Svårigheten att be om hjälp

Man måste leva som man lär. Det går inte annars. Nä. Ingen är perfekt men man måste ändå sträva efter det som man poängterar som viktigt. Att ha en yogalärare som säger att man ska lyssna på kroppen, inte slita för hårt på sig och framför allt ta det lugnt när man är sjuk - det betyder ingenting om inte den läraren också visar att h*n lever så. Jag vill leva så. Det krånglar till det ibland. Finns inga genvägar. Lite snårigt när man ska lösa saker samtidigt som man inte är frisk. Men man kan ofta lösa saker tillsammans. Men då måste man be om hjälp... Jag är inte frisk ännu. Jag vilar ihjäl mig känns det som! Men gör det. Orkar inte mer. Samtidigt har jag 4 yogaklasser i veckan som kommer för sin träning. För sin stund. Sin egen stilla stund hos mig. Så jag ber om hjälp. Det är enkelt att hjälpa. Mycket svårare att be om den. För mig. Vår mittenunge, hon har yogat till och från under 10 år av sitt liv, började när hon var 15 år. Det är ganska mäktigt när man tänker på det. Och hennes resa är hennes egen. Hon har jobbat som yogalärare tidigare. I olika omgångar, på olika ställen. Hon har också gått kurs för Z. Och under året som hon bodde i Paris, yogade hon för Akiko Ueda, en fantastisk yogalärare inom Shadowyogaskolan. Nu har hon tagit mina klasser. Den här veckan. Alla fyra. Och jag kan vila. Som jag ska. Som jag peppar andra att göra. Jag är tacksam att hon kan. Men mest är jag nog stolt. Över henne. Och för att jag klarade av att be om hjälp.

