Att få sjunka in i både berg och dalar och sina egna tankar och se vad som bubblar upp. Få använda kroppen på det sättet.

El Camino francias, pilgrimens "huvudled" från sydvästra Frankrike till Santiago de Compostela.

   Tänker mig att gå i bra kängor, sova ute ibland och ibland på vandrarhemsliknande ställen, äta i små byar och helt enkelt bara vara. Vakna tidigt och göra sin yoga vart som helst. För mig känns det otroligt lockande. Hinna ifatt sig själv totalt.
   I filmen säger de att ingen går El Camino utan orsak och det är naturligtvis så också. Att vi alla har anledningar till att göra den typen av #lärakännasigsjälvlitebättre. Jag är otroligt intresserad av mitt medvetande, de olika nivåerna och vad som händer när jag vidgar det, som i meditation och yoga. Alla inre små bitar som fogas till en större helhet där summan är större än varje liten del i sig. Där långsamhet, fokus och närvaro är det som ger mest utdelning. Vad tror du? Har du tänkt vandra på det här sättet?

Lika mänsklig som alla andra

Igår kväll mellan mina två yogagrupper kom en plötslig yrsel och ett våldsamt illamående över mig. Så pass mycket att jag blev tvungen att ställa in min klass. Det har aldrig hänt tidigare. Har undervisat snart i 7 år, i ur och skur, på långa terminskurser 3-4 gånger i veckan.  Varit sjuk några få gånger och då skaffat vikarie. Sett mig själv som en som fixar det mesta, blir sällan sjuk. Men det här kändes övermäktigt, rummet snurrade och jag blev helt matt.

   Gruppen var underbar, och som sagt, man ska ju leva som man lär, inte köra över sig. Jag ställde in. Tidigare i mitt liv skulle det aldrig ha hänt (som en av döttrarna skrev till mig på kvällen) för jag skulle på något vis ha bitit ihop och tagit mig igenom på något vis. Den tiden är gudskelov över. En av eleverna som också är en vän, hämtade sin man och så körde de hem mig och bilen. Så snällt.  För naturligtvis var min man bortrest just igår. Så typiskt. Jag trodde jag skulle kräkas rakt ut, men nej, jag kräks väldigt sällan. Totalt golvad tog jag mig in, släppte allt rakt ner och ramlade i säng. Och här ligger jag nu. Vilar. Och vilar. Bland svala lakan, för kyla är det jag längtar mest efter när jag blir sjuk. Vet inte vad det var som jag fick, men flera i gruppen och på jobbet har haft samma sak, förmodligen ett virus.
   Och jag har inte ens dåligt samvete över att jag ställde in. Faktiskt. Och det är stort för att vara jag. Den här yogan jag undervisar människor i, den undervisar även mig och hela mitt sätt att vara. Utanför mattan. I livet. I vardagen. Hela tiden får jag egentligen bevis på hur stor förändringen är, kanske för att jag är väldigt mycket mer uppmärksam på detaljer, på mig själv men väldigt mycket på andra också.
   Det största för mig är familjen, i stort och smått och när alla tre ungarna hörde av sig igår och peppade och förmanade så kunde jag höra min egen röst i det. Våra röster. När sonen säger - mamma du måste känna i ditt hjärta vad som är rätt för dig, allt annat är oväsentligt. Då blir jag lite rörd. När den äldsta dottern säger till mig att nästa gång ringer du till mig direkt! och mellanungen säger - tänk vad du har förändrats mamma, det här hade aldrig hänt tidigare. Du har varit så sträng mot dig själv. Då vet jag. Hundra procent. Att de har rätt. Och att jag kan ta emot deras omsorger och njuta lite av det mitt i illamåendet. För jag är lika mänsklig som alla andra och jag har inte ens andra krav på mig själv längre innerst inne, som jag hade tidigare. Jag har kompletterat mig själv med en god självkänsla. Den kompletteringen stavas yoga.
   Och så solen då. Som först visade en liten glimt av sig själv i söndags och igår hela dagen. Så tacksam över ljuset. Nu hoppas jag bara att jag snart mår bra igen, tills dess vilar jag och känner inte ett enda måste eller krav från mig själv.

