lördag 5 maj 2012

I en tomteblossekund

När man möter människor som är riktigt kunniga på det som de sysslar med. När de har en ocean av kunskap att ösa ur. Svarar på frågor där svaret i sig ibland är en lektion.  När allt finns inuti dem. När jag får en glimt av det gigantiska som kallas yoga. När jag hör Z berätta om punkter, vävnader, leder och organ som alla hänger ihop på olika vis. Och hur olika rörelser stimulerar olika delar av vår kropp. Hur vävnader kan påverkas av pranayama, som det är meningen, men som kan användas felaktigt för att man inte vet. Då böjer jag mjukt mitt huvud och inser hur lite jag vet. Och hur viktigt det är att inte forcera något som helst. För även om det funkar bra idag att stå på huvudet eller på skuldrorna, så vet du inte vad det för med sig om 10-20 år. Gör du inte saker när du är redo för dem och vet hur de ska utföras, då blir det inte yoga. Varför göra något bara för att du kan det rent fysiskt? Det är bara gymnastik. Det här är något att fördjupa sig i för en västerlänning med en västerlännings ögon. Åh vi vill så mycket! Men varför? Själv har jag insett i en tomteblossekund att jag måste vara ännu mer varsam med mig själv. Och att den här yogastigen, den är inget man lär sig själv. Jag skulle till och med gå så långt att jag tycker det är arrogant. Att tro att man kan något som det tagit tusentals år att utveckla. Där yogans anatomi är en helt annan än den vi ser som självklar anatomi. Vayus. Nadis. Marmapunkter. Hur skulle man kunna veta om man inte lär sig? Jag blir lite lessen också när jag tänker på det. Tycker att man förminskar kunskapen. Om man jämför med annan kunskap. Ingen skulle bli läkare och säga, jag har känt inuti hur jag ska göra... Det är klart att det inre spelar roll men man måste ju utgå från något, från kunskap som någon lär ut. Jag ifrågasätter även mig själv. Ska jag undervisa? Och ändå skulle jag aldrig drömma om att lära ut något som jag inte provat länge själv. Jag vill vara en varsam lärare. Jag vill inte falla i gropen av "selfimportance" som Z pratade om igår. Det kan låta hårt det jag beskriver, men är det inte hårdare att göra något man inte är redo för och som får långtgående effekter man inte känt till innan? Här. Här blir vi sedda. Här är det otroligt noga att vi gör det vi ska och inget annat. För vår egen skull. Är inte det ändå en mästare som kan undervisa så? Han som lyckats låta bli att falla i gropen av certifikat som yogavärlden svämmas över av idag. Eller andra "bevis" på att vi "kan". Han som ändå finns där med stort hjärta och humor. Som tröstar när vi nästan inte står ut på grund av det vi möter? Det är en ynnest att få möta en sådan lärare. Och ja, jag vet att det är få förunnat. Jag kan bara vara tacksam till min första lärare som visade vägen till den kunskap jag nu möter. Som jag förstår en glimt av. I en tomteblossekund.

19 kommentarer:

  1. Det småsprakar och dånar på samma gång kring dina ord och ditt budskap. Tänker att vi, som yogisar, behöver möta Den Stora Kunskapen öga mot öga med jämna mellanrum, annars tvinar vi bort. Däremellan får vi ödmjukt jobba på egen hand och göra så gott vi kan. För yoga är stort, på både ett härligtunderbart sätt, men också på ett avgrundsdjupt stundtals rätt hopplöst sätt. Sat Nam!

    SvaraRadera
  2. fint att du är där igen.
    att ni är där!
    ser fram emot att läsa mer om dina upplevelser!
    kramar

    SvaraRadera
  3. Kan bara hålla med Nina!!Och tackar för ett underbart inlägg.

    Kram Lotta

    SvaraRadera
  4. Det är ord och inga visor. Och så sant!
    Blir glad att du delar med dig där bortifrån och även för att du sätter ord på en del av det som rör sig i mitt huvud just nu. :)
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det kanske det är. Eller utan dimma, som min lärare säger :) Kram och tack för dina ord!

      Radera
  5. Annika, å, vilket inihjärtat bra inlägg. Yoga är verkligen så stort och vare gång man känner, ja, jag är nog yogan lite på väg, så bara, nejeee det fanns mer. Och det är bara att inse att jag är bara i början på min yogaväg och inga stora jättesteg i världen gör att det går fortare. Det ska ta den tid det tar. Och utmanar jag mig för hårt, går in för mycket för en ställning. Alltså om min inställning till yogan blir för fysiskt inriktad, jag, då gör jag illa mig. Bråttom skapar bara ytlighet, man har liksom inte tid för att vara djup om man stressar fram saker. Nej, jag vill vara ett träd med djupa, djupa rötter. Tack för dina kloka ord. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bråttom skapar ytlighet, så bra formulerat! Tack för dina ord och kram!

      Radera
  6. Kloka kloka ord som rör mig djupt.
    Kram

    SvaraRadera
  7. Jag förstår vad du menar, men alla kan inte vara mästare. Alla måste vi börja som nybörjare, med vad det än är. Även din mästare har varit nybörjare och haft mästare i sin tur som hjälpt honom vidare framåt på hans väg. Det är klart att du ska undervisa, vem ska annars hjälpa dina elever framåt? Man kanske kan tänka på det som en rad människor på väg uppför ett berg. En del har redan nått toppen, andra är på väg, några går före, andra lite bakom, men alla är de på väg mot samma mål.
    Ha det så himla bra på din kurs!
    Kram Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej det är självklart att alla är nybörjare först. Men man måste veta var man själv befinner sig som jag ser det. Och DET är inte alltid det enkla :) Tack för dina synpunkter! Kram

      Radera
  8. Bravo, och en bra kommentar där Carina, själv går jag på tvären över berget, känns det som.
    ;)
    Robert K

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja nog känns det så ibland...Tack för dina ord!

      Radera
    2. Robert: *skratt* ja, den kräftgången känner jag allt igen...
      Carina

      Radera
  9. Åh, vill "veta" mer. Om det din lärare berättar. Om kroppen, vårt tempel. Jag är glad att jag har just dig som lärare. För att du inte ger mig prestationsångest, utan alltid försöker möta och lotsa mig där just jag är.

    SvaraRadera