Med ett stänk av vemod

Som liten flicka var jag blyg. Jätteblyg. En drömmare. Som tonåring var jag kaxig och rakt på sak. Lite väl rak tyckte mina föräldrar ibland :) . Har en del andra tyckt också för den delen. Och det är inget jag skäms över, tvärtom. I landet lagom sticker man lätt ut när man är rak och säger var man står. Men den där drömmaren i mig... Den där lilla tjejen som var lite blyg och gillade att tänka. (Så mycket att jag oftast ville lägga mig tidigare för att läsa och sedan tänka. Mina tankar. MINA.) Den tjejen vill också finnas. Den delen av mig som funnits på ett lite undanskuffat sätt. Nu vill drömmarna och det mjuka ha lite mer luft. Breda ut sig. Det är saker som faller på plats varje dag i mig. Med ett stänk av vemod. Som det är när man lämnar något. Gör plats för något annat. Men ändå. Så skönt. Att få vara hela jag. Jag behöver inte prestera något. Jag behöver inte vara tuff. Jag behöver bara vara jag. Det räcker. Och i mig finns flera sidor. Som hos alla andra. Naturligtvis. Och när jag ser den delen i mig plötsligt ta plats som ett fluffigt lite otydligt moln så känns det helt ok. Eller mer rätt. Jag är mjuk. Också. Med ett stänk av vemod.


Här har jag lånat bilden: http://www.alltomvetenskap.se/

Min varma rekommendation

Glad. Inspirerad. Passar in mig själv i tillvaron här hemma. Landat. Inte med en duns, men nästan. Börsras. Men det mesta är sig likt :) Varmt, fuktigt och lite svettigt. Jobbar som vanligt. Min yogaundervisning drar igång nästa vecka. Introduktion idag. Och allt är sådär vardagsvarmt och vänligt. Har fått en hel del förfrågningar via mail och några här i bloggen om var det är jag har varit. Jag valde medvetet att ligga lågt med det. Från början. Det finns tusentals ayurvediska kliniker och behandlingsställen i Kerala. För turister. Det har blivit en stor inkomstkälla i den delstaten. Och innan jag åkte visste jag faktiskt inte vad det var som skulle hända. Jag litade helt enkelt på min lärare Zhander, som hade rekommenderat mig att åka. Men hur det skulle vara, bli, fungera, se ut osv. hade jag faktiskt ingen aning om. Lite lätt darrig inombords åkte jag. Kastade mig iväg. Och ni som följt mig vet ju hur mycket det var som hände. Och jag rekommenderar med glädje er alla som har en fundering på att göra något liknande, att åka. Men var varsamma med vart ni åker. Alla ställen håller självklart inte samma standard. The treatmenthouse är inget spa. Inget wellness-ställe. Det är en plats för behandling och återhämtning. Det är en plats jag rekommenderar med glädje - www.treatmenthouse.com
Du som har någon fundering av mer privat karaktär, får väldigt gärna maila mig. Jag svarar på alla mail. Trevlig helg kära vänner!

För den här gången

Indien. Fridfullt mitt i kaoset. Kaos mitt i fridfullheten. Paradoxer. Liv. Svart. Vitt. Och allt däremellan. Går inte att sammanfatta helt enkelt. Jag provar inte ens :) Vaknar utsövd. Gröna papegojor i palmerna nära mig. Och de sedvanliga kråkorna förstås. Ett stilla regn. Som en liten avskedsgråt. Får min sista behandling vid lunchtid. Fotmassage. Dvs massage av fötter över hela min kropp. De första tre dagarna när jag fick det så grät jag och till och med skrek rakt ut för att det var så smärtsamt. Idag, när jag ska få den ihopknytande sista behandlingen för min vistelse här så är jag lite nyfiken. Undrar om det ska göra lika ont. MEN - det är skönt. SKÖNT. Djupt djupt letar sig deras fötter, Dr V och G, hans kvinnliga motsvarighet. Alla ömma ställen är borta. Som ett mirakel. Nacken som tidigare kändes som den vore gjord av betong och som var öm bara han nuddade den, den är han djupt nere i och det känns helt enkelt bra. Och när de masserar min bröstkorg så lossnar det, jag hostar upp allt skräp som legat där och väst. Och andningen är klar. Ren. Och jag inser lite grann vilken enorm process jag har varit i. Är i fortfarande. Den största effekten kommer efter några månader på hemmaplan har jag förstått. Människorna som är här har alla fantastiska berättelser att förmedla. Människor som blivit vänner, vi som delat personliga detaljer från behandlingarna med varandra, tyska affärsmän, engelska yogalärare, sydafrikanska socialarbetare, schweiziska bankkvinnor - alla har vi hittat hit. Och alla är vi lika förundrade. Att det fungerar. Kanske måste jag åka hit någon mer gång. Vi får se hur livet ter sig. Just nu, stannar jag i värmen och larmet och suger ur det sista ur min sista dag. Jag reser härifrån inatt och landar i Sverige imorgon eftermiddag. Och jag längtar hem. Också. För jag är klar. För den här gången. Tacksam. Och mjuk i min kropp och glad i mitt sinne. Frid i själen. Redo att lämna Indien. För den här gången.

