Frid.

Igår natt. Spöregn och dimma. Samtidigt. Körde D till Arlanda för hans egen resa till Indien. Kramades hejdå kl 03. Körde sakta hemåt i ett kolsvart mörker. Hans plan fick sedan vända om efter en mellanlandning i Frankfurt, fel på planet. Det gjorde mig så orolig, trots att inget hände. Landningen åtföljdes av brandbilar och en skog av blåljus. Efter ombokningskaoset som följde, så kom han med sista planet igår kväll och landade idag i Indien, 10 timmar försenad. Under tiden har oron slitit i mina inälvor. Jag kan inte beskriva det bättre. Som ett hål i magen. Över vad som kunde ha hänt. Jag försökte tala förstånd med mig själv men det gick inte. Till slut tappade jag upp ett hett bad igår kväll. Sänkte kroppen sakta sakta i bubblorna och löddret. Låg länge. Fokuserade på mitt andetag och på att inte tänka. INTE TÄNKA. Mitt svåraste... Klev upp, varm och trött. Men stilla inuti. Sov men vaknade strax efter kl 04. Omöjligt att sova. Tankarna rasade i enorm hastighet. Och oroade mig. Gick upp sakta. Tände ljus efter ljus. Morgonprocedur i badrummet inför min yoga. Bestämde mig för att helt följa det som kroppen sa. Och på något vis där, så tidigt på morgonen med regnet piskande på taket så hittade jag en inre frid. Jag kan inte påverka händelser utanför mig. Väder. Flygplan. Andra människors handlande. Eller vad det nu handlar om för stunden. Jag kan försöka tygla mina tankar. Och jag har verktyg. jag har faktiskt det. I min yoga i den tidiga morgonen så kom mjukheten av en total närvaro. I varje andetag. Det var så befriande. En lång serie rörelser som sedan avslutades med en ganska lång meditation. Och jag reser mig. Lugn. Jag kan inte påverka något mer än mig själv. Och jag gjorde det. Han har landat och är på plats. Och jag är lugn. Till och med fridfull.