Rörelseförmögen och att bli med PT

Om att krypa till korset eller kanske om att vara smart. Att få bli så rörelseförmögen som jag egentligen är. Under tio år gick jag på gym och tränade. TIO ÅR. Idag är det en total gåta för mig men det är så det var. Tills det stod mig upp i halsen. Tills jag kände att jag hade behandlat kroppen som en maskin, vilket den absolut inte är men jag hade inte något annat. Så kom yogan. Och har känt att min yoga är heltäckande. Många vill komplettera med annan fysisk träning, men min yoga är ganska fysisk och man går faktiskt igenom hela kroppen bara i uppvärmningen. Jag har träffat många människor genom åren som tränat triathlon och annan tuff träning men som knappt orkar yogan jag undervisar i. När jag gjort fys tester har alla värden legat i topp. Jag har känt att jag orkar. Energin är hög. Även om det inte är mycket jag gör så är det intelligenta krävande rörelser. När jag dessutom går promenader så är det helt all round för mig. Men. Men. Men. Jag har upptäckt, via yogan, att jag inte hittar till mina sätesmuskler eller musklerna runt höfterna, alla gånger jag vill det. I  en del i början av det jag gör i min yoga nu Nrtta Sadhana, så får jag ingen kontakt med höfterna. Jag vet att runt höfterna finns det 22 muskler och de har alla olika uppgifter så jag har insett att jag behöver något mer. Helt enkelt. Jag behöver hjälp att identifiera mina sätesmuskler, höftböjarmuskler och slippa det som gör ont i mitt knä och min ljumske då och då.
   Jag tror på synkronicitet och när man vill något riktigt hett och varmt så brukar lösningen dyka upp. Men aldrig någonsin i den form man har föreställt sig. Eller hur? Via en vän som haft ett wellness-ställe och där jag har undervisat i yoga för fem år sedan, såg jag en länk på FB. Så simpelt det är ibland! Och jag letade vidare. För jag går inte till en sjukgymnast till. Jag gör det bara inte. Jag vet inte hur många jag har träffat genom åren, efter mina olika diskbråck, och de flesta kan inte det jag behöver. Helt enkelt. Och på gym har jag sett de mest hårresande exempel på att människor gör fel, det vill jag inte utsätta mig för igen. Men nu har jag hittat en person. En man som drivs av sin passion och av att veta mer. Att göra rätt för varje människa. Han är rejält påläst och har lång erfarenhet av sitt jobb, 35 år av att utvecklas vidare. Sådant imponerar alltid på mig. Erfarenhet och så teori varvat med det man upptäcker i själva träningen. Precis som mina yogalärare gör. Som jag själv gör.
   Igår på min fredag, dagen som jag kan spendera hur jag vill, satte jag mig i bilen och åkte till en liten ort nästan en timmes bilresa bort. Träffade en människa som direkt var spot on på mina problem. Som genast via några rörelser som jag fick göra, hittade mitt problem. Och ja, det är förstås efterverkningarna av diskbråcken. Men jag har ju bestämt mig för att bli helt frisk och

rörelseförmögen. Bli rik på riktigt i mig, av att göra det som just jag behöver. Jag fick en del övningar och det mesta handlar om att jag har inaktiva mellersta sätesmuskler, höftböjarmuskler och lite smått och gått vilket i sin tur naturligtvis påverkar andra delar och där jag känner hur jag spänner mina lårmuskler när jag ska spänna rumpan. Jag hittar helt enkelt inte rätt. Rumpan, som är vår största muskel. Som det på något vis är lätt att glömma, kanske för att den sitter där bak :)
   Kanske har jag stått i vägen för mig själv? Kanske har jag inte velat se att jag behöver mer än yogan? Just nu. Men nu har jag lyft på skygglapparna och insett att jag måste träna det som känns som tvärt emot min yoga. För att hitta rätt i yogan sedan. Snurrigt? För mig är det glasklart just nu. Och två gånger om dagen skall jag göra mitt program. Jag har till och med köpt mig en foam rulle för att komma åt skräpet  än mer i musklerna.
   I morse gjorde jag min morgonmeditation och så igång med mina övningar. Tänker att jag ska ta yogan efter. Men det blir inget efter för jag är helt slut. Slutkörd och plötsligt faller minnen över mig hur trött jag var efter diskbråcken, bara av att stå och stå på tå. Hur jag då fullkomligt badade i svett efter några enkla övningar. Det är inte så nu, men jag känner igen känslan av att försöka hitta rätt, identifiera och att sedan orka göra. Jag är trött men så djäkla glad över att äntligen ha hittat en människa som kan det han gör och som förstår precis vad det är jag säger, lägger hela pusslet och ger mig övningar. På onsdag träffar jag honom igen. Jamenvisst nu har jag plötsligt skaffat mig själv en PT! Och ingen kan vara mer nöjd än vad jag är just nu.