Bilden är på L, när hon gör supta virasana. Tagen av Dan Lindberg

Matmyter

Då och då med olika intervaller nås vi av dem. Matmyterna. Jag vet inte. Men tänker att det skulle kunna vara så. Åsikter som förvrängs till sanningar som ska omfatta alla. Resultat som blir skeva. För att någon tjänar på det. Som myter. Den som var med kommer säkert ihåg när fettpaniken spred sig. Fettpaniken som var början till den våldsamma övervikten som spred sig. Som en epidemi. När man ersatte fett med konstgjorda sötningsmedel eller socker helt enkelt. Och kropparna jäste upp med enorma konsekvenser. När vår familj semestrade i USA 1998 och det stod 99 % fettfri på en mängd varor så kändes det som en rest av den tiden. Men snart dök en ny panik upp. Sockerpaniken. Socker som har jämställts med heroin i beroendeframkallande grad. Och undersökningarna går isär och på olika håll. Ju mer man läser ju mer konfunderad kan man bli. Men det kanske är så för en del människor? Inte alla? Och nu det senaste. För mycket kött ger cancer. Jaha. Ska vi alltid skrämmas till att bli "hälsosamma". För blir vi det? Av all skrämselpropagande? Och vem står bakom vilken undersökning? Är inte det ett ganska viktigt inslag idag? Vem som betalar stora konferenser eller till och med forskning? Ligger hemma och ser på ett tv-program om ett naturfolk i hjärtat av Afrika. Deras föda består till 60 % av kött. SEXTIO PROCENT. De är friska. Hälsosamma. Lever länge. Hmmm. Är det ingen som berättat för dem att de äter för mycket kött? Att de kan få cancer! Nä, jag raljerar förstås. För som vanligt tror jag att vi blandar ihop päron och äpplen. Man kan använda en rotfrukt som potatis helt fel. Man kan fritera den och göra chips eller pommes frites av den. Det är hårdsmält och svårt för tarmen att hantera. Man kan behandla djur på ett avskyvärt och inhumant sätt från födsel till slakt. Man kan känna sig överlägset duktig för att man lever på frukt och grönt. Endast. Man kan se ner på köttätare/veganer/vegetarianer. Välj själv efter hur du ser på det hela. Jag blir less när jag tänker att vi ska stå emot varandra. Jag blir less när jag säger att jag gillar kött och får ett höjt ögonbryn till svar. Som om jag vore dum i huvudet. Jag blir lika less när jag berättar att jag inte gillar fisk. Men det är tydligen mer politiskt korrekt att äta fiskar som nästan är utdöda, när havet töms på sina fiskar. När gravida inte ska äta insjöfisk för det är inte hälsosamt. Hmm, är det hälsosamt för resten av oss då? Jag blir trött när jag berättar att de perioder i mitt liv som jag levt på vegetarisk kost inte har mått bra och inte blir trodd. Första gången var 1985 och jag kan säga att jag var peppad till tusen. Men det säger ju i vanlig ordning inget mer än om hur jag har upplevt det. Hur JAG har mått. Tänk om det helt enkelt är så att vi mår bra på olika sorters föda? Tänk om vi helt enkelt har en egen karta över vår kropp där vi kan navigera på olika sätt när det gäller kosten. Nej jag säger inte att alla ska äta kött. Och kött förresten, vad är det? Det kan ju vara allt från vitt till rött. Från vidrig djurhållning till ekologiskt gräsätande får som slaktats på ett bra sätt. Eller vilt kött, som aldrig varit i närheten av en otäck transport eller antibiotika. Och förvirringen kring LCHF. Som betyder att vi byter ut våra kolhydrater mot fett. Inte att mängden kött ska vara enorm. När jag växte upp var jag var en väldigt smal flicka. Jag ogillade bröd, åt helst smör och ost men ville inte ha brödet. Nu säger någon av er säkert - men bröd som är så himla gott, men så var det och så ÄR det för mig. Jag är inte glutenintolerant. Men jag tycker ofta att bröd är försumbart. Inte min grej helt enkelt. Jag fick dricka grädde för att gå upp i vikt (så gjorde man på 60-talet) men jag gick inte upp ett gram. För jag tror nämligen att jag är en mer LCHF-typ av person. Som mår bäst på att äta fett. Grönsaker. Har alltid älskat de gröna sakerna. Inte röda. Och lite protein. I form av kött. Schysst kött. Protein i form av baljväxter fungerar inte klockrent för mig. Jag sväller alltid i magen. Även när jag ätit det i flera månader. Så det handlar inte om att "vänja" sig. Har en son som är allergisk mot baljväxter så kanske finns det en även hos mig en intolerans helt enkelt? Ibland kan jag äta det även om jag ser gravid ut, men inte ha det som proteinkälla enbart. Har man någon dominans i pitta så gillar man också sött. Sött som balanserar hetta och eld inuti. Enligt ayurvedan. Enligt dr Vijay som jag behandlades av i Indien i somras så fungerar det så. Men man behöver inte äta vitt socker för det. Kanske lite honung på en fet yoghurt med nötter på? Som en bra frukost till exempel ser ut för mig. Vad jag försöker förmedla är sans och balans. Jag ogillar helt enkelt "den enda vägens" synsätt. Vare sig det handlar om att bannlysa fett, socker eller kött. Enligt min goda vän som är TCM-läkare sedan 20 år så handlar det även om värmekällan man lagar sin mat på. Han går till och med så långt att han säger att det är nummer ett, sekundärt är vad du lagar... Jag förmedlar hans ord som är att laga mat på öppen eld är det optimala, sedan kommer gas och sist elektrisk spis. Att använda sig av mikrovågsugn är rent förkastligt för maten förlorar sin näring. Jag säger inte att det ÄR så. Säger bara hans synsätt. Och inom TCM (traditional chinese medicine) så är rå mat inget att rekommendera någonsin. Den förstör långsamt din agni, din livsenergi. Tja. Återigen olika syn. Det som helt har fångat mitt hjärta är ayurvedan. Eftersom den utgår från individen. Hur just du fungerar. På alla plan. Var du är dominant och var du har dina obalanser. För obalanser, det har vi :) Fler eller färre. Den som är vegan och mår toppen på det, grattis. Den som äter främst fisk och skaldjur och mår bäst på det, grattis. Den som gillar kött och mår bäst på det, grattis. Men låt oss inte göra vår sanning till allas sanning. Låt oss inte dras med i matmyterna. Själv tänker jag nu göra om min kost lite igen eftersom LCHF-förespråkarna pratar om inflammationer som kommer med kolhydraterna. De pratar om inflammationer i tarmen främst. Som man blir kvitt. Min man hörde en äldre läkare prata om inflammationer och cancer i prostatan, som han hade forskat på. När patienterna övergick till LCHF så bromsades cancern. Den försvann inte men slutade växa... Men tänk om de handlar om inflammationer på fler ställen i kroppen? Tänk om det handlar om inflammationer även i luftvägarna? Som jag haft oräkneliga i mitt liv. Oavsett vad jag ätit. Men då har jag aldrig uteslutit kolhydraterna. Inte gjort det konsekvent. Ja. Jag kanske helt är ute och cyklar. Vi får se. När den här luftvägsinfektionen har lämnat mig då ska jag förändra min kost. Under tiden önskar jag oss alla sans och balans i vårt synsätt över vad som är bra för oss själva. OCH andra. Matmyter...

