Som jag ser det

Jag har funderat en del på personlighet. Eller vad det är vi kallar personlighet. Shandor, min lärare, säger att det är västerlandets stora påhitt, miljardindustrin där vi diagnostiserar oss eller andra, medicinerna och alla möjliga och omöjliga saker man säger hänger ihop med det hela. Kan han ha rätt? Varför är vi som vi är? Är inte mycket sprunget ur den kultur vi lever i? Varför är svenskar generellt rädda för att hjälpa till eller "bli inblandade"? Min son och en kollega till honom avvärjde en misshandel för någon vecka sedan. De stod och väntade på spårvagnen, klockan var runt 23 på kvällen och ser då en kille som ger sin tjej en rak höger, ett knytnävsslag mitt i ansiktet. De springer ut ur väntsalen, killen är påtänd och hög som ett hus, han är beväpnad med kniv och skruvmejsel (!) men de lyckas övermanna honom. Min son ringer polisen. Tittar mot väntsalen som är full med människor. Ingen rör ett finger, ingen ringer ens 112. Den enda som kommer fram är en väldigt ung tjej på vingliga klackar som frågar om hon kan hjälpa till. Det är sorgligt. Ingen blev skadad förutom min sons kollega som fick fingret brutet. Lätt skärrade och adrenalinstinna var de ändå fundersamma. Som han sa till mig- ingen ville hjälpa till. Som jag ser det och som vi alltid uppfostrat våra barn med är att vi alla har ansvar att göra något.
   Kan det vara så att vi uppfostras till att bli mer skygga och icke-deltagande. Jag tänker på amerikanska skolbarn som lär sig tidigt att hålla tal, speach, och som den naturligaste saken i världen ingår det i deras undervisning och utbildning från tidig ålder. Fråga en svensk vad som är det värsta den kan tänka sig och undersökningar visar att det är att tala inför människor... Eh. Va? Det listas till och med högre än att få en svår sjukdom! Kan det vara så att de här sakerna hänger ihop? Eller om man haft lärare som aldrig vågat säga något utan att få röda fläckar på halsen och ansiktet. Nog förmedlar det något? Som jag ser det är det en frihet att våga prata. Inte för att man måste utan för att man kan om det behövs.
   Eller det som man verkar tycka är det värsta som finns; småprat eller kallprat. När jag är i Indien så ägnar sig väldigt många människor åt att fråga andra ganska inträngande frågor. Det är inte direkt kallprat men det är prat mellan främlingar. Eller när jag satt i en park i Budapest en gång och en man kom fram och frågade om jag hade fått det jag önskat i livet. Va? Tänk att något sådant skulle hända här. Det går nästan inte att föreställa sig det. Som jag ser det är det underbart att människor våga fråga spännande saker.
   Vi säger att vi föraktar Jante, men vi verkar högakta honom. Tro inte att du är något, tro inte att du har något att komma med, säg inget för det kan bli helt fel. Är det inte lite läskigt? Är det någon slags rädsla som styr? Som jag ser det vill jag inte vara delaktig i den typen av kultur. 
   Eller diagnosen ADHD. Nu finns det självklart en del personer som har den diagnosen. Men alla som får diagnosen har förmodligen inte ADHD. De är kanske lite omogna i sitt sätt och kanske väldigt aktiva. Ska vi medicinera alla barn som är det? Eller vuxna? Jag läste att idag säljs det medicin för några hundra miljarder dollar i USA till de som fått diagnosen. Har verkligen alla dessa människor den diagnosen? Eller är läkemedelsföretagen de som ska vara de stora vinnarna? Som jag ser det önskar jag att det fanns större tolerans för olikheter, även när dessa består av icke-tysta, aktiva människor.
   Det här med mångfald som vi pratar om i många sammanhang, får det ens finnas när det gäller hur vi fungerar som människor. Finns personlighet? Eller är det något vi lägger oss till med allt eftersom våra behov av trygghet och kontroll framträder? Jag tänker högt om det nu är så att du blir provocerad. Det som provocerar mig mest är att en del har mandat att alltid få vara tysta. Vi hade på min arbetsplats flera heldagar där de som vanligtvis pratar skulle vara tysta för att "släppa fram" de tysta. Vi hade konsulter inkopplade och vi hade gjort personlighetstester flera gånger. Hände det något? Nä. Inte så att man ska tvingas att prata jämt. Men ibland måste alla stå för vad de tycker. Det är ju helt galet annars. Inte så att man ska kasta sina åsikter på någon bara för att. Som jag ser det handlar det också om ansvar. Där alla delar på det.
   Men tänk när jag satt i fikarummet och grät för några månader sedan, när jag hade fått veta att det som hade hävdats mot mig var rena lögner. Att allt som hade sagts var lögn och smutskastning på hög nivå och jag har två människor bredvid mig i soffan. Två tysta personer. Introverta om du så vill. Tror ni de sa något till mig? Nej. Tror ni de mailade mig sen? Ja. Tror ni de var gulliga i mailen? Ja. De sympatiserade alltså med mig men kunde inte uttrycka det i stunden. De satt och observerade mig. Något av det kusligaste jag varit med om. Något jag är helt säker på aldrig skulle ha hänt i Indien. Eller någon annanstans. Som jag ser det önskar jag att jag hade orkat säga något där och då i tårarna som föll som ett draperi.

