måndag 21 mars 2016

Inte tappa bort mig

Igår skrev jag om disciplin och idag skriver jag om att vara snäll mot mig :) Jag börjar mer och mer inse att det jag varit med om, det har tagit hårt på mig, på flera nivåer. Jag har känt mig skadad och trött, ungefär som när man hör människor berätta om utmattningssyndrom, eller utbrändhet eller utmattningsdepression. För det är nog jämställt med det. Faktiskt. Och om jag då inser att jag är på rehab fram till augusti då mina sista band är lösta då behöver jag kanske ställa om siktet lite.
   Inte så att jag inte ska träna, dansa och yoga - men ta hänsyn till olika saker. Att jag är så oerhört trött. Att jag glömmer saker. Att jag blandar ihop allt möjligt. Att jag helt enkelt inte kommer ihåg. Om jag då säger till mig själv, det jag sagt till andra i tuffa situationer - ta det lugnt, var varlig med dig själv och gör bara det som du vill. När det sjunker in i mig, då känner jag mig faktiskt lättad. Jag måste inte fylla varje minut i mitt liv. Det schemalagda när det gäller aktiviteter behövs ingenstans just nu. Det jag behöver är fysisk rörelse, mental frid och själslig närhet. Det får jag av mina tre val. Resten får man följa dagsformen.
   Igår var det vårdagjämningen hos oss och höstdagjämningen på andra sidan jorden. Dags för att hålla fast i yogan, i rörelsen för det som kommer. Och det är vad jag gör nu. Igår var yogan nästintill en plåga, idag gick det bättre. Bävade nästan när jag ställde mig på mitt golv. Men den finns där. Jag behöver inte ens fundera, det är bara att göra. Dagsformen beror ju på så mycket, vad jag ätit, hur jag sovit, hur jag mår rent känslomässigt. Allt det visar sig i min yoga. Kanske därför yogan är hundra gånger tuffare än det tuffaste fysiska pass jag kan göra. För det är stor skillnad på de olika utmaningarna.
   Solen letar sig in och jag är med mig själv utan att tappa bort mig. Önskar dig en skön start på veckan.

10 kommentarer:

  1. Det låter klokt och logiskt! Var rädd om dig Annika! Kram /M

    SvaraRadera
  2. Åh, jag tror det är så himla typiskt och vanligt det där att man tror att man måste fylla varje minut med aktiviteter, för det är ju så man är van att leva när man jobbat heltid länge. Alla jag pratat med som gått i pension eller av andra anledningar slutat jobba säger att det tar ungefär ett år att landa i att inte känna att man måste göra något hela tiden. Lycka till med att tänka på dig själv och att ta det LUGNT...
    Kram Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men åh Carina, så skönt att höra! Ett år... Då behöver jag ju bara luta mig bakåt och känna att jag är så normal :) Kram och tack!

      Radera
  3. Mycket klokt!
    Att vila är att ta hand om sig på ett viktigt plan.
    Det måste ju liksom finnas plats att ta in saker på.

    Kram!

    SvaraRadera
  4. Tänk att det alltid är så svårt att inse när det gäller en själv? Och så lätt när det gäller andra. Bra att du hör och lyssnar på dig själv <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är lite crazy att inte lyssna på sig själv!

      Radera
  5. Kram bara Kram!Klart du måste vila...hur ska du annars orka med knäppisar som mig ;)

    SvaraRadera