Från vanmakt till möjlighet

Snön faller och vi med den. Ulf Lundells ord kommer alltid till mig när snön singlar ner. Mjukt. Ljust. Stilla. När den bäddar in världen. Jag glider in i tystnaden. Förkylningen som satt sig på stämbanden gör att jag ska vara tyst. Inte svårt när jag är hemma själv. Jag får välja om jag ska säga något. Noga. Och det blir inte så mycket kvar. Jag gillar att prata :) Men i det här stadiet försöker jag efter en stilla vanmakt att flyta med. Det är inte så konstigt egentligen. Att tystna. Kanske väga mina ord än mer när jag pratar igen? Inuti är det ingen som helst skillnad. Kanske blir efter några dagar. Intressant på något vis. Doktorn har sagt att jag ska vara hemma i en vecka. Och inte prata. Tänker på de som är blyga och som inte vågar prata. Som liten var jag väldigt blyg. Men i tonåren vände det. Och pratet har för mig varit en nyckel. Till väldigt väldigt mycket. Men kommunikation kan ske på så många sätt. Subtilare. Ögon. Mimik. Och alla retorikexperter säger att det mesta kommunicerar vi utan ord. Och nu är jag där. Jag tar det som ett nytt utforskande. Jag tar det som en möjlighet. Att vara helt tyst. Vila. Vände min kraxande vanmakt igår till en möjlighet idag. Önskar dig också en skön helg i vilan och tystnadens tecken.

Vet att mina senaste inlägg inte synts på de bloggvänner som länkat till mig på sina bloggar. Har ingen aning om vad det beror på. Förmodligen är det Blogger som fortfarande trasslar. Vi får ha tålamod. Även jag :)

Körde över mig

Känns som jag kört över mig själv. Lite. Idag. Vaknade mitt i natten med en skrällande hosta. Djupt ner. Svidande. Visste att VIKTIGT MÖTE var på dagordningen idag. I storstan. Så jag drack hett te. Mycket honung. Såg ett grönblekt ansikte i spegeln. Lite rouge och foundation. Yoga fanns inte på dagordningen. På jobbet sa de att jag såg fräsch ut... Hm, vem lurar vem tänkte jag stilla. Vi åkte. Mitt under mötet tappar jag rösten. Låter som en kille på väg in i vuxenheten. Rösten skär sig, tappar ljudet och kommer tillbaka med ett kraxande. Och jag visste det. Redan inatt. Att jag borde stannat hemma. Nej. Jag är inte världens viktigaste person. Bara att för min egen del hade det varit krångligare att vara hemma. Tänkte jag då. Nu? Tja, nu är det sängläge och vila. Inför nästa VIKTIGA MÖTE imorgon eftermiddag. Eller? Måste kanske bromsa lite lite. Så enkelt att vara klok när allt flyter och man är frisk. Mycket svårare när det är skarpt läge. Och jag är ju inte direkt dödssjuk, närå, jag är bara sliten. Och utan röst. Och har svårt att vara klok och lyssna inåt.