Silence please - Dhara treatment

Förväntningar. Hur sällan de stämmer. Egentligen. För mig. Har längtat mycket till de behandlingar som påbörjades igår. Dhara treatments. Det finns två dharas, Siro dhara är med medicinsk olja och den andra är Thakra dhara, som jag fått i två dagar. Har fått Siro dhara tidigare en gång i Kerala. Tyckte det var underbart. Så jag längtade... Thakra dhara är när man häller "herbal butter-lassi", alltså fritt översatt kärnmjölk med örter i, över pannan fram och tillbaka i en jämn ström. Dr V tar mina pulsar fyra gånger under behandlingen. Behandlingen balanserar de tre doshas. Löser spänningar och blockeringar, mjukar upp muskler och sinnet. Han knyter upp mitt hår. Jag ligger på rygg. Får mjukt bomullstyg över ögonen. Mjölken är sval på min panna. Det luktar syrligt. Det sitter skyltar uppe Silence please - Dhara treatments. Och alla är tysta. Men i Indien blir det faktiskt aldrig tyst :) Kossan och getterna nästgårds gruffar sinsemellan. En hund skäller hysteriskt och över allt svävar den allestädes närvarande tempelmusiken. Som varit extra intensiv sedan några dagar eftersom man har firat hinduiskt nyår i sydindien härom dagen. Ingen här har uppmärksammat det speciellt, men det skjuts smällare och raketer från templet och mässandet har pågått hela nätterna. Det är så helt enkelt. Så när jag ligger där med ögonen slutna i en slags tysnad, så är det ingen egentlig tystnad. Men det gör ingenting. Däremot så kryper det i min kropp. Gör ont i min svanskota! Bränner. Min vänstra arm domnar av och gör samtidigt ont. Blytung. Va tusan. Det här var ju det som jag verkligen ville och nu bävar jag för att jag har en behandling kvar. Samtidigt säger dr V att det är smärtan som letar sig ut. Jag frågar vilken dosha som är dominant i mig och till min förvåning säger han Vata-Pitta. Hmm. Men jag har misstänkt det. Har man problem med benen i kroppen är man oftast Vata. Och jag med mina diskbråck från tidigare, har nog tänkt så. Det är intressant. Kryper i hela mig innan han kommer in och tvättar mitt hår. Han gör faktiskt det. Tvättar håret på alla som får just den här behandlingen. Sedan får jag örter på olika ställen på huvudet och sist sniffar jag in det i varje näsborre! Får en turban om huvudet i en timme. Sedan får jag duscha igen. Under denna svalkande behandling som lugnar hela nervsystemet och hjärnan så blir jag varm. Igen. Riktigt varm. En del blir kalla, en del somnar, en del gråter. Men när han fixar med mina händer och fötter så att det knakar och knäpper efteråt, så skrattar jag. STORT. Som en glad hemlighet i mig bara vill ut. Skrattar och skrattar. Bubblig trots att det gjort så ont tidigare. Denna makalösa behandling som inte liknar något annat. Tänk att jag vågade åka hit och göra det. Glad!

