torsdag 31 mars 2016

Som jag ser det

Jag har funderat en del på personlighet. Eller vad det är vi kallar personlighet. Shandor, min lärare, säger att det är västerlandets stora påhitt, miljardindustrin där vi diagnostiserar oss eller andra, medicinerna och alla möjliga och omöjliga saker man säger hänger ihop med det hela. Kan han ha rätt? Varför är vi som vi är? Är inte mycket sprunget ur den kultur vi lever i? Varför är svenskar generellt rädda för att hjälpa till eller "bli inblandade"? Min son och en kollega till honom avvärjde en misshandel för någon vecka sedan. De stod och väntade på spårvagnen, klockan var runt 23 på kvällen och ser då en kille som ger sin tjej en rak höger, ett knytnävsslag mitt i ansiktet. De springer ut ur väntsalen, killen är påtänd och hög som ett hus, han är beväpnad med kniv och skruvmejsel (!) men de lyckas övermanna honom. Min son ringer polisen. Tittar mot väntsalen som är full med människor. Ingen rör ett finger, ingen ringer ens 112. Den enda som kommer fram är en väldigt ung tjej på vingliga klackar som frågar om hon kan hjälpa till. Det är sorgligt. Ingen blev skadad förutom min sons kollega som fick fingret brutet. Lätt skärrade och adrenalinstinna var de ändå fundersamma. Som han sa till mig- ingen ville hjälpa till. Som jag ser det och som vi alltid uppfostrat våra barn med är att vi alla har ansvar att göra något.
   Kan det vara så att vi uppfostras till att bli mer skygga och icke-deltagande. Jag tänker på amerikanska skolbarn som lär sig tidigt att hålla tal, speach, och som den naturligaste saken i världen ingår det i deras undervisning och utbildning från tidig ålder. Fråga en svensk vad som är det värsta den kan tänka sig och undersökningar visar att det är att tala inför människor... Eh. Va? Det listas till och med högre än att få en svår sjukdom! Kan det vara så att de här sakerna hänger ihop? Eller om man haft lärare som aldrig vågat säga något utan att få röda fläckar på halsen och ansiktet. Nog förmedlar det något? Som jag ser det är det en frihet att våga prata. Inte för att man måste utan för att man kan om det behövs.
   Eller det som man verkar tycka är det värsta som finns; småprat eller kallprat. När jag är i Indien så ägnar sig väldigt många människor åt att fråga andra ganska inträngande frågor. Det är inte direkt kallprat men det är prat mellan främlingar. Eller när jag satt i en park i Budapest en gång och en man kom fram och frågade om jag hade fått det jag önskat i livet. Va? Tänk att något sådant skulle hända här. Det går nästan inte att föreställa sig det. Som jag ser det är det underbart att människor våga fråga spännande saker.
   Vi säger att vi föraktar Jante, men vi verkar högakta honom. Tro inte att du är något, tro inte att du har något att komma med, säg inget för det kan bli helt fel. Är det inte lite läskigt? Är det någon slags rädsla som styr? Som jag ser det vill jag inte vara delaktig i den typen av kultur. 
   Eller diagnosen ADHD. Nu finns det självklart en del personer som har den diagnosen. Men alla som får diagnosen har förmodligen inte ADHD. De är kanske lite omogna i sitt sätt och kanske väldigt aktiva. Ska vi medicinera alla barn som är det? Eller vuxna? Jag läste att idag säljs det medicin för några hundra miljarder dollar i USA till de som fått diagnosen. Har verkligen alla dessa människor den diagnosen? Eller är läkemedelsföretagen de som ska vara de stora vinnarna? Som jag ser det önskar jag att det fanns större tolerans för olikheter, även när dessa består av icke-tysta, aktiva människor.
   Det här med mångfald som vi pratar om i många sammanhang, får det ens finnas när det gäller hur vi fungerar som människor. Finns personlighet? Eller är det något vi lägger oss till med allt eftersom våra behov av trygghet och kontroll framträder? Jag tänker högt om det nu är så att du blir provocerad. Det som provocerar mig mest är att en del har mandat att alltid få vara tysta. Vi hade på min arbetsplats flera heldagar där de som vanligtvis pratar skulle vara tysta för att "släppa fram" de tysta. Vi hade konsulter inkopplade och vi hade gjort personlighetstester flera gånger. Hände det något? Nä. Inte så att man ska tvingas att prata jämt. Men ibland måste alla stå för vad de tycker. Det är ju helt galet annars. Inte så att man ska kasta sina åsikter på någon bara för att. Som jag ser det handlar det också om ansvar. Där alla delar på det.
   Men tänk när jag satt i fikarummet och grät för några månader sedan, när jag hade fått veta att det som hade hävdats mot mig var rena lögner. Att allt som hade sagts var lögn och smutskastning på hög nivå och jag har två människor bredvid mig i soffan. Två tysta personer. Introverta om du så vill. Tror ni de sa något till mig? Nej. Tror ni de mailade mig sen? Ja. Tror ni de var gulliga i mailen? Ja. De sympatiserade alltså med mig men kunde inte uttrycka det i stunden. De satt och observerade mig. Något av det kusligaste jag varit med om. Något jag är helt säker på aldrig skulle ha hänt i Indien. Eller någon annanstans. Som jag ser det önskar jag att jag hade orkat säga något där och då i tårarna som föll som ett draperi.