Annars har Blogger konstrat något vansinnigt, inte bara för mig, jag vet. Men nu har jag tappat bort kommentarer OCH inlägg. Hoppas det lugnar sig nu. Och att vi alla kan kommentera hos varandra. Som vi vill.

Ljus och fokus inför vattendrakens år - Gott Nytt!

Följer min dotter till bussen. Det är några kilometers promenad i den sköna kylan. Inte för kall. Bara uppfriskande. Jag är ordentlig. Går med reflexväst och lampa. För när mörkret faller är det svart och man syns så dåligt. Jag vet. Himlen är dramatiskt mörkgrå och det ser ut som snömoln längs kanten när det skymmer. Längtar efter snö. Efter lukten av snö. Svänger min lilla lampa hit och dit. Upptäcker att ju längre fram jag försöker lysa med den, ju längre och konstigare blir min skugga. När jag har den precis i steget framför mig, då ser min skugga ut som jag. Det vill säga lagom lång :) Tänker att det är ju precis så det är. När jag är här och nu. När jag i nuet ser var jag ska sätta ner min fot nästa gång, då är det harmoni. När jag försöker tänka för långt fram, får allt märkliga proportioner, som en förvriden skugga. En skugga med långa ben och ihopkrympt överkropp. Inte som jag. Kanske är det så i yogan också. När jag är koncentrerad och fokuserad på vad jag gör nu, exakt nu. Då får rörelserna som kommer senare ingen tanke alls. Inte ens de jag tycker är svåra. Då tappar jag inte fokus. När min ficklampa lyser med stadigt ljus precis där jag går, då halkar jag inte och jag vet precis var jag ska sätta ner min fot. Och så önskar jag mig att drakens år ska bli. Att jag är fokuserad och att det lyser framför mig, precis där jag är så jag ser var jag ska sätta mina fötter. Jag önskar det självklart för dig också! Gott Nytt vattendrake-år kära vänner med lycka och välgång!

Many expect 2012 to bring about the end of the world, perhaps because they mistakenly think of Mayan or Hindu cosmologies as linear rather than cyclical.

Most people know that water covers 2/3 of our planet & comprises 95% of our bodies; we simply cannot live without it.
In Chinese element theory, water produces wood, which signifies growth and is the natural element of the dragon.
Associated with thunder, lightning and arousal, the Water Dragon personifies creativity at its best.
Källa; Water Dragon Inc.

Simplicity is beautiful

Ser den här lilla filmen och blir helt betagen. Av en kvinna som just firat 95 år. Enkeltheten i livet. Rörelserna som är hennes egna och som ser så mjukt vackra ut. Vilken yoga vi gör spelar ingen roll. Vilka rörelser vi hittar som gagnar oss, spelar ingen roll. Bara att vi gör det. Att vi hittar det som är vårt. Mjukt och vackert. Ge dig själv några minuter och se på vackra Maia. Trevlig helg!

My friend Maia from julia warr on Vimeo.

