Hälften är också bra

Inget illamående idag hurra! Men ont i magen och en otrolig trötthet som liksom övermannar mig. Vet ju att vårt immunförsvar sitter i tarmen och den kallas också för the second brain, mycket viktiga saker försiggår där och slår man ut de goda bakterierna så är det självklart att en blir påverkad. Läser också hos Sanna Ehdin som skriver att det kan ta flera månader (!) för magen att bli hel igen efter antibiotikakurer. Så länge kommer det inte att ta, jag är säker,  men jag känner också att jag fortfarande faktiskt är påverkad. Får i alla fall i mig bra fett och protein igen och så fortsätter jag dricka surt, som jag har en otrolig längtan efter - citroner och apelsiner - så gott!
   Ute är det -10 grader och fortfarande stilla och magiskt vackert. Livet tuffar på och jag gör saker till hälften. Skottar halva infarten sen måste jag lägga mig. Dammsuger halva huset, sedan måste jag lägga mig. Nå. Någon annan får helt enkelt göra resten.

Hälften är mer än ingenting.

Född buddhist

Jag mår konstant illa och har ont i magen. Försöker kurera med kombucha och till och med Proviva. En stund går det bra sedan är det som om magen är i en dal, den går rakt inåt och jag blir matt. Gör min yoga och tar små korta promenader. Min familj säger att jag ska ta det lugnt, operationen var för en vecka sedan men det är egentligen penicillinet som slagit ut min tarmflora, så mycket inser jag. Bara att ta det varligt. Men jag måste äta kolhydrater, något som jag egentligen inte alls vill och det smakar inte ens gott längre, men det är vad som stannar i kroppen. Och det är ju logiskt eftersom det är stoppande. Nå. Ett steg i taget.

Åker och äter frukost på kafé med en kär vän och får låna en bok som dykt upp i mitt flöde flera gånger den senaste tiden;  När allt rasar samman med undertiteln Innerliga råd för svåra stunder av Pema Chödrön. Jag har läst en hel del buddistisk litteratur och alltid känt mig i samklang med det jag läser. Den här boken är inget undantag. Kommer hem och kastar mig över den.
   Och återigen känner jag mig bekräftad i hur jag vill agera, ärligt men utan pekpinnar. Jag som oftast blivit hårt bedömd när jag varit ärlig och där människor i alla möjliga och omöjliga situationer försökt få mig att "vara snäll" vad det nu är. Och nej, jag är ingen som måste kasta min åsikt över människor, men när de ber om den - ja, då säger jag var jag står. Ja, och en del har inte stått inte ut med vad jag tyckt. Till och med här i min egen blogg lyckades jag reta upp människor som inte tyckte jag var snäll, gick för långt osv när jag helt enkelt skrev att det är snart 100 år sedan som man upptäckte att socker göder cancerceller. Visst är det ganska fantastiskt att det kan anses elakt att man säger det? Nå. Vi har alla våra sätt att dölja, hemlighålla eller strunta i det som är våra tillkortakommanden. Jag är inget undantag. Men just ärligheten ligger mig väldigt varmt om hjärtat, jag kan helt enkelt inte ljuga. Och ibland har jag valt tystnad,  men sedan ångrat mig - varför inte stå för saker fullt ut?
    När det gäller mig själv vet jag att min man tyckt att jag är överdrivet hård mot mig själv men jag är inte hård, jag försöker bara vara ärlig. Och i den här pärlan till bok så läser jag;

Att meditera ger oss möjlighet att uppmärksamma när vi når vår gräns och 
det hjälper oss att inte förledas av hopp och rädsla.

När allt kommer omkring bottnar det i hur villiga vi är att bli lättare till sinnet 
och släppa taget.

Hur ärliga vill vi egentligen vara mot oss själva?

Jag vill vara ärlig. Jag vill vara ärlig mot andra och mig själv. Och den här boken ger mig så mycket, trots att jag har hälften kvar! Kanske ska jag fördjupa mig lite mer i buddismen?