36 kommentarer:

  1. Vilken tur att din son och hans vän ingrep! Jag tycker det är hemskt när människor blir så passiva och likgiltiga!
    Det är en intressant tankegång du har, tror jag behöver smälta den lite D:)
    Sen tänker jag att det var tur att du kom ifrån den där arbetsplatsen! Kram på dig <3
    M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina ord och ja, tänk vilken tur att de gjorde det! Kram

      Radera
  2. Oj här blev jag intresserad över de samband du beskriver. Tänk om det är så? Att vi lär oss i skolan från tidig ålder att vi ska vara tysta och inte ta plats. Att vi lär oss att det är fult på något vis? Och ja tänk så många nervösa jobbiga lärare man haft! Det är synd. Har du sett på Kalle på svt, i Gympaläraren? Tänk om lärare vågade lite mer och tänkte lite utanför boxen. Sedan förstår man ju att allt inte är jätteenkelt men ibland tror jag lärare och skolan gör allt krångligare än det behöver vara. Och du, vilken tur att din son och hans kollega ingrep!! Och att ingen blev värre skadad!!
    Tack för ett mycket tänkvärt inlägg, kram!
    Anneli

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag glömde ju säga, hur hemskt det måste varit för dig där på jobbet!!!! Jag önskar de hade kramat om dig åtminstone, något måste väl ändå människor våga göra?! Skickar en extra kram!Anneli

      Radera
    2. Ja eller åtminstone sagt NÅGOT! Kram och tack tack

      Radera
  3. Men gud vilka konstiga kollegor! Hur jäkla introvert man än är kan man väl i alla fall fråga ett Hur är det? Hur svårt ska det vara... Mycket märkligt. Vi svenska är såååå himla rädda, rädda för att lägga oss i, för att göra bort oss, för att märkas, för att någon ska tycka något negativt om oss, osv i all oändlighet. Jag lever som du vet ihop med en icke-svensk och skillnaden är total. Ibland är jag färdig att sjunka genom golvet pga hans öppenhet och vilja till kontakt med andra människor, och hans vana att yppa sina åsikter högt och att stå för dem därtill. Men jag lär mig av honom. Jösses ja. Bara det där att ta kontakt, börja småprata (inte nödvändigtvis kallprata utan om riktiga saker)det är jag riktigt bra på nuförtiden. Och vi är också såna som ingriper, fast han är ett strå vassare än jag. Ibland tycker jag så synd om oss svenskar. Vi missar så otroligt mycket när vi skyggar för kontakt.
    Kram Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej jag håller med dig, hur mycket tänker man på sig själv och hur mycket tänker man på andra? Vågar man var lite obekväm för att vara lite hygglig mot någon annan? Den frågan behöver vi nog alla ställa oss tror jag. Och ja jag förstår både dig och din man, jag tror också att vi missar så otroligt mycket för dels skygglapparna, dels att vi tror att allt måste vara så perfekt! kram