Vinglar

Jag bearbetar saker. Jag tänker på beslut. Jag försöker strama upp mig. Så ändrar jag mig. Igen. Och igen. Tillbaka till ruta ett. Det är en virvel jag befinner mig i just nu. En virvel av motstridiga känslor, av tankar och motargument. Inombords. Och ändå. Sover fortfarande som klubbad så snart jag lägger huvudet på kudden. Och jag fortsätter att tampas med mig själv. Börjar skönja ett mönster i vad som skrämmer med nya tankar. Har haft en idé om mig själv som en stor välkomnare av förändringar. Mja. Inte riktigt så i det här läget. Hör gamla ordspråk i huvudet och försöker svalka mina funderingar.

Skulle vilja reda ut tankarna med balsam, så det trassliga bara rätar ut sig blankt och fint. Som hårbalsam. Samtidigt tuffar tillvaron på, jag håller mig till mina rutiner, upp tidigt för yoga och meditation. Skrattar på jobbet. Undervisar min yoga. Stupar i säng. Och däremellan tänker jag. Och det är så mycket jag skulle vilja skriva här men det går inte, utifrån de läsare jag har. Ni vet. Ibland skulle man vilja vara helt anonym för att kunna skriva rakt ut vad man vill. Eller. Det kanske bara är jag som tänker så. Jag gillar ord och vill gärna formulera mig och hitta rätt men här måste jag vara lite tystare, lite mer eftertänksam. Det är också av godo. Det är inte dåligt. Men det kliar i sömmarna av alla tankar. Det skaver lite av tusen och en funderingar. Och mitt stackars sinne. Tänk om jag kunde dra tankarna genom en sval skogssjö. Som när man simmar under vatten och dyker upp frustande av välbehag. Och håret är lent och otrassligt. När allt sköljer bort det man inte vill ha. Nej, det är inte synd om mig någonstans, även om det kortet spelas av mitt sinne också. Det är bara så himla svårt just nu för mig att våga lita på min inre röst. Att våga gå in på en ny väg. Att våga släppa taget om allt som varit i sammanhanget. Utan yogan och meditationen är jag ännu mer vilse. Men i morse gick mannen upp klockan fem, jag vände på huvudet och så hade det gått tre timmar! Tre timmar... Tja, ingen morgonrutin och bara det får mig lite på ända. Men jag har sovit. Som en gud. Igen. Visst är det motsägelsefullt? Egentligen? Samtidigt ger det mig stöd i ryggen av att jag är på rätt väg även om jag vinglar fasligt mycket just nu åt sidorna.

The season of Vata

Ayurveda, yogans syster som är kunskapen om livet. Det vet ni säkert. Hela livet. Urgammal visdom om liv och hälsa beprövad i tusentals år. Inom Ayurveda talar man ju om tre olika kroppstyper; Vata, Pitta och Kapha, som med en sanskrit-term kallas för doshor. Ordet dosha kan man översätta med styrprincip. Vatadoshan styr all rörelse i kroppen och sinnet, Pittadoshan styr ämnesomsättningen och Kaphadoshan styr strukturen hos kropp och psyke. Varje cell i kroppen styrs av alla tre doshorna. Naturen behöver alla tre styrprinciperna för att kunna bygga en människa. Kombinationerna ser naturligtvis ganska olika ut. Vad som dominerar hos en person avgör vilka positiva egenskaper som är framträdande när man är i balans, precis som de som framträder när man är i obalans. Och så vidare. Finns hur mycket som helst att fördjupa sig i där.

Årstiderna har också sina olika doshaväxlingar. Just nu är vi inne i Vata-årstiden. Jag återanvänder något som jag faktiskt skrev för hela fem år sedan. Det tål att upprepas för mig. Kanske också för dig?

You might, perhaps, be feeling a bit more stiff in the joints, or some aching. If you are prone to back ache or 
neck ache, these are usually aggravated at this time too.