Alla har sin väg

När vemodet fyller min bröstkorg. När yogan får mig att sucka. När mina barn har olika problem som de tacklar och som jag inte skriver om här, eftersom det är min blogg och de har sina kanaler - då tittar jag ut på ett ändlöst snöande och får en slags tomhet. En trött känsla av att det aldrig får vara riktigt bra för alla samtidigt. Är det ens rimligt? Jag vet inte. Jag måste stänga av mina kanaler ett slag där alla åker skidor, skridskor eller skrattar med bubblor i glasen.
    Vem är jag att tro att jag kan lösa någon annans problem förutom förhoppningsvis mina egna? Jag vet att alla har sin väg att gå, men just den vetskapen är lite svår att härbärgera. Att veta att precis alla, oavsett vilka de är, har sina egna utmaningar att möta. Att inget jag gör eller säger förändrar det. Förutom att det lindrar när man finns där och kan hjälpa till rent praktiskt och med att lyssna. Kanske föreslå något. Aktar mig noga för att ge råd till den som inte bett om det.
    Och jag saknar min lärare så otroligt mycket just nu. Att få höra hans röst och allt som han delat med oss. Under lektioner men också när vi druckit kaffe bara vi fyra. Hur hans visdom oftast är en mening eller två och som sedan bor i mig. Som jag inser efter ett tag. Han har varit så frikostig med att berätta om både sina barn och föräldrar och vad han har fått möta. Jag vilar i den vetskapen. Men inser också hur viktigt det är att ha äldre vägvisare, som gått igenom det som du själv möter och tacklar. Som har perspektiv på det hela och som säger att det ordnar sig. Jag är ofta den personen själv men ibland blir jag liten och vill bli tröstad. Helt enkelt. Ja ni vet. För mig är det också alltid en tröst att läsa om andras problem, inte för att gotta mig utan för att känna att jag inte är ensam, att vi delar det mesta i vår mänskliga skepnad.

Långsamt och stilla dricker jag lite kaffe och får en bild på messenger från en vän. Och jag brister i gråt, jag vet att jag inte är ensam men om jag kunde bära mina barns smärta skulle jag göra det alla dagar i veckan. Och nej, idag känner jag mig inte som en queen direkt.

Väntar

Igår blev jag uppringd av min läkare som undrade hur jag mår. Jag är så ovan vid att allt går snabbt, att bli tagen på allvar och att de uppriktigt bryr sig om hur jag mår. Det är skönt naturligtvis men också märkligt att det är så ovant. Det borde vara det naturliga. Men. Jag mår

bra efter ingreppet men eftersom jag äter två sorters antibiotika så gör magen uppror och jag mår illa. Från det jag vaknar. Men inte så många dagar kvar nu på den medicineringen så det är bara att göra. Jag vet att penicillin slår ut alla bakterier, även de goda, men i det här läget vågar jag inte låta bli att äta. Jag yogar lite lätt, det känns skönt. Går promenader och det är verkligen ett fantastiskt vinterland just nu. Snön är fluffig och vacker. Jag tassar i skogen. Jag andas. Väntar på att vara medicinfri.

Jag lyssnar på tystnaden och känner hur glad jag är åt att leva.