      Radera
  4. Väldigt tänkvärt & välskrivet (som vanligt!!!) inlägg Annika! Skapar mycket igenkänning och många nya funderingar! Försöker hålla tillbaka mig själv på jobbet för att andra ska kunna ta mer plats, men det går ju sådär:) Är så glad att min dotters lärare är sååå bra! I höstas fick alla i klassen läsa/berätta en saga inför alla föräldrar och syskon - alla gjorde det på sin nivå - men toppen att de får lära sig det redan i tidig ålder (hon går i 2:an). Stor kram till dig! Helena

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh så härlig lärare! Och ja, jag vet inte vad som är bäst egentligen, alltid får de som pratar höra att andra ska ges plats, men om de aldrig tar den platsen, hur ska man göra då?? Stor kram tillbaka!

      Radera
  5. ...Och, det är fruktansvärt att bete sig som dina kollegor! Och vilket hjältemod av din son & hans vän!!! Mer civilkurage och mod åt folket!!!...//Helena

    SvaraRadera
  6. Jag var tvungen att tänka till här. Jag som sedan länge bor i ett land där man yttrar sig om allt utan att egentligen veta. Där folk på bussen kan fråga om man behöver hjälp när tårarna rullar (fast det är på väg att ändras här med). Själv växte jag upp med en mamma som (fortfarande) inte frågar om något. Det ska man inte. Man SKA inte lägga sig i. Du kan kanske tänka dig så mycket bannor jag fått då jag kommer hem som halv italienska. Från tyst får jag numera lägga band på mig för att inte säga ifrån alltid. Ibland sjunker jag dock tillbaka i den där tysta rollen. Sen skäms jag som en hund. Kramar och tack för ett tänkvärt inlägg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh Marika, så spännande att du gått från tyst till halvitaliensk!! Det bekräftar ju min fråga :) Många kramar och tack!

      Radera
  7. När jag pratar om introvert menar jag att man blir trött av sociala saker och måste ha ensamtid INTE att man sitter tyst när en kollega gråter. Det var verkligen konstigt, tur att du kom ifrån den arbetsplatsen! Sen det här med att ingripa när något händer, jag förstår om man är rädd när någon är beväpnad men jag läste om en tjej som kom in på en buss och en man är medvetslös och ingen gör något. Fy så hemskt. Det samhället vill jag inte att mina barn ska växa upp i. Frågade dottern och de tränar en del på att hålla föredrag men inte tillräckligt ofta tyckte hon. Men jag tror absolut det finns olika personligheter, men jag hörde på radion om att den "svenska modellen" har format oss till att vi ska vara så starka individer att vi har slutat att bry oss om varann och blir alltmer ensamma. Det kan nog stämma en del, läskigt nog...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det kan jag verkligen förstå och ställer mig samtidigt frågan, nog behöver alla människor egentid? Mer eller mindre naturligtvis, men ändå. Ja du har rätt, tur att jag kom därifrån men samtidigt har jag arbetskamrater som jag verkligen saknar och som jag hade jätteroligt tillsammans med.
      Ja det är klart att man blir rädd när någon är beväpnad, något som de inte såg från början eftersom han hade sina vapen i fickan. Men att ringa polisen är väl det minsta man kan bidra med i en sådan situation? Mot att inte göra något alls??
      Intressant att din dotter inte tyckte att de fick hålla föredrag tillräckligt ofta :) Jag spetsade till frågan lite för att jag tycker att en del liksom "smiter" och skyller på sin personlighet. Har man kommit riktigt långt i sin utveckling och ålder tror jag att det är det sista "skalet" som ramlar av. Det du skriver om den svenska modellen låter sorgligt och därför måste vi än mer ta för oss och ta plats. Även med rösten. Kram!