You are not your body

Sover gott. Vaknar pigg. Yogar lite lätt. Bara lite :) Känns underbart. Sista behandlingen med medical powder. Fantastisk känsla i kroppen, de knådar och knådar. De sista dagarna har något som dr V säger otaliga gånger per dag, riktigt sjunkit in i mig. You are not your body! Hur sant det är. Tänk på det en stund, låt det sjunka in och se hur lite vi tänker så. Kanske blir det tydligare när man åldras? Håret får gråa strån, huden inte lite spänstig och stram som innan. Kanske extra svårt att möta för den som haft en vältränad kropp med allt vad det innebär? Som identifierat sig med sin kropp, sina breda axlar, sin smala midja, starka muskler eller vad det nu än är som vi tycker är extra fördelaktigt med oss själva. Tänker på hur vi dyrkar kroppen. På ett märkligt sätt. Eller rättare sagt hur vi vill forma kroppen. Hur vi vill bestämma hur den ska se ut. Hur svårt vi kan ha att acceptera hur vår kroppsform är. Och jag är inget undantag, men jag tappar mer och mer av den synen. För om vi ska vara ärliga, varför gör vi allt det vi gör? Handen på hjärtat. Känner vi att vi har balans, då är allt fint. Men tänk hur vi pressar kroppen i maskiner på gym. Springer tills benhinnor inflammeras eller hälsenor sträcks. Alla knän som gjorts illa. Titta på våra idrottsprofiler. Hur mycket det pratas om olika kroppsdelar. Eller små förkylningar. Ibland är det rent skrattretande vilka proportioner saker kan ta. Missförstå mig rätt nu. Jag är inte ute efter någons träningssätt. Eller hur man vill pressa sin kropp för att uppnå något. Eller hur man känner att man orkar mer mentalt om man har några löparpass i veckan i kroppen. Men om man tappar bort vem man är och tror att man är kroppen, då blir det fel. Det vi är, är vackra och oförstörbara inuti. Själen har inga rynkor. Låt oss följa med i det som sker utan att tappa lusten. Låt varje period i livet vara just det det är. En period. En väg till något annat. Just nu bor vi i våra kroppar men vi är INTE dem. Så viktigt att påminna sig om. Hela tiden. You are not your body.

Independence Day

Tillbsks till livet efter en tuff match. En liten sammanfattning om min lååånga inre oljerening, som jag skrev kort om här och som Stilla tankar frågade om. Kort och gott - man dricker en pytteliten kopp, fingerborgs storlek ungefär med olja. Olja som de preparerat här på kliniken. Sedan hett vatten ungefär en liter ganska omgående. Sedan drack jag väl 4 liter till under natten... Jag gjorde det i förrgår kväll. Jag såg fram emot det, eftersom alla här utom jag hade gjort det. Och precis som vi är individer så är historierna individuella om vad som sker. De flesta sitter på toa några timmar, någon kanske upp till 7-8 timmar. Jag tillbringade hela natten vaken med magkramper och toa. En enorm ensamhetskänsla vällde upp i mig och ut. Som en stor grå ballong lämnade den mig där i nattens palmrassel. När klockan var 04 började tempelsången och jag kände mig inte lika ensam längre. Somnade till en halvtimme på morgonen och så var det dags igen. Sammanlagt 22 timmar innan det var klart. Dr V säger att det är ett riktigt gott tecken, för det är ju inte bara det som finns i magen som kommer ut, det är ju en hel mängd andra saker. Som kommer djupt inifrån. Och jag luktade inte gott... Har aldrig känt något liknande från mig själv. Hela min kropp utsöndrade toxiner och skräp. Men mitt i allt jobbigt så kändes det så bra. För jag är ju här för att lämna saker och lösa blockeringar som jag har. Dr V sa också att en del händer det inget med, de är inte redo att lämna ifrån sig saker. Tom och väldigt trött igår kväll. Åt lite lite potatis och det var det godaste jag ätit på väldigt länge :) Somnade som en baby och vaknade lycklig. Går inte att säga något annat. Alla säger att jag ser annorlunda ut idag och jag ser det själv. Jag tog mig igenom något och jag vann något. Och idag fick jag en ny behandling, massage med medical powder och det var en ren njutning. Huden som silke efteråt. Och jag känner att allt har vänt. Indien firar Independce Day idag och det känns passande och rätt för mig personligen också. På flera sätt :) Tack för att ni delar min resa med mig, det betyder mycket!