Med en liten perforation och tålamod

Söndagen var helt enkelt miserabel. Men när kvällen kom och den fantastiska månen gled upp så kände jag skiftet i mig. Nej, jag har slutat skriva att det kan vara flum, för mig är det i allra högsta grad påtagligt. Alla år med yogan har gjort mig otroligt receptiv för förändringar både i kropp och sinne. Jag kände mig plötsligt stark och till och med glad.
   Sov dock lite si och så eftersom månen var så kraftfull. Så igår morse gick jag upp tidigt för dusch med Descutan och en kopp kaffe och ett glas vatten, allt före klockan 07. Det snöade kraftigt och vi tog god tid på oss att åka de fyra mil som det är till den lilla stadens lasarett där jag snabbast hade fått tid.  Det stod bilar lite här och där längs vägkanten med varningsblinkers på så det var ett klokt beslut.
   Väl där när jag var  avklädd och nedbäddad med dropp fick jag ändå vänta över tre timmar. Men så är det ibland, vem kan planera exakt hur lång en operation skall ta? Alla var sådär rara utan att vara smetiga, professionella och jag kände mig aldrig bortglömd. Inte ens orolig. Låg och tänkte, tänkte inte, helt enkelt bara flöt runt utan något mål. Otroligt skönt att känna sig lugn och stark.
   När de väl rullade in mig i operationssalen och någon drog på några slags täcke-strumpor, satte pulsmätare på fingret och blodtrycksmanschett samtidigt som någon gav mig syrgas och nästa person sprutade in först kortison och sedan sömnmedel i nästa arm kände jag mig verkligen som en medelpunkt. Hann tänka - Hur ska det här gå? när sköterskan sa gonatt Annika och sedan sa hon gomorron! Och då var allt klart. Jag hade en underbar dröm där jag och älsklingen var i Indien, på vår strand i Palolem. Personalen fnissade lite när jag sa att jag hade varit i Indien.
   Efteråt mådde jag prima, sådär overkligt bra att jag liksom nästan väntade på någon slags kraschlandning. Men inget hände. Jag fick vatten och kaffe. Gud så gott. Och sedan kaffe och en smörgås. De hämtade mina glasögon och telefon och jag fick ta del av all kärlek via sociala kanaler. Oslagbart.
   Sedan kom min läkare och pratade med mig om vad som var gjort. Provtagning och sedan hade han gjort ett hål, en perforation i höger kant av livmodern! Han sa att han jobbat i 30 år och detta var andra gången det hade hänt. Jag kände ingenting när han sa det, bara att ja, ingen vet vad som händer. Ingens fel. Han förstod det inte själv. Därför ville han att jag skulle komma förbi mottagningen innan jag gick hem för att han skulle kunna göra ännu ett ultraljud och en undersökning. (Sa jag att jag älskar små sjukhus? Där blir allt möjligt som på större ställen aldrig ryms i schemat.) Sagt och gjort. Han undersökte mig och hittade ingen förklaring.
   Nu väntar jag på provsvaren och jag skulle ljuga om jag inte sa att det påverkar mig på det sättet att jag tänker på det då och då. Men jag oroar mig fortfarande inte över det jag inte vet något om. Allt får tas om hand när det sker. Kanske låter präktigt men det är precis där jag befinner mig nu. Med en liten perforation och ett stort tålamod.

Tack yogan. Tack yogan. Tack yogan.

En blöt disktrasa

Jag vaknar av tårar över mitt ansikte. Ett stilla regn. Kroppen känns mjuk och ledsen, som en blöt disktrasa. Jag känner inte igen mig själv. Känner mig starkare i tanken än vad som är rent fysiskt. Solen strålar och träden glimmar av allt regn som frusit till vackra kristaller. Planen var skridskoåkning med barnbarnen men jag orkar ingenting. Ligger i sängen i supta baddha konasana och pallar upp med kuddar överallt. Min universalposition. Och jag tänker att jag ändå har den. Någon annan yoga går inte ens att föreställa sig. Idag. Jag längtar tills allt är klart och utrett och att morgondagen skall vara gjord. Förflyttar mig till soffan och tittar på skidåkning. Charlotte Kallas ledsna ansikte känns precis som mitt eget. Jag hatar att solen lyser just idag! Och känner mig liten och bortskämd. Ungefär som att när jag är låg ska ingen få vara glad. Tänker samtidigt att kroppen aldrig ljuger. Den visar bara på vad som är just nu. Mitt huvud vill inte känna av det. Hjärtat blir bara ledset och känns vidöppet. Jag följer med. Vad är alternativet? Som sagt. Snart måndag.
   Dessutom är det fullmåne och blood moon och månförmörkelse inatt. Tja varför inte liksom? Allt på en gång. Känns dubbelt att tänka på eftersom man enligt Hathayogan alltid är extra varsam med sig under fullmåne framför allt. Den här månen är extra kraftfull;

