Obegripligt begripligt

Det är som det öppnar sig dörrar och lådor på det där skåpet jag aldrig tidigare hittat nyckeln till. Där jag skrapat hårt med naglarna men inte hittat en öppning.  Det har varit lackat och glatt och omöjligt att tränga igenom. Där. Där framträder nu allt som öppet och tillgängligt. Kan inte säga det annorlunda. Mycket i det lilla. Men även i den större bilden. Där framträder då och då ett annat mönster. Kan man öppna sitt hjärta och så svarar hela alltet med det jag önskar? Är det förmätet att känna så? Eller kanske inte alls... Egoistiskt? Eller bara helrätt?  Egentligen ville jag bara dela Alanis Morrisettes låt Thank you med er. I den finns en rad som följt mig många gånger - The moment I let go of it was the moment I got more than I could handle. The moment I jumped off of it was the moment I touched down. Den säger på något obegripligt begripligt vis allt. Hennes makalösa texter. Och röst. Enjoy!

Avskalad

Jag står där i morgonljuset. Trött. Men ändå. När jag ställer mig i en av positionerna som framkallat otroligt många skakningar tidigare så är jag stabil. Helt stabil. Märkligt. Jag andas från de platser på kroppen som jag ska. Slappnar av i knävecken och då känner jag det. Rent fysiskt att jag kan stå hur länge som helst. Tröttheten har skalats av och det är som en present. Ni vet. När man minst anar det så händer det. Det är alltid så. ALLTID. För mig. När jag är på väg att nästan ge upp eller ifrågasätta, då då rinner energin som den ska. Den bara finns där. Som den alltid gjort. Men under olika skal. Idag. Flöt ett skal bort. Pulvriserades. Jag hoppas på att jag snart ska sitta likadant på huk. Som jag står stadigt. I squott. För mig är det en riktig utmaning. För andra ingenting.

Bilden är på D

Det fladdrar

Baksmälla. Eller något. Yogan som tar mig inåt, neråt, uppåt och sidledes. Idag vaknade jag knappt. Vet inte hur jag kan vara så TRÖTT. Är det våren bara? Eller att allt har varit så fantastiskt underbart att det måste komma en motrörelse? Vet inte. Men det känns som baksmälla. Ni vet allt som har snurrat fantastiskt och härligt. Mycket har hänt. Och sedan då? Tja, lite krypande känsla inuti. Trötthet som molar. Tankarna far som lessna fåglar, kors och tvärs. Kanske helt enkelt bara dags för semester snart. Även om det dröjer en månad… Allt är i konstant rörelse, det vet jag. ALLT. Och även jag förstås och det som händer i mitt liv. Björken utanför mitt fönster har fladdrande gröngröna blad. Men himlen är kall och lite mörk. Det gör inget. Passar mig. Och helgen har varit sådär genomfin. Med extra allt. Ni vet, när det känns som allt står still och man drar i sig solen med varje liten cell i kroppen. Och ändå. När klockan ringer vill jag bara ligga stilla. Hålla mina ögonlock sänkta i tio timmar. Tänka klart. Fundera färdigt på det som rullar runt i mig. Jag vill så mycket annat än det som är just nu. Jag tänker inte riktigt klart, det fladdrar. Olika lösningar. Olika tankar. Kanske baksmälla helt enkelt efter vår fantastiska kurs och när vardagen klättrar in. Tröttaste måndagen. Hur känner du?

Urstark med lätthet

Magen full med jordgubbar och grädde. Skönt trött i kroppen efter yoga med en entusiastisk grupp ikväll. Varm på alla vis när jag åkte hem. Luften är varm. Ljus luft. Jag vill bara sitta här på verandan och sitta här. Jag känner hur yogakursen har planterat sig i min kropp. Urstark. Så känner jag mig nu. Jag kan säga med handen på hjärtat att så stark som jag känner mig nu det har jag inte gjort på flera år. Och jag har heller inte orkat yoga så mycket som jag gör nu, på flera år. Urstark. Det är ordet som dansar runt i mig. Och jag är så glad för min envishet som fått mig att göra min korta serie, inte något annat, och förberett mig sakta men säkert till att vara där jag är idag. Och det är så rätt. Att göra saker i rätt ordning. För mig. Stark men samtidigt lätt. En slags lätthet i hela systemet. Eller hur jag ska uttrycka det. Hela den där krampaktigt tuffa träningen som jag höll fast vid så länge och som långsamt skadade mig, den har jag släppt en gång för alla under de här tre sista åren med så  lite träning jämfört med tidigare. Upprepandet av vridningar. Och vridningar. Som löst upp något. Känslan av lätthet som spridit sig.  Och nu när jag var på kursen i Serbien och orkade vara med hela lektionerna. Fast det gjorde ont på många ställen i kroppen. Fast jag protesterade i mitt sinne så orkade jag, första gången på tre år. Det är väl bara det jag vill säga fast jag använder så många ord :) Urstark.  Med lätthet. Önskar dig samma upplevelse!