Irriterad

Och plötsligt kom det andra saker upp till ytan. Irritationer. Lessamhet över saker. Och jag förstår att det är behandlingen men det känns ändå lite hårt. Min känsla av att vara långt långt borta bara förstärks och jag är ju det. Men på ett annat vis. Alla är så rara. Det är inte det. Det är inuti mig det pågår någon slags strömvirvel av skräp. Som nu nått ytan. Jag blir irriterad på alla goda råd. Jag vill inte, vill jag skrika, när en jättegullig tjej från London säger att jag kan meditera lite. Jag har inte ro för det. Min känsla är att något snart är uppe och ute, vad det nu än är. Imorgon är det sista behandlingen av det jag har nu med oljan, sedan blir det något annat. Jag är varm, svettig och irriterad. Känner ni igen känslan? Ett stort skrik vore skönt :) Plötsligt längtar jag oerhört mycket efter att få prata svenska. Med någon. Så mycket att jag plötsligt gör det, till en tjej bredvid mig på middagen. Alla tycker det låter gulligt och väldigt exotiskt. Inget kommer ut riktigt rätt. Kanske är det tur att jag åkte hit själv. Att det här som bubblar inuti och snurrar kan komma fram och ut? Längtar efter isbitar. Kyla. Regn. Och ni som läser kanske har det och tycker att jag är bortskämd. Ja det kanske jag är, men jag håller på att krypa ur mitt skinn ikväll!

Väntrum

Halvmörkt. Oljelampan har slocknat, precis som rökelsen. Blommorna faller med små dunsar. Grodan som hörde så tydligt igår kväll sover. Morgonen är mulen och jag är tacksam för det, jag som inte får vara i solsken ännu. Oljemassagen fortsätter och jag är varm. Men inatt behövde jag inte gå upp och duscha kallt :) Fortfarande trött. Men sover inte riktigt lika mycket. Har bestämt mig för att vila och vänta med yogan. Pratar med dr V om det. Han säger "the yoga destroys a little bit of the treatment". Så egentligen är det en kontraindikation att yoga och gå på ayurvediska behandlingar samtidigt. De motverkar faktiskt varandra. Lite samma som att gå på massage och yoga. Inget man gör samma dag. Att låta allt få ta plats. Jag går därför helt och fullt in i min behandling och släpper min fysiska yoga för nu. Kroppen jobbar på ett annorlunda sätt och sinnet och mina tankar är stillsamma. Långa stunder sitter jag mest som i meditation, stillhet och närvaro. Läser men har saktat ned mitt eget tempo. Är bara. Tiden känns som en ocean där jag bara doppar mig och sedan inte ens simmar. Inte ens utnyttjar min kraft. Den behövs till annat. Till att ta mig igenom detoxen, reningsprocessen jag är i. Visst är det märkligt när man skalar av alla måsten? När man som jag just nu, inte måste göra någonting. När maten lagas och sängen bäddas. När man blir behandlad. Då stiger annat till ytan och det mesta kan jag skumma bort. Det som stannar är kärleken till min familj. Som jag längtar efter så det svider rent fysiskt. Till mitt liv där hemma. Som jag kan känna ända ut i fingerspetsarna att jag har valt. Jag. Än är jag inte redo att åka hem. Det finns annat som måste ut först. Men när dagen går vidare är jag i ett slags väntrum. Och det känns mer än ok, det känns som det ska.