Rahu swallows the moon. In Vedic Astrology, the eclipse shadow is represented by a karmic serpent. This Sunday night Rahu, the mouth of the serpent, will devour the light of the moon in a total eclipse that will last for over an hour. Eclipses are tipping-points that can shift situations expedite change and stir up the heart. Outdated belief systems that no longer serve your highest potential are up for re-programming and karmic ties can be severed now. The lunar eclipse will occur in the Vedic star of Pushya, that can accelerate spiritual and personal growth. Mantra and prayer said at this tie is exponentialized in power.
Use the days surrounding the eclipse as an opportunity to cut negative karmic ties and reboot any self-defeating belief systems. Recalibrate your soul’s frequency by writing down five things each day that you’re grateful for, whether they be friends, pets, or simple things like food and shelter that you might normally take for granted. Appreciate how much is supporting you right now, and contemplate how you can nourish and support those in need.

Kraftfullt så det förslår. Jag tänker att det kanske är ett riktigt krafttecken. Att det är nu det ska ske. Förändringen. Transformationen. Allt har två sidor. Jag lyfter in tanken om allt positivt som kan ske imorgon bitti. 

Text och bild kring månförmörkelsen härifrån

Snart är det måndag

Vissa morgnar är bättre än andra. Idag var en sådan morgon. Jag är mjukare, jag känner energin leva i mig. Inte alla dagar, men just idag flyter den mer obehindrat. Mitt mjukaste pass på fler månader. Vill förbereda mig så gott jag kan inför min lilla operation som ska göras så jag har en del tillagda asanas i min dagliga sadhana, just för min livmoder.
   Efter yogan blir jag uppringd av en sköterska som frågar om jag kan komma till en annan stad på måndag morgon för mitt ingrepp. Blir helt paff men självklart säger jag ja, jag vill ju få det gjort. Det är skönt när det går fort men också lite oroande. Varför så bråttom? Men som sagt, inte försöka skapa problem jag inte ens vet om jag har.

Tacksam för yogan som grundar mig och snart är det måndag. Jag längtar tills det är gjort.

Naturkraft

När jag uttalat något, är det ofta som jag känner precis tvärtom efter ett tag. Jag vet inte vad detta fenomen kallas men det gör mig inget att ändra mig. Allt förändras och inget är konstant, det är vi ju överens om. Gillar också att testa mig fram i allt, från mat till musik.
    Har känt mig som en tonåring sedan jag upptäckte Albin Lee Meldau och nu rullar den här låten konstant hos mig. Kan inte riktigt säga vad det är och Lou Lou, låten som blev hans genombrott har streamats över 20 miljoner gånger. Men den här låten och jag vi hänger ihop - gissa om jag dansar loss hemma?! Hans röst är rakt igenom drabbande, han är ett fenomen och en så känslig människa. Såg ni Så mycket bättre med honom? Jag letar konsertbiljetter men självklart är hela hans vinterturné utsåld. Vilken röst, alltså bara lyssna. Som en naturkraft. Tänk att ha den rösten...

Och tusen år efter alla andra har jag äntligen lust att göra spellistor på Spotify. Och då menar jag inga heliga, blissiga mantran utan pop och rock rakt igenom. Det är underbart att ge sig hän, dansa och skrålsjunga. Eller vad säger du?

Då ska du få sova!

