Att göra det man ska

Det blev ett långt uppehåll för mig här på bloggen. Bara så där. Var i Göteborg några dagar och var kulturell. Såg en underbar utställning av Tove Jansson, hon var ju så mycket mer än Mumintrollen, även om hon är älskad i vår familj för dem. Varje sommar läser vi också Kometen kommer tillsammans, det är en helt fantastisk berättelse, tidlös, spännande och varm. Och så var vi på Stora Teatern och såg en föreställning av halsbrytande Cirkus Cirkör och skönsjungande Folkoperan, Sathya Graha, Sanningens väg. Den handlade om Gandhis tid i Sydafrika och hans arbete mot diskriminering av den indiska befolkningen där och de trakasserier och rasism som skedde för 100 år sedan. Vilken kämpe han var, på sitt eget sätt och med sin modiga ickevåldsideologi. De sjöng på sanskrit och det kan ju låta överdrivet, men det var fantastiskt att höra verserna på det  uråldriga språket, som också är yogans språk. Och det kom upp projektioner med översättningar så man visste var man var ungefär i spelet. Mäktigt. Inget annat ord går att beskriva det hela och dessutom fanns liknelser och paralleller med Bahgavad Gita och just det var som en röd tråd i dagarna där. Det här med att göra det man måste ibland, inte det man vill. Som när Arjuna har sin dialog på slagfältet med Krishna, att man måste göra det man måste.  Som i yogan.

Så landade vi hemma och for vidare till stugan. Vår oas. Så fort vi kommer dit i stillheten och den vackra skogen och sjön så landar vi båda i en slags tidlös närvaro. Vi jobbar samtidigt hela tiden med något, allt finns ju liksom att göra på ett ställe där allt varit eftersatt i många år. Vi är som nybyggare helt enkelt :) Och jag älskar det! Vi har jobbat så hårt och varit så trötta men samtidigt skitigt glada. Och när vi kom hem var det som något for i mig och jag började räfsa som en galning i trädgården hemma. Jag räfsade allt jag hade kvar och skinnet gick sönder i högerhanden men jag kunde inte sluta förrän jag var klar. Det där med att göra det man ska och inte det man alltid vill :)

Hoppas du också haft fina dagar nu när solen äntligen värmt oss lite mer. Och som vanligt har jag fotat samma saker vid stugan. Sjön och skogen. Helt enkelt.

Snabbare än jag kan säga

Snabbare än jag kan säga ordet balans, så är jag ur den. Eller hur jag ska säga. Den här veckan har jag fått kämpa mig igenom. Inte yogat varje morgon, för sena kvällar och trötta morgnar. Vi går lite omlott här hemma och det påverkar mig mer än jag vill. Fortfarande känt mig låg och lite seg men efter sovmorgonen i morse så tände jag mina ljus och min rökelse. Hinner inte långt i min yoga innan tårarna faller som ett höstregn och kroppen känns svag och mjuk. Jag lägger mig ner i savasana, orkar inte yoga just nu. Låter det bara rinna ut. Och tänker på hur många gånger det varit så i min yoga. Förut tyckte jag att det var jobbigt, sedan lite tröttsamt. Med alla dessa tårar som velat ut. Nu tänker jag mer att det är så skönt att det faktiskt kommer ut, vad det än är som gör det. Vad som än får mig att känna det jag gör, så släpper jag ju ut det. Ibland vet jag att det är rörelserna i sig men ibland är det annat. Som får mig att gråta. Kanske en kombination just nu. Fortfarande gråtmild sätter jag mig på verandan och suckar. Min älskling packar matsäck och vi tar en av kanoterna, kanadensaren och kör några mil innan vi lägger i den. Vi paddlar några timmar. Det är vi och en mängd gamla träd i vattnet. Fridfullt. Hela vattenytan full av skräddare. Vi paddlar förbi ett kantarellställe som lyster gult men där det är för brant att ta sig i land. En hel flock med trollsländor med turkosa kroppar, så underbara. Stannar på ett av alla dessa fina små ställen som finns överallt i vårt land och som är iordninggjort för de som vandrar eller paddlar. Äter matsäck. Dricker kaffe. Har med blåbär och vispgrädde för lite extra energi. Det är trötta muskler men sköna kroppar som landar vid bryggan där den första bilen står. Vi badar. Dricker lite kaffe till. Det är bara vi på badplatsen. Det är sensommar men inte höst. En lite mer mättad luft.  Min dag blir helt annorlunda än den startar. Det behövs inte så mycket. Egentligen. En enorm häger lyfter sina vingar och det susar i luften. Och snabbare än jag kan säga obalans så känns den på väg bort.