Stillsamt tufft

Den nya träningen jag gör på morgonen är otroligt kraftfull. Dels arbetar den mycket inåt men även den fysiska delen är lite tuffare för mig. Jag svettas floder. Jag är inte varm och röd, bara genomsvettig... Det är helt olikt mig. Tänk så olika det kan vara! På kursen sa Z att det är hetta från vävnaderna som tar sig ut. Och det är så stillsamt och så tufft. Den kombinationen är svårslagen. Hör människor i fikarummet på mitt jobb som pratar om att de varit på yoga på något spa. Usch det var så långsamt! utbrister en. Ja jag vet säger nästa, det tar kål på mig. Jag behöver lite action. Och jag tänker inom mig, nej det är nog precis det du INTE behöver :) Men vem kan lägga sig i andras val? Eller tro att man vet...  Det är ändå intressant när man tänker på det. Tror att det långsamma är mer utmanande för de flesta av oss. Vi är vana att göra det mesta i ett snabbt tempo, stora delar av livet. Och så skapar vi små oaser där vi andas lugnt, mediterar, yogar eller något annat för vårt välbefinnande och för att växa inombords. I mig växer en annan längtan. Att hela livet skulle vara långsammare. Inte bara morgonyogan. Inte bara kvällsyogan eller när jag kommer hem från jobbet och slår mig ner på min trappa. Nej hela tillvaron. Jag tror att jag har allt att vinna på det. Att VI har allt att vinna på det. Och i det finns också en utmaning för mig som alltid levt hastigt. Som varit snabb. I det mesta. Kanske därför som min långsamma krävande morgonyoga får mig att längta bort men ändå veta att jag ska stanna i det. Alltid dessa utmaningar :) Stillsamt tufft.

Emma Balnaves i en armbalans från den träning jag gör nu, men riktigt så här ser det inte ut för mig :) Än... 

Vi är alla individuella och vackra

I början var jag lite fundersam om någon skulle köpa sig en individuell lektion i yoga hos mig. Det hade jag inte behövt vara. Det finns lika många anledningar till det som det finns människor. Man kanske arbetar väldigt oregelbundet och har inte plats för en regelbunden kväll i veckan. Man kanske har småbarn och kan inte passa tider som är fasta. Man kanske har speciella problem eller svårigheter som man vill prata individuellt om. Klart är att det är här för att stanna, de individuella lektionerna. Jag har utarbetat ett litet program för dem. Och man kan yoga. Oavsett tillstånd i kroppen.  Man anpassar det helt enkelt. Jag blir lika glad varje gång jag introducerar yogan för någon ny människa. Som aldrig varit i kontakt med yogan i sin kropp. Unga, äldre, stela, mjuka, lessna och glada. Kropparna är unika och så också de som bor i dem. Så mycket man kan läsa av hur en kropp rör sig. Och så många kroppar jag observerat. Gick bredvid en lärare ett helt år, två gånger i veckan. Då startade ett annat slags seende i mig. Och jag måste säga, alla kroppar äger sin skönhet. Det finns så många detaljer i hur en handled vrids, en fotled som mjuknar, ben som rätas ut och axlar som sänks. Ögonlock som sluts mjukt och andetaget som flyttar ner i nedre delen av magen. Vackert! När kroppen rör sig som det är tänkt. När kroppen får plats och inte trycks in. När kroppen är som den är, ingen mage som krampaktigt hålls in eller axlar som är höjda och bröstkorgar som hukar - tänk när det släpps fritt så vackert det är. Jag böjer mitt huvud och inser att jag är rik. Vackra kroppar som väcks till liv med  människors strävan och andning. Kan man vara annat än tacksam?

