måndag 12 december 2016

Stanna. Stanna. Stanna.


Det är några minusgrader och alldeles stilla. Vi går en lång morgonpromenad och ser solen sega sig över trädtopparna. Den lyser så lågt och så snett att man utan att känna kylan skulle kunna säga att det är vinter nu. Och ändå, nästa vecka vänder det och ljuset börjar återvända. Tycker så mycket om den här tiden. Snö. Kyla. Lugn. Och det är vindstilla, det är det skönaste. När vi kommer hem gör vi vår yoga, men efter mer än en timme ute och med lite kalla ben så är jag verkligen stel. Vet inte om det är promenaden men vi kommer överens om att inte byta plats på dem igen. First things first som vi säger.
   Vaknade inatt klockan 02 och kände en enorm oro i mig. Som en grå ballong. Som snurrade i mig men som också försökte dra igång mig. Och det lyckades. Tyvärr. Låg här och oroade mig tills jag blev trött på mig själv. Vad är det här? Nej, jag vill inte ha gammalt bråte i mitt huvud. Nej jag vill inte ta ansvar för någon annan än mig själv. Nej. Nej. Nej. Till slut somnade jag om. Jag vet att det är sinnet som spelar spratt. Men jag tror också att min yoga är så kraftfull så den har öppnat ett väldigt gammal rostigt lås. Ett där jag trodde att jag hade slängt bort nyckeln. Ett lås som jag nog aldrig hade tänkt öppna, för jag visste egentligen inte att det fanns. Men det är samtidigt så befriande att veta att det som är jobbigt i stunden också ger något senare. Men just nu är det mest en kamp. Jag gör och när jag ligger med benen mot väggen så är det som eld i mitt högra lår och mitt på mitt skenben och i vaden. Det har jag aldrig känt förut. Ont ja, men nu gör det så ont att jag måste titta på benet, men nej, inget syns ju förstås. Jag är inte rädd. Oron har fått spelrum men inget annat. Jag gör och har min vackra målbild av Shandor i bound lotus, den finns där och jag kommer ihåg alla hans korrigeringar, nästan så jag känner hans händer och fötter på min kropp. Som en varlig vägvisare. Som en påminnelse på att göra, göra, göra. Stanna, stanna, stanna. Allt kommer att förändras, vill gärna hoppa framåt i tiden för att se vad som ska hända, men kommer ihåg processen från andra asanas och att allt faktiskt är möjligt.

Släppte ut oron och gjorde min yoga. Det är ändå det som räknas för mig.




5 kommentarer:

  1. Ja oj vad det var vackert ute i morse och vilken lycka att ha tid med promenad tänker jag. Jag hade en oro igår kväll vet inte var den kom ifrån men kändes jobbigt.. Kanske ligger i luften.. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ha ha nu ser jag att jag skrev att det ligger i luften med vår yrsel också. Men å andra sidan bor vi ju inte så långt ifrån varandra så det kanske stämmer:)

      Radera
    2. Hihi ja du, vi kanske är mer lika än vi tror och påverkas av energier runtom oss mer än vi tror! Kram!

      Radera
  2. Du är mästare på att skriva vackert även om det som är utmanande ♥
    Och bound lotus... ja... Mina första stapplande steg är tagna och det kommer bli en lång (livs)resa :)
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh tack Nina, ja du, kanske kommer jag aldrig helt in i den, vi får se. Stor kram och lycka till med din lotus!

      Radera