Jag är så flummig

"Jag är intresserad av yoga hos dig, men riktig träning, inget flum." Tja, så kan en del formulera sig i mail jag får ibland. Inget flum! Hmm, kanske är det det som är själva haken? Nu när bloggar, internet och FB svämmar över med artiklar om skador vid yoga? Att man har skippat "flummet", det som är själva kärnan i yoga? Den åttafaldiga vägen där asanas är en del. EN del. Jag har skrivit det många gånger tidigare och jag gör det igen. Det är ingen gymnastik eller akrobatik. Yoga är en andlig disciplin och inget annat. Även om den används på annat sätt. Och kanske är det då man skadar sig? För att man inte har kunskap om vad yoga handlar om? Och att skadorna manifesteras inte omedelbart, utan det kan ta tid. Så man nästan inte förstår vad som hänger ihop. (Det är självklart det andra också, fördelarna inombords som man knappt förstår att de hänger ihop med yogan.) Man kanske inte har en lärare som själv utövat yoga en längre tid och som förstår vad det innebär? Nu när yoga kallas för allt möjligt eller yoga på Friskis och Svettis. När man blir yogalärare efter en helgkurs. Jag förstår det inte. Vet att en del tycker det är ett sätt att ta sig in i yogan, att yoga för bättre sexliv, för att bli smal - you name it. Det är att skära ut en liten remsa av en gigantisk tårta. En tårta med alla smaker i. Inte bara det söta. Inte bara det vackra. Nej. Resten också. Som kommer från konsekvent träning. Rörelser som passar min kropp. Som jag gör för att de gagnar mig, inte bara för att jag kan. Det är en stor skillnad i det. Jag vet, för jag har gjort saker jag egentligen inte varit redo för och det har inte gagnat mig. Nu när jag efter snart 3 års enträgen practice med en liten serie, avskalad, som jag fått av min lärare, kan jag se hur mycket jag gjorde tidigare. För mycket. Lika dåligt som att inte träna alls. Ja det är svårt. Ja det är en avvägning. Men det är därför man inte kan köpa en dvd och köra på. Man behöver ett öga och en hand på sin kropp. Men den allra största anledningen tror jag är att man underskattar kraften i yogan. Att små rörelser kan ge en så stor skillnad i slutet. Det är inte bråttom. Låt yogan ta tid. Kör inte över dig själv. Att stå på huvudet, varför så bråttom? Varför? Jag har tränat i 12 år men är inte redo än. För det. Folk blir nästan chockade när jag säger det. Men allt du gör påverkar din kropp och dig. Allt. Och yogans rörelser är uttänkta för speciella syften, utformade för att stärka och läka. Om du använder dem utan kunskap kan det först kännas fantastiskt men sedan inte alls. Man kan lära sig mycket av yogavänner också. En del av mina yogavänner som hållit på i 20 år och längre och som i andra stilar gjort asanas deras kroppar inte längre förmår göra. En som har praktiserat huvudstående i 13 år kan inte göra det längre. För det finns en kropp som inte är synlig, the subtle body, och den kan ta skada. Hur den påverkas, det kräver kunskap. Av en som har den. Förankrad. Nej, det här är ingen skrämseltext. Det här är precis hur jag ser det. Och att ge sig tid att lyssna till sin inre lärare. Men den läraren som står bredvid dig, din yttre lärare, han/hon måste också ha kunskap. Ta ansvaret ibland. Kanske behöver du rent av byta lärare? Jag vill säga - våga se "flummet". Våga yoga. Bortom det fysiska.

Bilden på Emma Balnaves visar något mer än det fysiska, så vacker. Tagen av Dan Lindberg

(Och vad jag svarar den som frågar om träning utan flum? Jag svarar precis det jag skriver ovan. Jag säger det också på mina introduktioner, så att missförstånden kan minimeras. Och för den som bara är koncentrerad på muskelgrupper hänvisar jag till andra sätt att röra sig fysiskt.)

Ett lejon korsar mitt spår

Äntligen en hel natts djupsömn. Så livgivande. Att få sova i ro. Och jag har en märklig dröm. En kort sekvens. Jag är ute och går i skymningen, nära ett hus, vet att det är Indien men känner egentligen inte igen mig. Framför mig är ett stort lejon på väg att korsa min väg. Han tittar på mig och avvaktar. Jag fortsätter att gå och tänker att det är ingen fara. Bara jag är trygg och säker så händer inget som kan göra mig rädd. Och jag passerar honom, väljer att andas lugnt i min dröm. Och han går åt sitt håll. Vaknar och känner mig stärkt. Vad det än var så har jag passerat det nu. Och lejon är viktiga djur för mig, ibland kan jag nästan känna lukten av lejon, lite vilt och främmande som känns i hela näsan. Har aldrig mött ett lejon öga mot öga i verkligheten. Förutom genom ett bilfönster på Kolmården. Men i mitt sinne finns de med, i allra högsta grad som en del i andra tankar och visioner. Har du något djur som du också relaterar till?

