S T R E S S

Ända sedan jag började jobba igen jag funderat på det här med stress. Negativ stress. Den som stressar och pressar och som får kroppen i beredskapsläge trots att det inte finns någon hotande fara. Flykt-mood. Kroppen beredd på en fight. Som inte kommer. Jag har tänkt på vad det gör med kroppen. Men också själen. Vad blir det kvar om man far runt som ett skal till slut? Nu menar jag inte att mina kollegor och chefer gör just det. Men jag ser ju hur tidspressade en del är. Vet inte hur medvetna alla är om sin egen del. Innan alla varningslampor blinkar. Och jag tänker på förlängningen. Om vi alla ska hålla på så där, hur kommer det då att sluta? Ja det ser vi ju redan egentligen och ALLA våra barn med sina respektive har varit och nosat på väggen. De är unga! Och de har väldigt olika personlighet. De har jobbat på väldigt olika arbetsplatser. Men en sak är gemensam. Stressen och pressen. Det tajta arbetsklimatet som gör att mer hela tiden ska hinnas på mindre tid och färre människor. Det urholkade livet. Och ja. Jag har ju mött så många i min egen verksamhet. Samtidigt hade jag lite svårt att dra ned på mitt eget tempo. Det är inte alltid lätt att stanna upp och backa när man har roligt. Men inget jobb, varken yoga eller annat jobb är värt det. Man måste se sig i sammanhanget och att man är försumbar och till och med utbytbar. Jag jobbar med en ung kille som härom dagen sa att han åker  buss till jobbet, "vi bor ganska billigt, vi har inga stora resplaner, vi vill helst vara hemma med vår baby. Jag är nöjd så och då behöver jag inte jobba heltid". Det är inte ofta man hör en ung person säga så. Men det var skönt att höra som motvikt mot mycket annat. Jag kan också känna att jag inte stressar, det blir övertydligt när människor varken kan fika eller äta lunch utan att svara i sin telefon eller skynda sig. Ojoj, vad jag inte vill in i det igen. Det är glasklart för mig själv.

Och nu har jag jobbat exakt två månader och har exakt en kvar. Och jag är mer än glad att jag tog det här jobbet. Av flera anledningar som jag skrivit om tidigare. Men jag är också glad för att jag ska sluta. Någon frågade mig härom dagen hur jag ställde mig till en förlängning. Svårt att svara för jag vill ju inte stanna. Och det handlar inte om någon annan än mig själv. Och att jag återigen har siktet inställt på att undervisa i yoga. Jag har blivit tillfrågad om att fortsätta på yogastudion jag haft lite yoga på några lördagar i vår. Och jag kör igång vecka 40-50 i höst, med en kväll i veckan. Känns lagom och väldigt roligt. Så får vi se vart det tar mig.
   Och som av en händelse har jag den här veckan fått några mail om sorgbearbetning. Det är som den där väven, den vävs när man inte funderar så mycket utan följer med. Om du förstår hur jag menar? När jag inte lägger någon stor vikt vid hur det blir. Faktiskt. Jag är trygg i mig. I att saker sker som ska ske. Hur "carpe diem-artat" och hånfullt det än kan låta. Jag följer med. Jag ägnar mig mer och mer åt min familj. Och de vänner som jag har nära. Det stora umgänget, alla fester lämnade vi för rätt länge sen. Och vänner har decimerats till att bli de där som är extra och som också ger. Och så yogan då. Jag har den och den har mig. Om jag undervisar eller inte är inte livsavgörande. Trots allt. Ett tag när jag precis hade öppnat min egna studio var jag som berusad av glädje över mitt egna ställe. Och allt jag gjorde där.  Hur jag aldrig ville att det skulle ta slut. Men jag valde ändå det efter fem år.

Mina vänner. Allt har sin tid. Verkligen. Och jag känner det tydligt i kroppen att efter midsommar, då väntar en annan tid. När jag slutar jobba igen :) Hur har du det med din stress? Är den bara positiv?