Varenda morgon

Vi åkte båda på yogakurs för Z och E i år. Det har vi aldrig gjort tidigare, älsklingen och jag. Han har tränat yoga länge också. Gått många terminskurser för vår första lärare och sedan för mig. Han har gått veckokurser och helgkurser. Men aldrig för Z. Så nu när vi kom hem, var vi helt synkroniserade. Det var en djupare känsla, något jag inte känt tidigare. Jag har åkt med olika vänner, mest med AG min kära yogasyster här hemma. Men vi ses ju inte varje dag som jag och D gör. Och nu, när vi har en komplicerad serie/dans att komma ihåg kan vi faktiskt hjälpa varandra. Varenda morgon. VARENDA MORGON. Det är helt fantastiskt. Och yogastigen, den går vi bredvid varandra, ibland på olika håll som det blir eftersom allt är individuellt. Men det där vi kan dela. Det delar vi nu. Och det är så stort. Jag vill inte vara förmäten, vet att många lever i relationer där oftast en person yogar, oftast kvinnan. Men för oss är det lite annorlunda. Och man måste få säga det som är stort och fint också. Varenda morgon.

D på en bild tagen för 5 år sedan.

Litet starkt rådjur

Är i badrummet när en rörelse fångar mig bland träden. Det är ett rådjur som står och tittar. Hon böjer benen och slår sig ner bredvid den kullfallna trädstammen. Graciösare än den vackraste balettdansare. För det finns där redan i henne att använda. Och jag bara tittar. På henne. Hon är kvar. Hon är kvar i flera timmar och på något märkligt vis känns det som hon vakar över oss. Över huset. Trots att hon är av en lättskrämd sort. Och jag fylls av ömhet för det som lever. Som rör sig. Som finns där. Naturen är full av terapi. Eller hur man ska uttrycka det. Man blir helare där. Jag känner mer och mer hur viktig den är för mig. Att bara vara ute. Ibland i skogen. Ibland på den lilla leriga vägen vi brukar ta på kvällarna. Och dofterna. Allt som vill slå ut och blomma. Och djuren. Där i sitt rätta element är de fantastiska. För mig. Jag har alltid avskytt djurparker. Redan som liten kändes det fel att gå och titta på djur i bur. Ja jag vet. Det finns platser där man bevarar utrotningshotade djur och där de har det fint. Men ändå. När jag kikar ut när det skymmer så reser hon sig och hoppar vidare. Den lilla glädjen över henne finns i mig även när jag vaknar och gör min yoga. Kikar ut men hon är inte där. I alla fall inte så jag kan se henne. Jag ser fram emot när hon vill visa sig igen. För hon är där någonstans. Och det graciösa, det tar jag med mig, in i mig. Naturen - allt vi behöver finns där. Egentligen.

Hel och halv

Hemma fast inte. Kroppen men inte resten. Inte riktigt. Känner mig halv. Trött i bakhuvudet så det susar. Ändå så glad. I morse när jag kom ner så hade sonen från Bali kommit hem. Glädjen som ett lokomotiv i bröstkorgen. Hel. En brun ung man låg och sov i gästsängen och det var han! Vi hade inte hört ett dugg när han smög in... Och idag fyller äldsta dottern år. Mycket att fira. Bara att ses välbehållna igen är stort. Och hemma är ju där jag är men även där min familj är. Hel. Men min yogafamilj är utspridd över världen. Vackra människor från Serbien, Irland, Frankrike, England, Japan och USA. Saknar dem redan lite. Lite. Halv. Och den där magin som uppstår när vi alla yogar tillsammans och vi hör mästarens röst både utanför och inuti kroppen. Exhale! Och ja, jag andas ut. På många sätt. Och tar en paus där, innan inandningen och bara är. ÄR. Imorgon bitti står jag på mitt golv igen. Förhoppningsvis är hela jag hemma då. Det ösregnar och är iskallt och vi kom från sommaren och kunde inte riktigt värja oss mot kylan. Att det var så kallt. Gjorde pyttelite yoga imorse för att väcka delarna lite varsamt. Men sedan kör jag igång. Tänker att jag ska försöka mig på att få till min träning två gånger om dagen. Olika rörelser, olika serier. Fungerar olika bra på olika tider på dygnet. Hemma men lite halv.