Vata season is a time when you have to take care of your own Vata by looking at areas of life where you as an 
individual generate more Vata. For example, if you do a lot of traveling normally, try and cut back on this 
during Vata season and do only what you really have to.

You might have more wind in your stomach, and if you are prone to constipation it may be a time when there is 
more irregularity in bowel movements. Or, if you have irritable bowel you may find that this is playing you up more.

Try not to go to bed late, which is a problem many suffer from in this society, as this causes increasing Vata as well.

Try not to be overworked in general. It is probably not a good time for most people to take on a major project, 
although Vata when it is balanced has the effect of making you feel lively and enthusiastic. One wouldn't want to 
curb these tendencies, you just have to be careful not to drift into the area where Vata is disturbed.

Have a diet which helps to settle Vata. Stick to warm, soothing cooked food. (Apropå min ovilja till kall, ickekokt 
mat eller raw food som vi envisas med att kalla den) If your digestion or elimination suffers a bit, take moist foods 
- more soups, more milky puddings - and maybe a little extra ghee or oil in the diet as long as your digestion is 
strong enough. Taking either fresh fruit or stewed fruit in the morning is good; particularly stewed fruits such as
figs, prunes, apricots or raisins.

Use the Vata aromas around the house. Have some nice, settling fragrant smells in the house. Most sweet floral 
aromas are Vata-reducing.

The other thing that is particularly useful at this time is to do a sesame oil massage in the morning on a regular 
basis.

It's important during this season in particular to keep to the routines: to eat at the same time, eat at the middle 
of the day, go to bed early, get up early.

When the clocks change in October we are effectively going to bed an hour later, so it's good to take a couple of 
weeks to make that hour's change gradually, and not suddenly move your whole routine forward an hour. This 
change in time increases the Vata-aggravating effect of the Vata season.

During the winter months it is even more important to keep to the 10 o'clock bed time if you don't want to 
disturb the doshas.

It's always important to exercise regularly, in moderation to about half your capacity. For people who have 
Vata disturbance it's good to do this exercise during the Kapha times of the day, between 6 and 10 in the 
morning, 6 to 8 in the evening. Fint med morgonträning :)

Djupsömn

Jag har inte varit så flitig som jag brukar här på bloggen. Faktum är att den där processen som satte igång i september, den fördjupas, tar sig vidare i alla möjliga kringelkrokar och påverkar hela mitt liv. Mer än någonsin kan jag känna hur djupt yogan verkar. Hur många steg inåt-neråt finns det? Svaret är oändligt många. Transformationen viker undan slöjor, the sheets of shadows, som behöver lyftas. Samtidigt vill jag sova mer än någonsin. Vi går till sängs hälsosamt tidigt. Jag vet inte vad som pågår när jag sover - men den senaste veckan har jag sovit så djupt som jag inte gjort på många år. Varje morgon när jag vaknar är jag helt desorienterad. Jag vet helt enkelt inte var jag är. Efter en stund inser jag att jag är hemma i min egen säng. Men det tar faktiskt en stund att hitta dit. Sedan börjar tankarna på vad det kan vara för en dag och vad som ska hända då. Jag har inte en aning! Inte en enda dag vet jag var jag är eller vad jag ska göra. Mer än att jag som vanligt ska andas djupt. väcka mig mjukt och sedan meditera och göra min yoga. Men allt det andra är som bortblåst. Det är så märkligt. Jag sover mig igenom oljud utanför, min mans snarkningar, mina egna snarkningar och alla knäppande ljud i huset som annars väcker mig. Det är en fridfull djup, djup sömn. Samtidigt är det som om jag är någon annanstans hela tiden. Kanske låter det märkligt men det är precis så det känns. Och jag är som nöjd i det djupa virrvarret av täcke och kuddar när jag vaknar. Jag vet faktiskt inte om jag sovit som jag gör nu, någonsin tidigare. Jag brukar alltid komma ihåg mina drömmar men nu är de som bortblåsta, det är som om jag "sysslar" med något annat, det går inte att låta sig beskrivas helt enkelt. Jag försöker inte ens. Men jag är kär i mitt sovande nu. Jag går till sängs tidigt, sover djupt och fridfullt och vaknar nöjd. Det är skönt och känns som ett mycket viktigt steg för mig. Där i sömnlandet. Jag är tacksam. Jag njuter av att sova så här. Någon som känner igen det?