      Radera
  8. Klart kulturella skillnader påverkar, men jag är introvert och min syster extrovert. Min man gillar att hålla tal, inte jag. Visst är det bra att man får öva retorik i skolan, men det gör nog inte att alla vill ställa sig framför publik. Att tro att tysta människor börjar prata mer under en dag (?), när det dessutom är extra press på dem att prata. Vilken mardröm för den som är blyg. Kanske var dina kolleger rädda för din reaktion? Kanske de trodde du ville vara ifred? Alla vill inte ha tröst. Jag säger inte att det är rätt, men det är en möjlighet.
    Vad gäller Kalle och programmet gympaläraren har han väl bara en klass och behöver inte lägga sin tid på dokumentation, föräldrakontakt, vitsord, planering av läsåret, föräldramöten, läromöten och annat som hör lärarrollen till. Många lärare tänker utanför boxen. Många gör ett bra jobb. Hur mycket jag än gillar Kalle är det ett tv-program. Inte en gympalärares vardag.

    Så tänker jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Mikaela! I och med att du slår fast vad du är och vad din syster är, så finns det lite utrymme för att tänka lite större tänker jag. Jag tänker också på Marika här ovanför som bott länge i Italien och förändrats. Kanske påverkar kulturen mycket mer än vad vi tror eller vill tro. Men det är bara en hypotes men en spännande sådan i min värld.
      Nu var det inte så att människorna skulle börja prata på en dag, det var ett långtgående projekt på vår avdelning för att göra alla mer delaktiga. Och under några olika dagar gick vi igenom allt. Och jag växte själv upp som ett väldigt blygt barn och en dag bestämde jag mig för att börja prata för jag tyckte ju saker och ville framföra dem. Med hjärtslagen i halsen. Man ska inte inbilla sig att det är lättare för andra, det ser bara olika ut.
      Att man inte tröstar någon som sitter i ett fikarum och gråter, seriöst - nog hade de väl ändå kunnat fråga mig något? Om jag hade velat vara ifred hade jag väl inte suttit där? Jag säger som Astrid Lindgren skrev i Bröderna Lejonhjärta - ibland måste man göra saker för att inte vara en liten lort.
      När det gäller din syn på Kalle och tv-programmet som Anneli skrev här ovan, så var det inte jag som skrev det, men jag håller med henne - tycker att mankan lära sig mycket av honom. Jag har ju själv gått i skolan i många år, vi har tre barn som gått hela vägen genom gymnasiet och träffat på ett antal lärare. Det är inte många som lämnat avtryck i positiv bemärkelse. Samma sak säger folk var man än debatterar skolan. De där kunskapsspridarna som man aldrig glömmer, de är nog inte så många. Jag har själv arbetat som lärare och vet att det är många krav som ställs men man måste också ibland fråga sig varför man jobbar med det man gör och om saker kan förändras. Jag har jobbat på ett universitet i 14 år och olika undersökningar har visat att lärarstudenter är minst flexibla i tankesättet, de har svårast att adaptera förändringar. Det tycker jag är intressant. Och självklart finns det bra människor som arbetar som lärare, det är ju givet. Men jag tror inte att Kalles tv-program skulle blivit sådan succé om det inte slog an något hos människor.
      Så tänker jag.

      Radera
    2. Tack för det du skriver här, Annika. Känns som har jag har tampats med skolsystemet och oengagerade lärare hela min uppväxt. Det är inte särskilt lätt att vara elev eller student i en värld där ingen egentligen verkar passa in.

      Radera
    3. Länge sen du skrev det här, men jag har inte riktigt hunnit med. :-) Jag tycker rvärtom att det ger mig en mycket större frihet att förstå mig själv och kanske också andra, i och med att jag beskriver mig själv som introvert. Det betyder inte att jag inte går utanför min bekvämlighetszon eller utmanar mig själv i olika situationer och utbildningar. Jag accepterar nara att jag behöver mycket tid ensam för att också orka vara social. Det var en otrolig lättnad när jag upptäckte att set finns många fler som jag och att jag inte är besynnerlig (i allas ögon) som gärna vill umgås och vara social, men behöver många långa stunder för mig själv däremellan. Småbarnsåren höll på att köra slut på mig. Jag är närmast extatisk över att jag inte längre känner att jag behöver förvandla mig till något kag inte är. Anpassa mig efter situationen, ja, men utifrån mig själv.

