Stillsamt tufft

Den nya träningen jag gör på morgonen är otroligt kraftfull. Dels arbetar den mycket inåt men även den fysiska delen är lite tuffare för mig. Jag svettas floder. Jag är inte varm och röd, bara genomsvettig... Det är helt olikt mig. Tänk så olika det kan vara! På kursen sa Z att det är hetta från vävnaderna som tar sig ut. Och det är så stillsamt och så tufft. Den kombinationen är svårslagen. Hör människor i fikarummet på mitt jobb som pratar om att de varit på yoga på något spa. Usch det var så långsamt! utbrister en. Ja jag vet säger nästa, det tar kål på mig. Jag behöver lite action. Och jag tänker inom mig, nej det är nog precis det du INTE behöver :) Men vem kan lägga sig i andras val? Eller tro att man vet...  Det är ändå intressant när man tänker på det. Tror att det långsamma är mer utmanande för de flesta av oss. Vi är vana att göra det mesta i ett snabbt tempo, stora delar av livet. Och så skapar vi små oaser där vi andas lugnt, mediterar, yogar eller något annat för vårt välbefinnande och för att växa inombords. I mig växer en annan längtan. Att hela livet skulle vara långsammare. Inte bara morgonyogan. Inte bara kvällsyogan eller när jag kommer hem från jobbet och slår mig ner på min trappa. Nej hela tillvaron. Jag tror att jag har allt att vinna på det. Att VI har allt att vinna på det. Och i det finns också en utmaning för mig som alltid levt hastigt. Som varit snabb. I det mesta. Kanske därför som min långsamma krävande morgonyoga får mig att längta bort men ändå veta att jag ska stanna i det. Alltid dessa utmaningar :) Stillsamt tufft.

Emma Balnaves i en armbalans från den träning jag gör nu, men riktigt så här ser det inte ut för mig :) Än...