Allt får plats

När jag tappar bort min meditation då känns det som jag tappar lite av mig. Ibland gör jag yogan men inte meditationen och har jag slarvat med att sitta med mig själv så påverkar det mycket av min dag. Av mitt mående. Av det mesta.
   Vaknade i morse med lite kliande i halsen och ett pannben som värkte. Tog Enchinacea direkt och kokade mitt eviga citronvatten. Drack djupa klunkar. Satt sedan en lång stund med mig själv på mattan och reste mig sedan för att möta det som kommer. Att andetaget vikit undan brådskan, det är ett skifte. Att jag nästan inte kan skynda mig längre, jag tar min tid. Och oftast hinner jag. Och är jag lite sen till jobbet en dag, då är jag det. Inte mer med det. Tänk tänk tänk att det har blivit så här. Att sitta med sig själv ger all förändring i slutänden. Stillsamheten fyller ut mig. Det räcker så.
   Ute är det fuktigt och dimmigt. På något sätt så är hösten tiden för återhämtning och vila. I alla fall där vi bor.Och jag köper ljusslingor och jag tänder ljus. Har redan köpt hyacinter och amaryllis. För att jag vill. För att jag tycker om det. Och mycket också för att inte komprimera hela livet i december. Att sträcka ut tiden på mitt sätt. Att göra det på mitt sätt. Ja jag vet, det finns många regler om hur man ska göra och när. Stjärnan och granen dröjer jag med, men har inget problem med den som vill göra annorlunda. Vill längta lite också. Köpte en ny adventsstjärna igår, på Indiska. I guld och turkos. Älskar den redan men väntar några veckor tills jag sätter upp den. Och ja, jag har ju redan stjärnor, säkert 10 stycken och det kanske är lite att gå överstyr men jag bejakar den kitschiga ådran också. Allt får plats. Bredvid varandra. Inuti.

Buddha flyttar in

På Stillastund, i fönstren och ett tygtryck på väggen

Vårt lilla barnbarn är lite rädd för en av våra buddhor. En svart buddha som brukar sitta i trädgården och så en som sitter uppe vid vårt yogahörn av huset. Varje gång hon kommer måste hon gå och försäkra sig om att buddhan sitter där och att han inte är farlig. Förra gången hon var hos oss sa hon med lite tunn röst- Buddha är inte farlig. Buddha äter inte barn! Ingen vet var den där tanken kommer ifrån men ni vet hur det är med barn, de snappar upp något och lyssnar och så plötsligt blir det något annat. Hon tittar och kollar och så är det bra sedan. Men ritualen behövs.

Buddha i köket, i hallen, i fönstret och ett smycke

   Och när jag tittar mig runtomkring i vårt hus så har vi faktiskt buddhor lite överallt. Jag blir nästan förvånad själv. Och samma är det i min yogastudio, kanske ännu mer logiskt att de sitter där. Men de verkar genomsyra min tillvaro.

I fönstret, vid yogaplatsen och i trädgården

   När jag blev intervjuad av vår lokaltidning i samband med min bokutgivning så var vi i min yogastudio och då frågade journalisten om jag var buddhist. Lite lätt förvånad sa jag nej. Jag kan lättare förstå hennes fråga nu. Men för mig betyder inte en buddhafigur att jag är buddhist, det är en symbol för inre frid. Ro helt enkelt. Men för en betraktare kan jag förstå att det ser nästintill överdrivet ut. Men jag gillar dem, som ni förstår. Lite som yogan. Den flyttar in bitvis och så plötsligt genomsyrar den det mesta.
   Buddhorna har kommit en och en och så plötsligt ser jag mängden. Det är som det ska. Och är det någon religion som tilltalar mig så är det just buddism. Men jag är en andlig vilde, andlig utan religion även om det kan se ut som något annat! Hoppas ni haft en fin och mild novembersöndag. Lite buddha är det allt över det här vädret. Eller vad säger ni?