Enkelheten i livet

Det var med olika funderingar som jag åkte till en ayurvedisk klinik. Lätt orolig för alla klassificeringar som skulle äga rum. Krångliga saker att ta till mig. Kanske har ni också stött på människor som är så fast i sitt tankespår av vad de "får eller inte får" göra enligt ayurvedan? Hursomhelst. Tänkte mig kanske ett slags schemalagt liv. Tänkte att jag kanske behövde det. MEN. Det jag nu känner inuti är tacksamhet. Att få uppleva den här platsen. Den här enkelheten. Det okomplicerade. De här människorna. Som arbetar här. Med tusen olika sysslor. Men även de andra som är här med mig. Några har hudproblem, med psoriasis och liknande. Andra helt andra saker. Men det spelar ingen roll vad. Vi delar något här. Och vi kommer att åka härifrån med den här enkelheten till livet i hjärtat. Med den här basala kunskapen om ayurveda. Den här livskunskapen som vi i väst som bäst håller på och plockar isär till beståndsdelar som inte får något sammanhang. Vi behöver inte rita något rutmönster över något eller någon egentligen. Vi är alla individer med olika behov. Men inte SÅ olika. Mat och sömn. Grundläggande behov. Vi äter alla ungefär samma mat här, någon får ta bort något men annars är det ingen speciell diet. Förutom att vi bara äter vegetariskt :) Befriande är nog ordet jag letar efter. Enligt dr V är siffran två väldigt viktig inom livskunskapen/ayurvedan. Om man följer hans råd här nedan, då blir livet hälsosammare.

Gå på toaletten två gånger om dagen och då menar jag inte kissa :)

Två gånger i veckan ska man smörja in kroppen med olja, vänta 30 minuter och sedan duscha av den.

Ha sex två gånger i månaden. Max. Kanske höjer någon på ögonbrynet här, men sexuell aktivitet är också energi som vi bör hushålla med.

Två gånger om året gör man en inre oljerening.

Vill med glädje gärna skicka hans kloka ord vidare för det är inte så krångligt. Vi behöver inte så mycket. Egentligen. Grundläggande behov som gör oss fria i kroppen när vi följer dem. Så pay it forward :)

VARM

Tidig morgon. Mortlandet av örterna har bara startat. Folk hastar över gården. Rökelse och ljus vid de små altare som finns här och där. Oljebad. Jag ligger på ett träbord, mörkt mörkt trä. De häller varm "medicinal oil" över mig. Om och om igen. Det är som att simma i varmt vatten. Elektriciteten försvinner. Som den gör då och då i Indien. Där i halvmörkret med bara några levande ljus så sjunger han redan när han kliver in. Dr V sjunger under hela helkroppsmassagen. Han sjunger inte alltid när han behandlar, men oftast. Det är en ynnest att få höra alla sånger på Malayam. Sångerna som sjungs rakt in i min kropp. Han koncentrerar sig på min vänstra höft och det känns. Ända ner i benet. Och så i vänster knä. Han säger from pain comes health. Och det vill jag gärna tro! Min kropp ser ut som den vore doppad i sirap. Mjuk och len. Men mest VARM. Tror aldrig jag varit så varm tidigare. Svetten rinner om mig och kroppen kokar. Men inte sinnet! Det är en annorlunda erfarenhet :) Pitta pitta pitta säger han när jag berättar hur varm jag är. Och det är klart att det elementet i mig, den doshan är stark. Men vi har den alla. Förstås. Mer eller mindre. Går sakta sakta till min frukost. Väljer indisk frukost som består av grön dal, chapati och en slags gröt på ris och kokos. Man fördelar och blandar alltihopa med handen och gör små bollar och äter. Det är jättegott! Och jag är mätt. Äter mindre och mindre. Sover mer och mer. Allt är som det ska. Varmt i Indialand. VARMT inombords.

Bilden är från mitt tak. Det är keramiktak överallt. Så vackert!