Nick Brandt är fotografen av de fantastiska närbilderna på djur och här på lejon

Glädjen sjunger i min kropp

På något vis är det som det vänder så snart jag skrivit om det tunga. Det kanske ligger i själva delandet? Eller i att jag helt enkelt uttrycker det med ord? Jag är inte rädd för att skriva om det som kan vara svårt och kännas hopplöst. Egentligen. Mer orolig för att uppfattas som gnällig :) Eller som the secret-fans ständigt påpekar - man inte ska fokusera på det negativa. För då attraherar man det. Nja säger jag. För mig är det lite som tvärtom. När jag lyfter saker mot ljuset så tonar de bort och bleknar. När jag vågar. Jag har inget dolt inom mig. Inga mörka hörn som jag inte vågar städa i eller granska. Och det gör mig fri på ett skönt sätt. Igår kväll när jag mötte alla förväntansfulla ansikten i mina grupper kände jag också att jag gör ett bra jobb. Trots allt. Trots begränsningar och dåligt självförtroende ibland. Trots ensamheten i att driva en egen shala. Att ha egna grupper. Jag ser ju att de har kommit vidare, ser att de jobbar fokuserat, hör deras djupa samstämmiga andning och jag blir tagen. Över att förra terminens enorma berg som jag tog mig över, helt enkelt resulterade i bra saker för andra också. För andra också. Det är stort. Och alla mina tankar om hur en bra yogalärare är, de finns kvar och jag strävar dit. Men jag kan ju bara vara jag. Men jag blir bättre och bättre på just det. Att vara jag :) Och inte försöka vara någon man beundrar. Eller ta över andras sätt och stil i yogasalen. Man måste våga. För mig är det viktigaste att vara sann. Mot mig själv. Våga se svårigheter jag brottas med. Men självklart också se glädjen. När den trycks in i hela mitt system av att se andra yoga. Hur den sjunger i min kropp. Hur ryggar sträcks när de får en mjuk hand på sin skuldra. Hur ben sträcks ut vid ett litet påpekande och hur andningen ANDNINGEN tar ner allt på rätt nivå. Vi är där vi är. Vi är de vi är. Ju mer jag yogar ju säkrare blir jag, det här är min biljett till frihet inombords. Men på vägen måste jag städa. Och rensa. Låta det tuffa komma till ytan för att bli fri från det. Det försvinner inte av sig själv för att jag fokuserar på andra saker. Det är min övertygelse och något som kroppen visat mig otaliga gånger. Min guru Zhander säger att det helt enkelt inte tar slut. Det skräp som flyter till ytan, det ser bara annorlunda ut. Men det tar inte slut. Inget farligt med det. Vi är människor och vi delar alla detta i att vi är mänskliga. Men för varje spadtag ner i den gropen så blir det på sätt och vis lättare. Vet att det gör ont först, sedan lättar allt. Och man är på nästa nivå. Inte för att jag tänkt det. Inte för att jag inte tänkt det eller flyttat fokus till något annat. Nej. Helt enkelt för att jag jobbat mig igenom det hela. Och nu sjunger glädjen i mig.

Flygfärdig

Tidigt imorse lyfte planet med vår son och hans två kompisar. Mot Nya Zeeland. Och äventyret. Han har bott hemma under hösten, sparat pengar för att ge sig iväg. Och det var med blandade känslor jag höll om honom hårt. Vemodigt. Men vi vill att han ska ut i världen. Vad är bättre än nya perspektiv? Hitta proportionerna i tillvaron. Träffa människor man aldrig skulle hittat annars. Och samtidigt. Friheten. Att vi ska få vara två vuxna hemma. Bara. Och göra precis det vi har lust med. Inte så att han har stört. Men det blir annorlunda när barnen blir vuxna. Det finns ett läge då det är dags att putta ut sina flygfärdiga ungar. Eller att de tar sats själv och hoppar ut. Så att de får flyga själva. Hitta sitt eget sätt. Göra misstag och gå vidare. Precis som vi själva gjort. Lite vemodigt att den yngsta nu lämnar boet. Å andra sidan. Tänk vilket äventyr de ska ha! Först jobba på en fårfarm på Nya Zeeland och sedan Indonesien. Önskar dem god resa, många sköna dagar och framför allt upplevelser och möten. Safe trip A!

