tisdag 15 mars 2016

Sju år i blodet

I söndags var det årsdagen för min blogg. 2009 startade jag den, så jag har under sju långa år bloggat om mitt liv, eller framför allt mitt liv utifrån yogan . Men även annat som mat och den livsviktiga andningen har varit mitt fokus. Jag har också de senaste två åren blivit ännu mer personlig för att jag vet att det alltid finns någon annan som delar det jag beskriver av utmaningar och svårigheter. Självklart är det utsnitt av mitt liv, en del tror att jag skriver om allt som händer mig men så är det naturligtvis inte. En bloggläsare hörde till exempel av sig till mig när jag var i Indien och hon var just då på samma plats, vi stämde möte och hon sa - Jag vet ju allt om dig men du vet inget om mig, är du inte glad att du träffat mig? Det gjorde mig väldigt fundersam. För nej, ni vet ju inte allt om mig, självklart inte, men vem vill veta det? Och ja, visst är det roligt att träffa människor som läser det jag skriver, men jag har ju ingen föreställning om vilka de/ni är om jag inte känner er. Men så olika kan man alltså tänka om bloggeriet :)
Periodvis har jag funderat på att sluta skriva. Periodvis älskar jag att skriva. Här.  Jag hade också en annan blogg en period, Annikas andetag, men drog sedan ihop allt på samma ställe. Det är en fantastisk rikedom rent egoistiskt att ha sin resa så väl dokumenterad. Önskar bara att jag hade skrivit från dag ett som jag började med yogan. Jag gjorde några halvhjärtade försök innan bloggen, men när bloggen tog fart så hände något inombords också. Jag hittade mitt språk, som gjorde att jag vågade skriva min bok som är baserad på delar ur bloggen. Jag öppnade upp mer, jag fick fantastiska kommentarer och vänner. Jag gick från några stycken läsare om dagen till några hundra. Idag har jag 200-300 läsare om dagen och jag är väldigt nöjd med det. Det brukar alltid finnas en kärngrupp som både läser och kommenterar, tidigare var det fler som kommenterade men färre som läste. Mönstret över hur man gör när man läser bloggar och när man väljer att kommentera varierar naturligtvis. Nu också med olika läsplattor osv. Jag vet att jag då och då haft läsare som mailat för att det inte går att kommentera i min blogg och jag tror i ärlighetens namn inte man kan kommentera som "anonym" om man inte har ett googlekonto i botten. Men oavsett all teknik och annat så är jag så glad för att ni läser och extra glad när ni lämnar spår. Sju år är en väldigt lång tid och allt jag kan säga är tack. För att just du är här. Idag har jag inga planer på att sluta skriva - färden slingrar sig hit och dit. Det är ju tjusningen och glädjen i att formulera mig som gör att det går in i blodet på en människa.

Bilden har jag lånat från Nillas Kitchen, jag har bakat mig igenom hela hennes receptsamling tror jag! Det är recept utan gluten och socker och fantastiskt goda.

14 kommentarer:

  1. Tänk så länge vi hållit på! Jag började väldigt, väldigt anonymt 2007 tror jag, sen har jag vågat mer och mer - och det är kanske det som bloggen gett mej, mer mod! Är själaglad att vi följts åt så länge och jag är otroligt tacksam att våra vägar möttes ♥
    Glad att du fortsätter i det stundom kringelkrokiga, det är det som är det lilla extra och ytterst mänskliga.
    Varm kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja jag tror jag läste något inlägg tidigt i din blogg, innan jag liksom förstod den här bloggvärlden och började själv! Så otroligt glad över att vi hittat varandra ♥ Kramar!

      Radera
  2. Och jag läser varenda stavelse du skriver och som du vet, kommenterar då och då. Din blogg är så full av klokhet och den är som ett andetag för mig, jag fyller på hos dig och några till som jag också alltid läser och tassar hos.
    Tack för att du fortsätter dela med dig, av det du vill!
    Kram & Sat Nam <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh vad glad jag blir! Tack så mycket och många kramar ♥

      Radera
  3. Nämen jag har också bloggat i sju år. Började när Meja var nyfödd och hon fyller 7 år på lördag. Jätteglad att jag har bloggen och vi som kommenterar och läser hos varandra känns som ett så fint stöd♥. Jag bloggar mest för min egen skull sen är jag naturligtvis glad om andra läser men jag tycker om att skriva av mig och det är så fint att kunna gå tillbaka ibland och minnas. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja jag känner också så, vi har varandra i vår värld ♥ Ja det är otroligt att gå tillbaka och ibland kan jag förundras över vad jag skrivit liksom! Kramar!

      Radera
  4. Grattis till de sju åren och tack för allt du delar med dig av. Jag har ju, som du vet, just lagt ner min blogg och häromdagen sa en av mina läsare just det: Tack så mycket för allt du har delat med dig av i din blogg. Jag blev lite paff, tänkte att det är rätt stort det där, att andra uppskattar det man skriver. Så, tack Annika.
    Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv! Och ja man uppskattar verkligen att läsa hos andra, kommer att sakna din blogg. Kramar ♥

      Radera
  5. Grattis! Själv började jag hösten 2009. Är så glad att jag hittat dig. Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja vi har hållit på länge nu! Och jag är så glad att jag hittat dig ♥ Kramar!

      Radera
  6. Grattis! Och tack för att du hänger kvar!
    Du är en av dom jag är väldigt glad över att jag hittade.
    På flera sätt. Du känns som en viktig del för mig.
    Speciellt i en värld där fokus lätt hamnar på yta.

    Nästa år (om jag fortfarande bloggar) firar jag tio år...
    Galet att det gått så många år=))

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv! Vad glad jag blir över dina ord ♥ Och 10 år, wow! Kramar!

      Radera
  7. Grattis och hurra! Är så glad att jag har hittat hit <333

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Så glad att du hänger här och så glad att jag hittat dig ♥ Kramar!

      Radera