      Angående de ständigt debatterade lärarna vill jag säga att de allra flesta lärarna minns man inte så mycket av. Man minns de sämsta och de bästa. Vissa är av olika orsaker inte särskilt bra lärare, andra har en personkemi eller ett sätt att lära ut som inte fungerar. Andra är fantastiska. Hur somhelst tror jag nog att de flesta får inspiration på olika sätt och har en gedigen grund att stå på. Kalle är ju inspirerande i sig själv, försås :-) Att arbeta som universitetslärare är nog också lite annat än att arbeta i grundskolan, inte lättare men annorlunda. Det jag försöker säga är att det känns lite märkligt att någon hoppar in i ett yrke, under helt andra förutsättningar än vanliga arbetstagare och sedan blir man överraskad när hen får andra resultat. Om man gör ett tv-program om någon som hoppar in inom åldringsvården, men får hur mycket tid och resurser som helst för att ta hand om människorna och sedan sade att de vanliga anställda skulle hämta inspiration från detta, skulle det inte kännas lite snedvridet och orealistiskt?

      Radera
    4. Ursäkta alla tryckfel. Stora fingrar -små tangenter.

      Radera
    5. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    6. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
  9. Det är så tråkigt, jag tror att många (de flesta) verkar tro att de ska ha svar på allt och kunna ge bästa besked direkt. Och har de inte det så blir det tyst och de observerar istället, en rädsla för att inte kunna eller räcka till och då blir det istället ingenting.
    Min mor flyttade till en liten by i Dalarna från Västerås, hon blev så rådlös för att folk i affärerna i Ludvika dit hon åkte för att handla pratade med henne, om allt, om mat och kläder hon provade. Hon tyckte det var underbart efter 10 års tystnad i staden. Samma sak upplever jag när jag är i Göteborg på jobb, folk pratar med en och det är så befriande. Jag är själv ganska kontaktsökande och kan prata rätt ut med folk, men det är inte ofta som ett möte uppstår när man kan mötas och prata om ingenting.
    De tysta och introvertaste personer jag mött är nog lärare, och i vissa fall journalister, de har facit på allt, de söker sällan diskussion eller pratar om saker. De slår oftast fast hur det är. Och därmed basta, punkt.
    Jag har avvärjt slagsmål och ingripit i misshandel, gett folk första hjälpen vid olyckor eller om de ramlat på stan, oavsett om det varit fyllon eller andra. Annars är man ett mähä och ett kräk sa min far. Jag blev uppfostrad att göra så, vara en medmänniska. Min pappa var dansbandsmusiker på fritiden och inte sällan fick de avbryta spelningen ett par minuter för att gå ner på golvet och stävja något gräl. Jag är övertygad om att vi måste börja själva för att våra barn ska ta efter, står vi där och filmar så kommer de också att betrakta och filma istället för att hjälpa till.
    Och du, vilka puckon på jobbet ditt. Det är deras förlust och din vinst att du gick vidare.
    Frid
    Robert K.


    SvaraRadera
    Svar
    1. Robert, jag tror att du har helt rätt där. Vi har någonstans längs vägen blivit något slags perfektionsfolk.
      Härligt för din mamma, jag har också märkt av kulturella skillnader på hur pratsamma människor är, bara av att vara på olika platser i Sverige.
      Tyvärr håller jag med dig, de tystaste och mest introverta personer jag träffat på har varit lärare. Där jag jobbat och där jag och där barnen gått i skolan.
      Håller helt med dig, man måste vara en medmänniska, även när det kostar på. Det är väl det som är själva vitsen??
      Ja, de sjönk som gråstenar i mig när jag såg deras tysta, stängda ansikten som inte vågade bry sig. Absolut deras förlust! Kram och tack!