Jag litar på mig

Man kan tycka att en kurs på nio dagar inte är så länge. Men det beror naturligtvis vad man fyller den tiden med. Vi har tränat flera timmar om dagen. Morgon och kväll. De första dagarna såg vi ut som om vi var stelbenta hela högen. Men det är märkligt hur snabbt saker går ibland att vänja sig vid. Nya rörelser. Många rörelser som bundits ihop till en dans. Vi har tagit oss vidare in i hela strukturen av Shadowyoga som kultiverats i Nrttha Sadhana som nästa steg är. Mycket teori. Filosofi. Ayurveda. Yoga. Full av insikter, funderingar och allmänna tankar. Det susar inombords. Vi har börjat nedvarvningen tills vi åker. Från och med i morse har vi trappat ner, kvällens yoga har varit hälften av det vi gjort tidigare plus mjukare avsnitt.  Ayurvedisk massage av oss själva. Savasana. Och jag reser mig från golvet. Mina knän är lätt blå. Mina lårmuskler inte helt med mig. MEN. Inombords. I mig. Där finns det nya. Min kropp vet även om jag själv inte har riktig koll :). Jag har under den här kursen inte antecknat en enda sak. På papper. Jag har valt det. Jag har tagit mig vidare på mitt eget sätt. Det kroppen kommer ihåg, det kommer kroppen ihåg. Jag har vågat lita fullt ut på mig själv och min kropp.  Och det jag tränat länge, där jag kan höra mina lärares röster inuti, det kommer jag alltid ihåg. SÅ. Det är så det fungerar för mig, jag vet precis var jag har mig. MIG. Och hur jag lär ut. Det är tryggt. Jag har sett människor fylla anteckningsblock efter anteckningsblock men aldrig vågat undervisa när det kommit till kritan. Alla de där nedtecknade orden, de har jag skrivit i min kropp. I mitt sinne. Låter det lättsinnigt?  Knasigt? Utan kontroll? Tja, för mig gör det faktiskt det. Men.  Ändå. Jag tar några nya kliv i mitt nya jag. Litar på att det bär. Och det är så lättsamt. Inget jag måste "plugga" in. Det som finns där det finns där. Resten lär jag mig nästa gång. Eller nästa. Alla kurser jag gått i yoga, ja det är många vid det här laget. Allt jag antecknat förut, jag läser det aldrig. Det är helt sant. Någon gång har något ramlat ur en bok, men det mesta finns förankrat i mig. För att kroppen lärt sig. Man kan läsa hur mycket som helst om yoga, jag vet, men det är ändå själva handlingen som man ska utföra som känns i kroppen. Och som kostar på ibland. Som tar oss närmare gränsen. Så nej. Den här gången har jag bara  varit i min kropp fullt ut. Det har varit dubbelt. Som alltid. Men jag känner mig fridfull i att den kunskap jag behöver nu, den finns faktiskt där. Litar på mig själv fullt ut. Hur gör du?

Yoga helt enkelt

www.shadowyoga.com

När jag frågade D om något var oväntat för honom med yogakursen så sa han - gemenskapen. Den enorma gemenskapen vi känner med varandra, nästan 50 människor som är här. Alla pratar med alla. Vi dricker kaffe tillsammans. Vi bjuder varandra på lunch. Vi tröstar och lyssnar. Delar. Jag känner många sedan några år. Det är ganska fantastiskt. På något sätt är vi relaterade till varandra. Vi behöver inte förklara något, vi har samma kärlek till yogan. Men också till vår lärare. Tar sällskap med D från Dublin som berättar att han hade varit yogalärare i 15 år, FEMTON ÅR, innan han träffade Z. Och insåg att han då egentligen inte hade förstått vad han hade undervisat i. Visserligen en annan stil. Det är häpnadsväckande. Men han är inte unik. Har hört flera människor säga samma sak. Och all kunskap som trillar ur Z vad som än diskuteras eller ventileras. Har ni träffat en människa som är direkt, rak, tydlig, kärleksfull, tuff, kunnig, humoristisk och allt på samma gång? Jag minns en lektion i Budapest för några år sedan och hur vi när vi gick ut genom dörrarna hörde G från Warsawa utbrista - I love him, I love him, I love him! Don't you?! Och jo, det är kärlek jag känner för honom, av den djupa sorten. Och för Emma. Hans partner och fru. Gemenskapen de får oss att känna. Att vi kommer från precis hela världen och ses här i den här lilla lilla staden med sitt 50-talstempo. Att vi trots att vi utövar yogan ensamma ändå är förenade. Gemenskap.Det är så stort. Det är magiskt. Det är yoga helt enkelt.

