Jag - en orolig själ

Vaknar 04.30. Som jag gjort senaste veckan. Tassar upp och går på toa. Är så trött att jag bara kan ha ett öga öppet, det andra kan jag inte få upp. Känns crazy men samtidigt  är det så. Ute ångar ängen av dimman. Solen stiger och det ser ut som ängen badar i en mjökvit rand längs med gräset. Och sedan tar jag mig tillbaka till sängen och inser att vi båda är vakna. Säger inget för vill inte tala mig vaknare. Och det händer det som sällan händer. Vi somnar om! Och sover till 9.30 och kaffet är extra gott på verandan när solen letat sig in på golvet och värmt lite grann.
   Jag oroar mig hela tiden för vädret till bröllopet. Det är ju som det är och inget jag kan påverka. Jag vet! Men samtidigt vill jag ju inget hellre än att deras dag ska bli så ljummen och fin som den kan vara. Läser flera väderappar hela tiden och det är som jag inte kan avhålla fingrarna från att styra in mig där. Gällde det bara mig skulle det kunna regna småsten och jag skulle skutta runt i gummistövlar. Men nu är det deras dag och en dag de alltid kommer att komma ihåg. Nå.
   Våldsamma saker händer i världen och terroristerna får mig att varje gång tappa både andan och känslan för vad som är möjligt. Och då känns mina egna funderingar otroligt futtiga. Liksom förkrympta. Men man är också huvudpersonen i sitt eget liv och får helt enkelt ta kommandot. Vi har gjort en plan B för både vigsel och annat. Planerat för gasolkaminer och försökt tänka in alla eventualiteter för pingstaftonens trädgårdsbröllop. Kan man inte styra vädret får man styra sig själv och det man planerar tänker jag som nästan jobbar som en bröllopskoordinator just nu.
   Det blivande brudparet kommer ut liksom äldsta dotterns familj. Jag bakar en paj på färska jordgubbar och får hjälp av två små flickor i köket. Vispar extra mycket grädde och kokar starkt kaffe. Tältet sätts upp och det lättar inombords lite grann. Försöker andas förbi min fixering vid vädret. Känner inte riktigt igen mig själv - å andra sidan har jag aldrig planerat för ett bröllop för ett barn tidigare. Jag är förlåten av mig själv och det blir som det blir. Det blir bra. Mitt eviga mantra.

Känns som jag bara skriver trista opoetiska inlägg i min  blogg nuförtiden. Ha överseende. Snart vänder det tänker jag. Även med skrivandet. Vad tror du?