Sover lugnt, trots en nervös kväll. Vaknar i mörkret precis innan klockan ringer och känner mig lugn. Men sen pendlar det hit och dit. Jag gråter och snäser. Samlar ihop mig. Min älskling är tålmodig. Jag äter ett ägg och försöker dricka kaffe, men får inte ner något mer. Mår illa och får ont i magen. Vi åker in i morgontrafiken och jag sjunger högt till bilradion. Peppar mig. Vårt sjukhus växer åt alla håll och kanter, det är som att gå i en labyrint innan vi hittar rätt. Det är lugnt överallt. Kvinnan i receptionen är trevlig. I väntrummet bjuder en kvinna på whiskypastiller och vi har det småtrevligt.
   Läkaren, som är i min egen ålder och väldigt kunnig och erfaren, till och med professor (tack Google)  ler så varmt mot mig att jag känner mina farhågor skingras som rök i vinden. Hon går igenom allt med mig i lugn och ro och när jag berättar lite kort om att jag svimmat när man satt in spiral och med min fruktansvärda upplevelse efter galloperationen på uppvaket säger hon direkt; - Den provtagningen vi behöver göra i livmodern kommer vi att göra i narkos. Du ska få  sova. Om det känns bra för dig, känns det bra för mig. 
   Jag häpnar. Har aldrig hört en läkare säga så tidigare. Hon är mjuk i sin undersökning och det tas prover och ultraljud. Hon kan inte se något som helst misstänkt, men behöver ändå göra undersökningen jag nu ska få i narkos. Det tar säkert några månader, innan jag blir kallad, det är inte akut men måste göras och jag känner mig glad. Jag går med en ung undersköterska som tar mina prover. Hon är så rar. Får en släng av dåligt samvete, ska jag ta upp en plats med narkos? Är det inte lite väl överdrivet?  Hon klappar mig på armen och säger - vet du, de flesta väljer narkos och jag skulle göra precis som du. Jag blir stöttad i mitt beslut.  Lättad och tacksam.

Glad för att jag stått upp för mig själv. Glad över att min läkare lyssnade på mig och verkligen hörde vad jag sa. 

Medberoende och ansvar

Kajsa Ernst, skådespelerskan som är med i tv-serien Stjärnorna på slottet, berörde mig så mycket. Jag ser inte så ofta det programmet men vi slötittade lite i söndags, till kaffet och innan något annat. Jag visste inget om henne. Hon visade sig vara en insiktsfull och modig människa. Man märker direkt på de människor som bearbetat saker i sitt liv, på hur de uttrycker sig, hur de pratar om det svåra. Hon verkade vara i fas med sig själv, pratade om det hårda, väjde inte men gottade sig inte heller. Hon berättade sin historia helt enkelt och visade med hela sin person att hon verkligen tagit sig vidare. En del saker hon sa grep mig extra; till exempel när hon i 12-års åldern släpade upp sin dyngfulla mamma för trapporna. Hur hon då insåg att hon måste klara det här och att hon måste göra det ensam.
    Den där flickan som var hon, som jag känner igen mig i henne. Hur jag tidigt visste att jag var tvungen att lösa saker själv. Vi hade ingen missbrukshistoria hemma, däremot en mängd outtalade budskap och dålig kommunikation. Min pappa var i princip sjuk från det jag var 12 tills han dog när jag var 28. Allt handlade om det. Vår dåliga ekonomi, brist på semester osv. Och mamma som inte riktigt orkade hela vägen, som blev tyst och när pappa dog blev hon sjuk och dog sedan fyra år senare.