Ordlösa ord

Lång lång teoretisk lektion. Vi sitter och det kryper i benen och jag måste tänka på att räta på ryggen då och då. Men orden. De flyter nästan in i mig. Närmar sig och ger form. Orden som liksom blir ordlösa.  Men förmedlar djupt. Z sitter still och hans klokheter, hans underfundigheter, hans humor, hans tuffhet - jag är addicted, känns som jag vill sitta och lyssna forever fast hela kroppen vill röra sig. Han talar om att man blir inte en lärare, man är född till det. Vare sig man vill eller inte. Mycket att smälta och ta in. Förstås. Säger att en av de största missförstånden idag är att man letar visdom. Den finns redan. I oss. Men vi behöver putsa och göra rent för att se det. The mind. The mind som står över kroppen. Som gör saker och spelar oss spratt. De flesta är fulla av skräp inuti. Jag. Du. Vi. Men vi får verktyg att städa med. Vi har yogan. Vi har sättet att leva. Tänker på de gånger jag blivit riktigt irriterad och arg på honom. Det har varit när han lyft spegeln så jag sett mig själv... Finns ingen genväg. Ingen shortcut. Inget sådant. Men allt eftersom kan man släppa sin barlast. Men man måste göra det själv. Kan kännas beskt att svälja. Men alternativet, vad där det? Jag tycker det är skönt att det inte är lättköpt, att yoga är något man gör, lever och sedan eventuellt undervisar i. När man själv rensat rent en hel del inuti. När man själv har mött hinder och svårigheter och hur man tagit sig vidare. Hur ska man annars kunna förmedla något av det som det handlar om? För vad det handlar om det är kunskap. Ordlösa ord. Tittar mig i spegeln. Hur gör du?

Gåvan du fick

Gåvan. Den du är född med. Den jag är född med. Som vi alla har fått. Vet du vilken din gåva är? Om inte kommer den att följa dig tills du utvecklar den. Annars kommer inte ditt liv att fungera optimalt. Som det var tänkt. Ja det är förenat med en mängd saker att se och erkänna sin egen gåva. Vad man är ämnad för. Jag suger i mig alla ord under morgonlektionen. Och tittar in i mig själv. Och känner att jag är på rätt väg för egen del. Äntligen. Till slut eller hur man ska uttrycka det så här vid lunch under den regniga himlen. Hur har du det med din väg? Din gåva? Vågar du se vad du har för "talang" för kunskap som kommer lätt till dig och som finns där? Z menar att yogan kultiverar din gåva. Oavsett vilken den är. Men du behöver vara alert. Vaksam. Pay attention som han formulerar det. Till vad som händer i dig när du yogar. Vad som korresponderar med vad. När vissa rörelser med händerna kan få andningen att stillna och tystna hos 45 personer, ja då känns det påtagligt vad det är som händer vid vissa mjuka rörelser. Och jag tror att vi ofta har lätt för att se våra brister. Kanske överdimensionera dem... Vad vet jag. Jag vet bara att jag ofta varit väldigt hård mot mig själv, hårdare än mot någon annan. Det gagnar inte mig. Och inte heller någon annan. För om du utvecklar din gåva. Tar hand om den. Använder den. Då kommer den inte bara dig till godo. Den kommer även andra till godo. And that is spelled kindness. När han yttrar de sista orden innan vi ställer oss på trägolvet för att dö en smula, då tåras mina ögon. Var rädd om din gåva och utveckla det som just du ska. Vänta inte!

