I en tomteblossekund

När man möter människor som är riktigt kunniga på det som de sysslar med. När de har en ocean av kunskap att ösa ur. Svarar på frågor där svaret i sig ibland är en lektion.  När allt finns inuti dem. När jag får en glimt av det gigantiska som kallas yoga. När jag hör Z berätta om punkter, vävnader, leder och organ som alla hänger ihop på olika vis. Och hur olika rörelser stimulerar olika delar av vår kropp. Hur vävnader kan påverkas av pranayama, som det är meningen, men som kan användas felaktigt för att man inte vet. Då böjer jag mjukt mitt huvud och inser hur lite jag vet. Och hur viktigt det är att inte forcera något som helst. För även om det funkar bra idag att stå på huvudet eller på skuldrorna, så vet du inte vad det för med sig om 10-20 år. Gör du inte saker när du är redo för dem och vet hur de ska utföras, då blir det inte yoga. Varför göra något bara för att du kan det rent fysiskt? Det är bara gymnastik. Det här är något att fördjupa sig i för en västerlänning med en västerlännings ögon. Åh vi vill så mycket! Men varför? Själv har jag insett i en tomteblossekund att jag måste vara ännu mer varsam med mig själv. Och att den här yogastigen, den är inget man lär sig själv. Jag skulle till och med gå så långt att jag tycker det är arrogant. Att tro att man kan något som det tagit tusentals år att utveckla. Där yogans anatomi är en helt annan än den vi ser som självklar anatomi. Vayus. Nadis. Marmapunkter. Hur skulle man kunna veta om man inte lär sig? Jag blir lite lessen också när jag tänker på det. Tycker att man förminskar kunskapen. Om man jämför med annan kunskap. Ingen skulle bli läkare och säga, jag har känt inuti hur jag ska göra... Det är klart att det inre spelar roll men man måste ju utgå från något, från kunskap som någon lär ut. Jag ifrågasätter även mig själv. Ska jag undervisa? Och ändå skulle jag aldrig drömma om att lära ut något som jag inte provat länge själv. Jag vill vara en varsam lärare. Jag vill inte falla i gropen av "selfimportance" som Z pratade om igår. Det kan låta hårt det jag beskriver, men är det inte hårdare att göra något man inte är redo för och som får långtgående effekter man inte känt till innan? Här. Här blir vi sedda. Här är det otroligt noga att vi gör det vi ska och inget annat. För vår egen skull. Är inte det ändå en mästare som kan undervisa så? Han som lyckats låta bli att falla i gropen av certifikat som yogavärlden svämmas över av idag. Eller andra "bevis" på att vi "kan". Han som ändå finns där med stort hjärta och humor. Som tröstar när vi nästan inte står ut på grund av det vi möter? Det är en ynnest att få möta en sådan lärare. Och ja, jag vet att det är få förunnat. Jag kan bara vara tacksam till min första lärare som visade vägen till den kunskap jag nu möter. Som jag förstår en glimt av. I en tomteblossekund.