Vardagsglad

Sitter där med rufsigt hår. Lite öm i kroppen men vid gott mod. Stark. Jag är stark. Inifrån och ut. Inga märkvärdigheter men ändå allt för mig. Att jag grundar mig. Varje dag. Att jag lyssnar inåt för att bli mjuk utåt. Att jag står för den jag är hela vägen. Idag. Och att jag har lämnat allt av prestation bakom mig, allt av jämförelser av alla olika slag bakom mig. Jag jämför inte ens mig själv med mig själv. För jag är aldrig samma. Aldrig helt samma. Den pågående rörelsen är så läkande och ibland lite provocerande. Men inget stannar. Kroppen förnyas, från minsta cell och uppåt. Varför hänga kvar vid minnen? Vad de än handlar om. Saker som fått mig att må bra och känna mig stark ser inte ut på samma sätt längre. Varken det jag stoppar i mig eller det jag omger  mig med. Att revolutionen i mitt hjärta, min kropp och mitt sinne tagit mig hit. Där jag sitter på min matta idag. Med det jag behöver. I form av mitt andetag, åh ljuvliga andetag som kan utforskas precis hur mycket som helst - och - mina tankar. Vad fokuserar jag på och hur hjälper jag mig? Jag tror väldigt mycket på tankens kraft. Men inte bara den. Jag tror främst på att göra. Jag är en handlingens person. Och yogan visar ju just om jag gjort eller inte. Om jag är ihärdig i min practice så visar sig alltid andra saker. Att en grå fredagmorgon i november känna lyckan i mig när jag böjer mitt huvud och låter det vila tungt på mitt bolster. Att mina höfter öppnar sig mer för varje dag som går. Att jag hittar mönster både i mig och utanför mig, som jag kan förhålla mig till. En välsignad morgon i all sin enkelhet. Önskar oss en fin helg.

Avspänd

Mjuka men aktiva muskler. Vilken skillnad det är mot spända muskler. Många som börjar hos mig frågar ofta var de ska spänna någonstans när vi gör en ny asana. Ingenstans säger jag. Den yoga jag undervisar i gör oss mjuka på utsidan och starka inombords, både i själen och i organen. Men det kan ta tid att lära om. När man låter fötterna styra många av rörelserna och när man låter rörelsen börja där så behöver man inte spänna. Kroppen används som den är designad.
   Det tar tid för alla tror jag att faktiskt känna när man spänner sin kropp i vardagen och när man inte gör det. Eftersom yogan tar mig ut på alla möjliga promenader så har det senaste traskandet visat mig att jag spänner mitt högra ben lite då och då. När vi reste till Göteborg i bilen förra helgen så upptäckte jag till min stora förvåning att jag spänner mitt högerben rätt som det är. Ända upp till skinkan. Det är inte konstigt att jag kallat det för mitt problemben tidigare. När jag väl ska yoga sedan är benet trött och har gjort allt det inte ska. Egentligen. Tidigare vaknade jag ofta med kramp i vaden, tja jag tror att jag helt enkelt spände mitt ben när jag sov. Hoppas ni förstår vad jag menar. Det kan ju låta lite konstigt, men den här varseblivningen som är en pågående process den visar mig inte bara mina emotionella mönster och tankemönster. Den visar mig också rent konkret hur jag faktiskt behandlar min kropp, eller vad den gör i gamla invanda mönster. De som jag vill förändra.
   Så i bilen kände jag gång på gång att benet spände sig, utan någon rimlig anledning. Jag fick verkligen hålla kolla på det. Och då slår det mig, hur mycket vi alla göra det. Spänner oss då och då. Som om vi rustade oss för något. Spända inför. Men inför vad? Att jag för snart 10 år sedan fick ett hopdraget högerben som inte fungerade, det betyder inte att det ska vara så idag. Men effekterna av en skada kan sitta i länge och även en rädsla för att att det ska bli så igen och göra ont. Men för att hitta till förändringen måste vi ju först se våra mönster. På alla plan. Men också känna dem. Jag har bestämt mig för att problembenet är historia och mina ben är likvärdiga och fungerande. Och i samma stund jag gjorde det, upptäckte jag att det högra benet ändå spände sig. Så där är jag nu. Spänner av. Mjukar upp mina ben. Och ja, vad händer då? Tja i alla höftöppnande asanas i morse så gör inte benet ont längre, jag kommer lika långt på båda sidorna. Den här avspänningen är början på något ännu bättre. Känner du igen det?

