Svårigheten att be om hjälp

Man måste leva som man lär. Det går inte annars. Nä. Ingen är perfekt men man måste ändå sträva efter det som man poängterar som viktigt. Att ha en yogalärare som säger att man ska lyssna på kroppen, inte slita för hårt på sig och framför allt ta det lugnt när man är sjuk - det betyder ingenting om inte den läraren också visar att h*n lever så. Jag vill leva så. Det krånglar till det ibland. Finns inga genvägar. Lite snårigt när man ska lösa saker samtidigt som man inte är frisk. Men man kan ofta lösa saker tillsammans. Men då måste man be om hjälp... Jag är inte frisk ännu. Jag vilar ihjäl mig känns det som! Men gör det. Orkar inte mer. Samtidigt har jag 4 yogaklasser i veckan som kommer för sin träning. För sin stund. Sin egen stilla stund hos mig. Så jag ber om hjälp. Det är enkelt att hjälpa. Mycket svårare att be om den. För mig. Vår mittenunge, hon har yogat till och från under 10 år av sitt liv, började när hon var 15 år. Det är ganska mäktigt när man tänker på det. Och hennes resa är hennes egen. Hon har jobbat som yogalärare tidigare. I olika omgångar, på olika ställen. Hon har också gått kurs för Z. Och under året som hon bodde i Paris, yogade hon för Akiko Ueda, en fantastisk yogalärare inom Shadowyogaskolan. Nu har hon tagit mina klasser. Den här veckan. Alla fyra. Och jag kan vila. Som jag ska. Som jag peppar andra att göra. Jag är tacksam att hon kan. Men mest är jag nog stolt. Över henne. Och för att jag klarade av att be om hjälp.

Bilden är på L, när hon gör supta virasana. Tagen av Dan Lindberg