      Radera
  10. Klart kulturella skillnader påverkar, men jag är introvert och min syster extrovert. Min man gillar att hålla tal, inte jag. Visst är det bra att man får öva retorik i skolan, men det gör nog inte att alla vill ställa sig framför publik. Att tro att tysta människor börjar prata mer under en dag (?), när det dessutom är extra press på dem att prata. Vilken mardröm för den som är blyg. Kanske var dina kolleger rädda för din reaktion? Kanske de trodde du ville vara ifred? Alla vill inte ha tröst. Jag säger inte att det är rätt, men det är en möjlighet.
    Vad gäller Kalle och programmet gympaläraren har han väl bara en klass och behöver inte lägga sin tid på dokumentation, föräldrakontakt, vitsord, planering av läsåret, föräldramöten, läromöten och annat som hör lärarrollen till. Många lärare tänker utanför boxen. Många gör ett bra jobb. Hur mycket jag än gillar Kalle är det ett tv-program. Inte en gympalärares vardag.

    Så tänker jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej igen Mikaela, du måste verkligen ha känt att du skulle göra dig hörd eftersom du publicerar exakt samma inlägg efter 4 timmar. Jag har läst dig!

      Radera
    2. Det är nog min telefon som har åsikter...

      Radera
    3. Haha! Ja ibland lever de sina egna liv!

      Radera
  11. Ditt inlägg & alla kommentarer har väckt så många tankar, funderingar & känslor idag! Om jag går till mig själv så jan jag bli så frustrerad när människor "håller tillbaka" eller är "snåla" med ord & känslor, både när det gäller positiva & negativa saker. Att vissa inte grattar när du åstadkommit nåt eller när du har nåt att fira eller att vissa inte stöttar när du är ledsen. För mig är det så konstigt! Jag förstår ju att vi alla är olika & att vi måste acceptera det! Men acceptansen för vissa beteenden är svår för mig. Acceptansen stt vi har olika "personligheter" är enklare, men acceptansen för vissa beteenden kan som sagt vara väldigt svår. För mig. Hur svårt kan det vara med lite medmänsklighet? Eller hur lätt kan det vara? Egentligen:) over & out för idag! //Helena

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag känner precis som du, var kommer den där njuggheten ifrån? Hur svårt kan det vara att ge människor lite feedback. Självklart är vi alla olika, men nog är det trist att snålhet är ett sådan tecken på olikheter?!
      Och ja, låt oss praktisera medmänsklighet! Mera sådant! Kram!

      Radera
  12. Det är intressant det du skriver om att bli provocerad av de som är tysta. Jag har själv kollegor jag blir provocerad av, men efter att min syster kläckte ur sig några ord i höstas, försöker jag ändra inställning. Hon sa «Du kan ju inte förvänta dig att alla ska vara som du!» Så nu försöker jag släppa andra « fria » istället för att önska kontrollera deras beteende.
    Och jag undrar om kanske det är den stora utmaning vi ställs inför som människor – att acceptera att alla inte är som vi. Och försöka känna medkänsla även med dem som beter sig “fel” I våra ögon. Dalai Lama pratar ju mycket om medkänsla med människor - bara för att de är “människor” och inte efter vad de presterar.
    Om man frågar sig varför man blir provocerad av vissa beteenden kan man desutom lära mycket om sig själv.
    Angående kulturella skillnader så tror jag att det är större skillnad mellan människor än mellan kulturer.
    Jag satt en gång vid en solig vägg i Göteborg, bredvid en främmande kvinna som också ville njuta av vårsolen, och samtalade ingående om hennes skilsmässa och min egen separation. Så osvenskt, men det hände i Sverige mellan två svenskar. Tio år senare hade jag en innerlig diskussion om livets djupaste frågor med en fransyska som råkat sitta vid det bord jag slagit mig ner vid i Paris.
    Jag har gråtit ensam i en kyrkbänk i Sacre Coeur (Paris) som ung tjej och ingen av alla de nationaliteter som besökte kyrkan kom fram till mig, utan alla betedde sig “svenskt” och låtsades inte se mig.
    Vi har en förmåga i Sverige att tala negativt om vårt svenska sätt och tro att folk är mer omtänksamma och har närmre till sitt “jag” i andra länder. Men vad jag har sett som bott utomlands de senaste 16 åren är att svenskar utmärker sig med en snällhet och vänlighet och ärlighet som man inte hittar överallt och som vi inte förmår uppskatta för vi är så vana vid detta att vi tar det för givet. Istället längtar vi efter kvaliteter vi tror oss finna hos andra kulturer. Varför är det så?
    Min toscanske vän är fascinerad av den svenska solidariteten för i Toscana, säger han, är man bara solidarisk med sin släkt men struntar fullständigt i alla andra. I Indien kom en man fram till mig och berättade att han jobbat i Sverige och att folk var så snälla hos oss! Men själva fokuserar vi på det vi betraktar som negativt, som jante och konflikträdsla, och tror att det är specifikt för skandinaver bara för att Sandemose skrev en bok om det;-)
    Förlåt ett långt inlägg, men du berör ofta sådant som jag funderar på själv och som fascinerar mig.
    Tack för en bra blogg – den jag hittat som innehåller för mig intressant tänkande!
    Ann