Bara jag?

Tom. Låg energi. Lite som ett urblåst ljus som väntar på att få brinna stadigt igen. Så mycket praktiska saker som jag sysslat med den här veckan, logistiken med bilar, hämtningar vid flygplatser och motortvättar. Kaminer som slutat vara varma och visat felmeddelande. När inget är avslutat innan nästa sak har hänt. Sprungit mellan olika ställen. Ringt. Fixat. Bönat. Bett. Lett fint och sagt tack. Jag skulle kunna göra en jobbig lista över den här veckan. Den skulle bli lika lång som en fin berättelse om mitt år 2011... Men jag kan inte formulera en vettig mening. Avhållit mig från datorn. Inte orkat. Känt mig som ett skal. Ett tomt ingenting på något vis. Inte lessen. Men less. Inte utmattad men trött. Året rivstartade med storm, spöregn och trassel. Just vill vill jag bli ett varmt ljus som brinner med fin och jämn låga. Ibland blir det en sak för mycket och det var som kraften bara rann ut där i isregnet. Som om jag inte orkade med en sak till. När jag känner att jag är tre steg efter och aldrig ifatt. Måste på något vis vänta in mig själv. Tom. Ibland kan jag känna att jag nästan målar in mig i ett hörn i bloggen och det vill jag akta mig för. Att jag måste skriva om bra saker. Hela tiden. Att jag måste ha fina tankar om tillvaron, mig själv och allt där emellan. Men jag är inte där. Jag skulle vara skenhelig om jag gjorde det. Och jag är ju precis som du, har bra och mindre bra dagar. Vi vanliga människor av kött och blod. Vill vara sann. Samtidigt vill jag vara rolig. Underhållande. Tänkvärd. Klok. Just nu känns det som jag inte är något av det. Jag är bara - tom. Inte otäckt. Men märkligt. Inte avstängd men i avsaknad av något. Platt på något vis utan att vara tillplattad. Känner du igen det? Eller är det bara jag som är dyster så här framåt nattkvisten?

Frid.

Igår natt. Spöregn och dimma. Samtidigt. Körde D till Arlanda för hans egen resa till Indien. Kramades hejdå kl 03. Körde sakta hemåt i ett kolsvart mörker. Hans plan fick sedan vända om efter en mellanlandning i Frankfurt, fel på planet. Det gjorde mig så orolig, trots att inget hände. Landningen åtföljdes av brandbilar och en skog av blåljus. Efter ombokningskaoset som följde, så kom han med sista planet igår kväll och landade idag i Indien, 10 timmar försenad. Under tiden har oron slitit i mina inälvor. Jag kan inte beskriva det bättre. Som ett hål i magen. Över vad som kunde ha hänt. Jag försökte tala förstånd med mig själv men det gick inte. Till slut tappade jag upp ett hett bad igår kväll. Sänkte kroppen sakta sakta i bubblorna och löddret. Låg länge. Fokuserade på mitt andetag och på att inte tänka. INTE TÄNKA. Mitt svåraste... Klev upp, varm och trött. Men stilla inuti. Sov men vaknade strax efter kl 04. Omöjligt att sova. Tankarna rasade i enorm hastighet. Och oroade mig. Gick upp sakta. Tände ljus efter ljus. Morgonprocedur i badrummet inför min yoga. Bestämde mig för att helt följa det som kroppen sa. Och på något vis där, så tidigt på morgonen med regnet piskande på taket så hittade jag en inre frid. Jag kan inte påverka händelser utanför mig. Väder. Flygplan. Andra människors handlande. Eller vad det nu handlar om för stunden. Jag kan försöka tygla mina tankar. Och jag har verktyg. jag har faktiskt det. I min yoga i den tidiga morgonen så kom mjukheten av en total närvaro. I varje andetag. Det var så befriande. En lång serie rörelser som sedan avslutades med en ganska lång meditation. Och jag reser mig. Lugn. Jag kan inte påverka något mer än mig själv. Och jag gjorde det. Han har landat och är på plats. Och jag är lugn. Till och med fridfull.