I en tomteblossekund

När man möter människor som är riktigt kunniga på det som de sysslar med. När de har en ocean av kunskap att ösa ur. Svarar på frågor där svaret i sig ibland är en lektion.  När allt finns inuti dem. När jag får en glimt av det gigantiska som kallas yoga. När jag hör Z berätta om punkter, vävnader, leder och organ som alla hänger ihop på olika vis. Och hur olika rörelser stimulerar olika delar av vår kropp. Hur vävnader kan påverkas av pranayama, som det är meningen, men som kan användas felaktigt för att man inte vet. Då böjer jag mjukt mitt huvud och inser hur lite jag vet. Och hur viktigt det är att inte forcera något som helst. För även om det funkar bra idag att stå på huvudet eller på skuldrorna, så vet du inte vad det för med sig om 10-20 år. Gör du inte saker när du är redo för dem och vet hur de ska utföras, då blir det inte yoga. Varför göra något bara för att du kan det rent fysiskt? Det är bara gymnastik. Det här är något att fördjupa sig i för en västerlänning med en västerlännings ögon. Åh vi vill så mycket! Men varför? Själv har jag insett i en tomteblossekund att jag måste vara ännu mer varsam med mig själv. Och att den här yogastigen, den är inget man lär sig själv. Jag skulle till och med gå så långt att jag tycker det är arrogant. Att tro att man kan något som det tagit tusentals år att utveckla. Där yogans anatomi är en helt annan än den vi ser som självklar anatomi. Vayus. Nadis. Marmapunkter. Hur skulle man kunna veta om man inte lär sig? Jag blir lite lessen också när jag tänker på det. Tycker att man förminskar kunskapen. Om man jämför med annan kunskap. Ingen skulle bli läkare och säga, jag har känt inuti hur jag ska göra... Det är klart att det inre spelar roll men man måste ju utgå från något, från kunskap som någon lär ut. Jag ifrågasätter även mig själv. Ska jag undervisa? Och ändå skulle jag aldrig drömma om att lära ut något som jag inte provat länge själv. Jag vill vara en varsam lärare. Jag vill inte falla i gropen av "selfimportance" som Z pratade om igår. Det kan låta hårt det jag beskriver, men är det inte hårdare att göra något man inte är redo för och som får långtgående effekter man inte känt till innan? Här. Här blir vi sedda. Här är det otroligt noga att vi gör det vi ska och inget annat. För vår egen skull. Är inte det ändå en mästare som kan undervisa så? Han som lyckats låta bli att falla i gropen av certifikat som yogavärlden svämmas över av idag. Eller andra "bevis" på att vi "kan". Han som ändå finns där med stort hjärta och humor. Som tröstar när vi nästan inte står ut på grund av det vi möter? Det är en ynnest att få möta en sådan lärare. Och ja, jag vet att det är få förunnat. Jag kan bara vara tacksam till min första lärare som visade vägen till den kunskap jag nu möter. Som jag förstår en glimt av. I en tomteblossekund.

Jag vet!

Äntligen. Första lektionen. Vi lyssnar i några timmar. Om vad yoga är. Om vad yoga INTE är. Om hur lite många  vet om de positioner de gör. Vad som påverkar vad i kroppen. Try to learn how to read the map, som han säger. Och kartan, det är kroppen. Fötterna introducerar ljudet och händerna talar språket. Det som vi ska lära oss. Ett halvt steg, ungefär så kan man tänka sig det hela av vad vi kommer att ta in. Av en lång lång väg. Men oavsett hur mycket eller lite man lägger in i sin egen ansträngning, så måste det vara med kvalitet. Målet man själv sätter måste stå i proportion till vad man lägger in med sin ansträngning. Åh, jag vet jag vet jag vet! att han är min lärare. Och så många andras också förstås :)  Det känns ända in i hjärtat när han ser rakt på var och en. Det är som en ljus stråle som ser. Det är så skönt att höra honom prata om kunskap och vad man behöver veta. Imorgon bitti börjar våra rörelser. God natt!

kan inte vänta

Bilen rullar stillsamt in i Serbien och det är snart midnatt. Blixtarna far som fyrverkerier över himlen. Två i sekunden. Det ser helt magiskt och nästan konstigt ut. Samtidigt lyser månen. Har aldrig sett något liknande. Inga regndroppar alls där vi är.  Blixtarna är förmodligen hundratals mil bort fast det ser nära ut. Vi är alltså framme. På en resa som känns som vi varit på väg till länge. Vi ska båda yoga för Z. Kan inte vänta. Att yoga. Träffa alla man känner. Se den här lilla sömniga staden igen. Gå upp i yogan sådär totalt som det blir när man går kurs. Träffar sin lärare. Kan inte vänta.