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för ditt långa inlägg Ann!
      Såhär skrev jag i mitt inlägg "Det som provocerar mig mest är att en del har mandat att alltid få vara tysta." Det är inte samma sak som att jag provoceras av tystnad eller att jag vill kontrollera andra. Intressant att du tolkar det så. Kanske säger det något om dig??
      Det jag läser av din kommentar är att du tror att jag vill att alla ska vara som jag, det är så långt ifrån det jag vill säga som man kan komma. Självklart ska alla olikheter få finnas. Annars skulle jag väl inte säga att jag gillar mångfald? Men att "slippa" uttala sig i frågor som gäller arbetet och olika delar där, för att man själv kategoriserar sig som tyst, det är för mig svårbegripligt. Någonstans kan man väl få ur sig var man står? Om inte annat kan man ju skriva det? Eller? För mig handlar det om ansvar inte att alla ska vara som jag eller att alla ska prata hela tiden.
      Jag tror att det finns beteenden som alla människor ogillar. Mobbning till exempel. Vad tycker du om det? Att också makta andra människor med tystnad är ett annat. Det finns många sätt att vara översittare på om du frågar mig som arbetat med många olika sorters problematik. Så det är en sanning med modifikation som du serverar.
      Jag tror att kulturella skillnader är större än vad du tror, där är vi oeniga.
      Jag vet inte om vi fokuserar mer på det som inte är bra i Sverige än vad andra gör. Men vi vill ju förändra det som inte fungerar. Din toscanske vän pekar ju på att i hans land är familjen allt och här i Sverige har vi förväntat oss att staten ska ta hand om allt. Det är en social struktur. Men det börjar ju krackelera. Och när rasism och annat tågar in, som det tyvärr gjort här, då önskar man att vi gemene man var snällare. Jag skickar med en länk på en artikel som rapparen Petter skrev i oktober 2015 med rubriken Det här är inte mitt Sverige, http://www.expressen.se/debatt/petter-det-har-ar-inte-mitt-sverige/

      Radera
    2. Hej igen,
      Jag ser inte riktigt vilken sanning jag serverar som är en sanning med modifikation? Jag tycker jag mest skrev funderingar och det jag upplevt.
      Jag skrev om det svåra i att acceptera de som beter sig på ett sätt som i ens egna ögon inte är önskvärt (eller begripligt). Jag tycker också att det vore bra om alla bidrog till att förbättra och skapa dialog. Men nu är det ju inte så. Och jag tror att kan man acceptera att “det ju inte är så”, så är det lättare att hitta en verksam strategi att hantera det på.
      Och så skrev jag om de gånger svenskar betett sig “osvenskt” och de gånger andra nationaliteter betett sig på ett sätt som vi betraktar som “svenskt”, för jag tycker att det finns olika beteenden överallt och jag frågar mig varför vi så ofta tror att folk skulle bete sig mer deltagande eller öppenhjärtligt i andra länder. Om vi säger att någon beter sig “typiskt svenskt” så är det sällan en komplimang, och jag har funderat på hur det kommer sig.
      Och, förlåt om jag provocerar, men din fråga om vad jag tycker om mobbning är en retorisk fråga. Retoriska frågor är också översittartaktik. ;-)
      Hälsningar Ann