Färdig

Torktumlaren inombords har rumlat. I två dagar. Vaknar med en förvissning. Vaknar med en sjudjäkla förvissning om vad jag ska göra. Vad jag VILL göra. Och vad som är rätt för mig. Jag är stark. Jag kan. Jag vill. Jag vågar. Tänk att man behöver begrunda saker ibland, se på dem från ett annat håll, lyssna på råd och idéer och sedan landa i vad just jag känner är rätt för mig. Gör ett av mina skönaste yogapass på väldigt länge. Jag bara sjunker ner i virasana. Jag har mitt inre mantra. Jag lutar mig mot mig själv. Den där inre vägvisaren visar sig plötsligt helt synlig. Det är ingen synvilla. Det är inget hittepå. Det är inget som jag gör för att blåsa upp mig. Jag har en rak kommunikation inåt. Också. Punkt. Det var bara det.

Själen viskar

Jag är känslig. Själen viskar. Jag är på djupt vatten i mig själv. En del känner jag igen, annat känns nytt. Men ändå inte. Mycket har jag vetat längst in och annat kommer upp i maildialogen med min lärare. Insikter och visdom, förmedlat på ett varmt sätt. Över vilka val jag står inför. Över vart min själ skall ta mig. Det är inte enkelt. Jag är i en märklig process hela tiden. Hela vägen sedan senaste kursen. Den omvälvande yogan. Den som aldrig någonsin går att fånga på bild. Inte med ord heller. Trots mina valhänta försök lite då och då. Allt vävs samman i det här som är jag. I det här som jag kallar jag. I det som jag inte vet vart det ska ta mig. Tidigare har jag känt mig så tryggt förvissad om vissa delar i min tillvaro. Men tänk om det skall ändras nu, tänk om det är dags att göra precis tvärtom? Ja, då blir det så. Det känns som jag har en handflata tryckt mot mitt högra nyckelben och längs med skuldrans framsida. Då och då är det som den varliga handen ligger där. Som en väntan. Som en uppmaning. Som en förtröstan. Allt går. Allt är som det ska. Jag brukar välkomna förändringar men inser att det inte är så nu. Jag har verkligen ingen aning om vad som skall ske och vad som kommer sedan. Den förtröstan jag brukar skriva om, den är inte närvarande just nu. Jag står inför ett blankt kort, ett annat val, ett djup jag inte visste om. Nej det är inget dramatiskt. Egentligen. Fast ändå är det nog det. Ibland tar man myrsteg i tillvaron och ibland större skutt. Just nu känns det som jag hoppar rakt ut och inte vet om jag bottnar.
   Ute lyser en sned sol och det är översvämmat överallt på min runda. Tror nästan jag skall sjunka ner med stövlarna men det går bra. Jag går utan kamera och telefon, laddar bilderna i mitt inre. Mossan som växer som en filt över en stor stubbe. Bryggan som är uppdragen vid sjön. Solen tippar nästan och jag vet att hon har bråttom. Vi är inne i vilan som sker innan advent och annat drar igång om en månad. Jag tycker om det. Det är helt sant. Men det som pågår inuti, det är en annan historia. Samtidigt skönt att det sker nu. Ingen slump. Min själ viskar, jag måste lyssna noggrant. Jag måste våga omsätta det som mitt inre manar mig till. Inte låta det praktiska hindra det själsliga. Flyta med, veta att det bär mig. Varför oroas? The voice of the soul knows better than the mind. Som han skrev.

Ljus trots gråhet

Varit på en liten tripp, mannen och jag. Hälsat på våra barn i Göteborg, varit på IKEA, skruvat ihop hyllor och lampor, inspekterat finaste lilla studentlägenheten, ätit finmiddag med sonens svärföräldrar (för första gången) och bara njutit. Hotellfrukost och promenad. Egentid med båda barnen var för sig och allt är mjukt och fint i kroppen.
   Vi kommer hem just innan det blir mörkt. Kaminen dånar och jag sjunker ner i soffan. Hemma. Och en hel dag till att vara ledig på.  Mjukiskläder och te.
Jag har stora beslut som rumlar i mitt inre, mer om det framöver men jag vet bara att allt förändras.
   Ett citat från C.G Jung är vägledande i mina tankar, beslut och avgöranden; 
Until you make the unconscious conscious, it will direct your life and you will call it fate.
 Vi brukar gå till kyrkogården men idag blev vi hemma. Tänder våra ljus för alla som klivit över till andra sidan. Älskar mina ljusstakar i betong.
   Ingen ledsamhet idag, bara mjuk värme och ljus. Extra tankar kring de som gått för tidigt och de som gick i tid. Livet helt enkelt. Ha en fin Allhelgonahelg!