Influensaont utan influensa

Som om små myror invaderar hela min kropp. Som en armé som tuggar sig inåt. Alla mina ben i kroppen känns blytunga. Ont överallt. Bäckenet värker. Svanskotan bränner. Korsryggen känns som jag hade levt i hundra år. De små små benen i mina händer känns som de är för tunga. Huvudet känns som det är för stort. Efter tre dagar av fotterapi, med djupgående massage av alla vävnader har jag nu fått två dagar av oljemassage med läkande örter i små knyten av tyg. Och en avslutande kroppsmassage. Den känns. Den gör mig så trött så trött. Dr V säger att det är rengöring och avgiftning djupt ner på cellnivå. Är uppe kl 05, yogar stillsamt, en timme senare får jag min behandling. Fyra små nätta indiskor masserar och knådar hela min kropp innan dr V tar vid. Jag känner mig som en blek jätte :) Men det är ok. Efteråt äter jag min fruktsallad. Dricker mitt chai. Och somnar så fort jag kommer till mitt rum. Sover som om jag hade influensa. Inuti min kropp har jag som tyngder. Aldrig känt det förut. Men mina bleka läppar är plötsligt röda och fina igen. När jag tittar mig i spegeln ser jag frisk ut. Blir förvånad när jag möter mitt eget ansikte över hur lite det syns, det som känns. Alla här pratar om hur skönt det är när det vänder. Jag längtar dit. Under tiden sover jag. Och sover. Och vilar i skuggan. Får absolut inte vara i solen. Varm med tyngder i varje benbit. Som influensa.

Mellan oss

Idag vill jag inte skriva om att jag skrattade mer än grät under behandlingen. Jag vill inte skriva om att när dr V lutar sig fram över min höft och trycker och jag känner något öppna sig så blir jag lite ängslig. Vill inte heller skriva om att jag vaknade inatt med kramper i magen, och att det tog mig 4 timmar att somna om. Eller att min bröstkorg och bröstrygg protesterar våldsamt och ger mig blåmärken. Men de sitter på utsidan :) Nej idag mina vänner skriver jag om att T, sa till mig alldeles innan min behandling att han kan vara min pappa. I'll be your father here. Helt enkelt. Med de mildaste ögonen och ett hopknipet leende. Idag skriver jag om att han berättade en alldeles bedårande historia om vattenliljan som bara slår ut helt i månsken och som gömmer sig lite i solen. Om att vi alla har saker att ta oss igenom och att gud finns i allt och är god. Att andligheten finns i oss och överallt och religionen är det som sker mellan människor. Ingen annanstans.

mina egna bilder

Tears from the heart

Nattens ösregn har transformerats till dimslöjor. Värmen är konstant. Morgoneldarna lämnar en kvardröjande doft i luften. Indienstyle. Jag har vaknat tidigt. Disigheten i mitt huvud efter min jetlaggade dag igår, är över. Tassar över till yogashalan tvärs över korridoren och gör min yoga. Mitt i kaki mudra, när jag sitter på huk och andas uppåt med öppen mun så dras skynket med Ohm-tecknet åt sidan och T tittar fram, förvånat. Gör sin namasté mot mig. Sedan släpper han draperiet och jag fortsätter min yoga. Går ner till frukosthuset med tegeltak utan väggar. Jag får precis vad jag vill till frukost. Men först måste jag dricka en bitter illgrön liten kopp. Det är så bittert att jag grimaserar en lång stund efteråt. Måste vänta en kvart innan jag får äta eller dricka. När det är dags för min behandling känner jag mig ängslig. Den är smärtsam. Det gör ont. Jag gråter så mina ögon blir som små koppar med tårar. Dr V tittar på mig och säger, tears from the heart. Han är helt allvarlig och tittar noga på mig och säger att det faktiskt är hjärtat som gråter. Och den som inte har något hjärta den gråter inte. Tänk som det svalkar och lugnar mitt sinne. Jag har påbörjat min resa, med ayurveda. Utan Z skulle jag inte vara här. Han har rekommenderat mig. Han har skrivit till min doktor här. Och de är två av samma sort. Jag är trygg i deras händer. Men ibland hälsar rädslan på. Då tänker jag på att jag har ett hjärta. Som gråter ibland. Precis som det ska.

Kanske en paus

Yr i huvudet. Varmt. Semester. Vi har haft ett hejdundrande kalas, jag och min D. Vi har firat vårt hus och att vi äntligen bor där. Men mest av allt har vi firat oss själva. Faktiskt. Att vi varit gifta 25 år. Silverbröllop. Visst är det ett vackert ord? Kanske ett av de finare :) Och imorgon bitti åker jag till Indien. Till Indien. Igen. Och jag stannar några veckor. Och allt finns att hämta där för mig. Jag kanske skriver därifrån. Om jag har Internet. Om jag har lust. Om jag hittar mina ord. Så håll utkik. Jag dyker upp när jag kan. Må gott!