      Radera
    3. Hej igen Ann!
      Så här skrev du "Om man frågar sig varför man blir provocerad av vissa beteenden kan man desutom lära mycket om sig själv." Det är för mig en sanning med modifikation för det finns beteenden som ingen gillar. Till exempel mobbning. I mina ögon. Och nej, det var ingen retorisk fråga, det var en fråga ställd till dig. Och du förstod den inte så det var ju bra att du frågade om vad jag menade. Och nej, retoriska frågor är ingen översittartaktik i mina ögon eller härskarteknik. Inget jag lärt mig att det är när jag pluggat retorik och inget som jag uppfattat att andra eller jag själv använt så.
      När du skrev hitta en verksam strategi att hantera det på så var det just det som vi försökte på jobbet. Med konsulter. Med ett långsiktigt tänk. Med att alla måste bidra. Med att alla har ansvar. Men där alla inte ville ta sitt ansvar. I en del andra länder skulle en del fått sparken.
      Och självklart Ann finns det olika beteenden överallt. Men om man nu vågar sig på generaliseringar, som jag gjorde så brukar man kunna utläsa mönster. Sedan är det här min blogg och jag skriver om mina upplevelser och vad jag tycker. Och jag sitter ju självklart inte på alla sanningar. Bara mina egna. Om du frågar dig varför vi "tror" att folk skulle bete sig mer deltagande och öppenhjärtigt i andra länder är svaret förmodligen att vi upplevt det. Inga konstigheter i det. Läs Marikas kommentar här uppe som skrev att folk frågar om någon gråter på bussen t ex. Hon bor i Italien. Det är inget beteende som jag har sett i Sverige. Själv har jag försökt många gånger där de flesta vänder sig bort från den som har det svårt. Jag har varit med och tagit hand om svårt berusade människor som ramlat och slagit sig halvt fördärvade men där jag ensam fått baxa upp människor för att ingen vill hjälpa till. Jag har sett människor hjälpa andra på helt andra sätt i andra delar av världen. Det är inget jag tror, det är något jag sett.

      Radera
  13. Jag är kluven till diagnoser av olika anledningar.
    Har flera skolkamrater som hade ett helvete i skolan, satta i obs-klass utpekade som problembarn. Med liv som fortsatte i ett ständigt kaos provandes allt för att hitta ett fungerande liv. Som vuxna har två eller om det är tre fått diagnosen ADHD och fått medicin. Deras liv har äntligen fallit på plats.
    Dom har fått en ny chans i att få börja om, lugn och ro i ett ständigt susande. Och läka efter år av utanförskap.
    Då är diagnos en befrielse.

    Men jag tror också att det är viktigt att aldrig gömma sig bakom en diagnos, att den inte får styra. För man är aldrig sin diagnos.
    Det är där min kluvenhet ligger.
    Om du inte vill fightas för dig själv är det lätt att gömma sig bakom.
    Och så kan jag skriva eftersom att jag själv har en diagnos...
    Jag vet hur en del människors fördomar om diagnos känns men jag vet också vilken skillnad det gör i livet om du har levt i kaos.
    En ny värld öppnar sig av förståelse.
    Och efter att ha provat det mesta men ändå inte förstått så är det stort.
    En annan kluvenhet är att jag tycker att det ska ta tid med diagnoser.
    Just för att alla kanske inte har det. Att man måste väga alla faktorer innan man skriver papper på det.

    Sen människors flathet...
    Du vet vad jag tycker om sånt.
    Om man inte står upp för sina medmänniskor har man en del att jobba med.
    En enkel tanke är ju att fundera på vad man själv skulle vilja ha för hjälp om man blev nedslagen eller grät i utsatthet.

    Kram och mjuk lördag!


    SvaraRadera
    Svar
    1. Hannis, du är alltid så klok och jag håller med dig i allt du skriver om diagnoser. Men att plötsligt så många människor får samma diagnos - då blir jag lätt oroad. Och har man dragits med olika problem och trassel och sedan får en diagnos där frågetecken rätas ut så självklart är det skönt. Men som du skriver, man är aldrig sin diagnos.
      Ja man har verkligen en del att jobba med om man inte kan stå upp för sin medmänniskor, tack! Helt enkelt!

      Radera