Litet starkt rådjur

Är i badrummet när en rörelse fångar mig bland träden. Det är ett rådjur som står och tittar. Hon böjer benen och slår sig ner bredvid den kullfallna trädstammen. Graciösare än den vackraste balettdansare. För det finns där redan i henne att använda. Och jag bara tittar. På henne. Hon är kvar. Hon är kvar i flera timmar och på något märkligt vis känns det som hon vakar över oss. Över huset. Trots att hon är av en lättskrämd sort. Och jag fylls av ömhet för det som lever. Som rör sig. Som finns där. Naturen är full av terapi. Eller hur man ska uttrycka det. Man blir helare där. Jag känner mer och mer hur viktig den är för mig. Att bara vara ute. Ibland i skogen. Ibland på den lilla leriga vägen vi brukar ta på kvällarna. Och dofterna. Allt som vill slå ut och blomma. Och djuren. Där i sitt rätta element är de fantastiska. För mig. Jag har alltid avskytt djurparker. Redan som liten kändes det fel att gå och titta på djur i bur. Ja jag vet. Det finns platser där man bevarar utrotningshotade djur och där de har det fint. Men ändå. När jag kikar ut när det skymmer så reser hon sig och hoppar vidare. Den lilla glädjen över henne finns i mig även när jag vaknar och gör min yoga. Kikar ut men hon är inte där. I alla fall inte så jag kan se henne. Jag ser fram emot när hon vill visa sig igen. För hon är där någonstans. Och det graciösa, det tar jag med mig, in i mig. Naturen - allt vi behöver finns där. Egentligen.