Min familj innan alla problem tornade upp sig

Jag blev på något vis ansvarig i min familj, jag skötte läkarkontakter, tvättade åt dem, tog dem till doktorn, hämtade ut mediciner osv. osv. Och jag ifrågasatte inte detta en enda gång. Jag bara gjorde. Och det har tagit en del terapi till att komma till slutsatsen att de helt enkelt gjorde så gott de kunde utifrån sina förutsättningar så relationerna är läkta. Helt enkelt. Vilket samtidigt inte säger att det är ok på något vis att lägga så mycket tyngd på ett av sina barn. Mina bröder var struliga, min storebror kriminell och lever inte längre. Min lillebror "för liten" så det blev liksom jag. Som skulle rådda allt.
   När min lillebror visade sig ha alkoholproblem så kunde jag inte ta in det. Ville inte. Värjde mig trots att hans skilsmässor handlat om just detta. När han skilde sig från sin första fru så tyckte även hon att jag skulle "ta hand om" honom. Vilket jag självklart gjorde, på mitt sätt. Mitt medberoende blommade ut igen. Jag och min man lät honom bo i vårt sommarhus för att få ordning på ekonomin. Något som tyvärr resulterade i att han verkligen hade råd att supa hela helgerna. Utan att jag förstod. Min man började bli trött på trassel och strul, nattliga telefonsamtal, sönderslagna lampor och annat. När han flyttade fick vi inte ens ett tack efter två år, ingen städning och inte en sketen liten blomma. Han bara drog. Han flyttade till södra Sverige och gifte sig igen och skilde sig. Relationerna avlöste varandra. Och när han inte mådde bra ringde han till mig. Naturligtvis. Och jag kände en enorm börda av ansvar, var livrädd för att han skulle bli hemlös, mista jobbet eller slå ihjäl någon. Han blir aggressiv när han dricker. Jag var borgenär för att han skulle få en lägenhet. Ja ni vet. Och höll på att få betala en hyresskuld på över 30 000 kr, men då blev det klart med kronofogden så de drog pengarna från hans lön. Men det tar aldrig slut. Men till slut var det ändå nog. För mig.
   När jag fyllde 50 kom han, inte helt nykter till en stor överraskningsfest min man och barn hade ordnat. Han hade med sig en suparkompis och det slutade med att min man slängde ut dom. Lite snyggt i skymundan. Men då tog jag ett beslut. Jag träffar honom bara om han bestämmer sig för att bli nykter. Det är 13 år sedan och det har fortfarande inte hänt. Han har valt. Jag har valt och jag har gått i samtal för att göra klart min del för mig själv och slippa detta medberoende som tärt mig och dränerat mig helt. All oro som kunde hålla mig vaken. Vilket självklart påverkat min egen familj. Och jag är fri. Faktiskt. Trots allt.

Jag väljer att dela. Jag tror inte på tystnad. Jag tror att många har en missbrukare i sin närhet. Medberoende är så förödande och så otroligt viktigt att prata om. Och är det inte missbruk så är det andra osunda delar i relationer som skapar dessa mönster. MEN. Man kan ju ta sig ur. Man kan ta kommandot över sitt liv och ta hjälp. Tack terapi. Tack sorgbearbetning. Tack yoga. Tack min kära man och familj.

Förtröstan

Det är verkligen varannandags känsla i mig. Vaknar med förtröstan. Känner mig tacksam över allt jag har. När något jobbigt händer är det så lätt att tappa fokus över vad man faktiskt har. Min familj är min livlina. Min yoga min bärande grund och mina lärare som mailat igen och som verkligen får mig att känna mig sedd. Och så himlen då. På riktigt. Jag förundras ständigt över himlen. Färgerna. Själva rymden. Låter kanske fånigt men helt sant för mig. Kanske är det åldern. Vem vet. Men jag vet att jag hittar något av förtröstan där.

Naturen är förtröstan i sig.

Ynklig

Nästan lite komiskt att jag skrev det jag gjorde igår, för idag vaknar jag och känner mig ynklig. Lite sömn under natten, mest beroende på att min urinvägsinfektion inte gett med sig. Jag samlar ihop mig och ringer vårdcentralen och får komma och lämna nytt prov. Innan dess gör jag min yoga och blir ledsen förstås men får mail från mina lärare, de har skrivit varsitt, så fint att jag nästan blir lite gråtig bara av det...
   Solen lyser och det är vackert ute, jag gör som jag brukar när livet känns lite svajigt, jag hittar något som gör mig glad varje dag. Varje dag. Dessutom lunch med min dotter och vi sitter länge, länge och pratar över vår köttgryta. Allt lättar. Om fem dagar är det måndag morgon och då ska jag träffa en specialist. Tacksam att jag får komma så snabbt.

