Jag står där i morgonljuset. Trött. Men ändå. När jag ställer mig i en av positionerna som framkallat otroligt många skakningar tidigare så är jag stabil. Helt stabil. Märkligt. Jag andas från de platser på kroppen som jag ska. Slappnar av i knävecken och då känner jag det. Rent fysiskt att jag kan stå hur länge som helst. Tröttheten har skalats av och det är som en present. Ni vet. När man minst anar det så händer det. Det är alltid så. ALLTID. För mig. När jag är på väg att nästan ge upp eller ifrågasätta, då då rinner energin som den ska. Den bara finns där. Som den alltid gjort. Men under olika skal. Idag. Flöt ett skal bort. Pulvriserades. Jag hoppas på att jag snart ska sitta likadant på huk. Som jag står stadigt. I squott. För mig är det en riktig utmaning. För andra ingenting. Bilden är på D
Härligt där *** visst är det lite så, med allt tänker jag. att när man väl ser till att gå igenom det svåra, så flyttas man liksom upp ett snäpp och allt blir lättare sen. känns så tydligt numera tycker jag..! och ja visst var den fin. kändes som jag. och känslan är det viktiga..sommarkram tillbaka..
SvaraRadera~Lycke
Det låter underbart! :)
SvaraRaderaKram
Den känslan längtar jag efter. Låter så härligt! Själv sitter jag i huk så snart jag kommer ihåg nu. Ska bli spännande att se vad som händer. Nu bränner det som bara den, men tack för tipset:)
SvaraRaderaLinn, då är du på rätt väg! Men ta det lugnt. Några minuter om dagen känns lagom. Lycka till!
RaderaDet låter underbart. Att hitta och få sin belöning.
SvaraRadera