Tänker att jag är frisk och i samma stund tänker jag att jag nog inte är det för att jag tänker så... Det magiska tänkandet kan ta en långt ut.

Inget mer förspillt

Vaknar glad. Det snöar ute. Jag gör min yoga och dricker kaffe. Livet är fint. Jag har tagit ett beslut. Ett stort beslut. Något jag strävat efter väldigt länge.  Jag ska inte oroa mig för vad som eventuellt kan finnas i min kropp. Innan jag vet säkert så utgår jag från den känsla jag har nu. Det finns inget mer förspillt att göra än att oroa sig. Om det finns en lösning, varför oroa sig? Om det inte finns en lösning, varför oroa sig?
   I Indien, mitt andra hemland, så är de experter på att inte oroa sig. Min ayurvediska läkare, Vidjay Vaidya, säger att det är "A mental disease in the west, to worry. It's like boiling your brain" och det ligger mycket i det. Jag har ofta känt att jag inte kan styra tankarna när oron sätter in. Trots yoga. Trots meditation. Trots mindfullness. Så vad är det nu som är förändrat? Tja. Jag har djupt inne i mig känt min längtan till livet. Större än allt annat. Jag känner också starkt att min yoga är förändrad på djupet. Att ordlösa insikter ramlat ner och att det är den som stärker mig. Inifrån och ut. Det är bara så. Allt är som det ska.

Hur tänker du om oro? Kan du hantera den eller du kanske aldrig oroar dig?

Tänk om

Ligger länge. Tänker om. Tittar noga på mitt paisleymönstrade påslakan. Allt är skarpt. Som om mina sinnen skärpts. Jag tänker på allt och inget. Livet. Döden.  Jag har varit ganska risig under december, en hysterisk förkylning med hosta som till slut lämnade plats för en långdragen urinvägsinfektion. Jag har inte haft det på säkert 30 år men nog känner jag igen symtomen. Har druckit citron, äppelcidervinäger, tranbärsjuice och lingondricka. Plussat på med bikarbonat, massor med vatten och hållit mig varm. Inget har hjälpt. Till slut gick jag till doktorn i torsdags och fick penicillin. Vill inte äta det i onödan, men efter flera veckors kissnödighet var det nästan skönt att krypa till korset.
    Dessutom har jag haft en blödning. Inget som hänt på de snart 20 år jag varit utan min mens. Det var nästan lite chockartat. Bara lite och bara under en dag. Men ändå. Ringde för säkerhets skull till vårdcentralen och de uppmanade mig att absolut komma in. Träffade en distriktsläkare som gjorde gynundersökningen. Hon var noggrann, i min ålder och väldigt förtroendeingivande. Och säger sedan; -Nu måste vi göra en noggrann undersökning och utesluta cancer. Jag blev helt perplex. Stum. Hon säger sedan att om man blöder efter menstruationen har upphört så måste man göra en utredning. Det kan vara cancer i livmodern.
   Många tankar far genom mitt huvud. Jag gråter och funderar om vartannat. Samtidigt känns det helt absurt, jag känner mig hel i kroppen. Men känns cancer? Vad är oddsen. Samtidigt glad att jag äter så strikt, eftersom jag vet att cancerceller lever på socker, något jag inte äter - inte i någon form av kolhydrater. Jag tränar och sköter om mig. Gör min yoga. Men jag vet att det inte är en garanti, däremot känner jag att jag gör vad jag kan för att leva hälsosamt.

Nå. Det är bara att vänta tills kvinnokliniken hör av sig med en tid. Jag har lovat mig själv att inte stå ut, gör de något som gör ont, ska jag be om (kräva) smärtlindring. Alltid ha sällskap till doktorn. Jag googlar och får lite mer information än vad jag vill ha. Samtidigt vill jag vara förberedd. Och är det inte något allvarligt har jag fått en enorm påminnelse om att leva nu. Och nu. Inget annat finns ju egentligen.

Skänk mig en tanke nästa vecka är du snäll och hoppas att jag får komma så fort som de lovat!