Nervös

Imorgon ska jag ha en föreläsning om min bok på en förening; Naturens Teater. Jag brukar aldrig vara nervös, har aldrig haft svårt att prata inför folk och det är inte första gången jag ska prata om min yoga, min bok och hur min resa sett ut. Och så drabbade den mig. Nervositeten med stor N. Jag andas och läser igenom de olika föreläsningsvarianter jag skrivit och känner att jag ändå är förberedd. Jag får se den som ett litet genrep inför Finlandsbesöket nästa helg. Men då vet jag hur många som kommer. Det vet jag inte inför imorgon. Jag vet inte heller om någon människa där har en aning om yoga. Så jag måste vara beredd på det mesta. Jag har skrivit. Och jag har tränat idag. Väldigt motvilligt men ändå. Och nu ska jag göra lite eftermiddagsyoga så jag lugnar ner mig. Håll tummarna imorgon!

Stark och glad

Vi sover så otroligt mycket. Somnar vid 22 på kvällarna. Båda två. Orkar inte hålla oss vakna. Sover 10 timmar. Det är medicin om något. Vi brukar vara riktiga nattugglor och nu sover vi. Underbart. Jag har tragglat med min yoga ett tag. Låtit bli ett tag när jag mådde för uselt för att få till vare sig sömn eller yoga. Men så tog jag tag i den för någon vecka sedan. Sjukt jobbigt. Stel bortom. Aldrig varit så stel före detta. Det säger man ju lite då och då men det här var ett faktum Att sitta i padmasana, hellotus, har jag gjort sedan jag började med yoga för 16 år sedan och nu kunde jag plötsligt inte... Stelt i höfterna, stelt i fotlederna. Men vad kan man göra mer än ta sig framåt? Sagt och gjort. Jag är tacksam att vi kan peppa varandra här hemma och dela våra yogaresa. Inget var enkelt. Det var mest blod, svett och tårar. Och idag. Totalt tvärtom! Den här sköna vändningen som jag aldrig upplevt i något annat som jag gör i yogan. Den total förändringen. Tillbaka till min egen form. Nu var det mesta där igen och jag känner mig stark. Och glad. Det är fantatiskt och det påminner också om att det bara är att göra. "Bara". Ja ni vet. Hursom, genom nålsögat till nästa utmaning. Påsken levererar. Både vänner, soligt väder, trädgårdsjobb och yoga. Om jag önskar dig samma, absolut! Må väl!

Vikten av vänskap

En del människor har verkligen den där sällsynta förmågan att lyssna på vad man säger, verkligen lyssna. Igår träffade vi Anna, en kär vän sedan långt tillbaka. Vi ses sällan. Geografi och annat styr. Men igår satt vi och pratade. Skrattade. Lyssnade. På varandra. Hon hör verkligen vad jag säger. Och när hon åkte så kände jag mig energifylld. Sådär som bubbel i ådrorna. Som att allt är möjligt och jag duger precis som jag är. Det är min känsla varje gång jag träffat henne. Jag tycker så mycket om henne och trots att vi ses så sällan är allt glasklart när vi ses. Hon har rest mycket i Sydamerika, vandrat i Patagonien, Nepal och på andra exotiska platser. Och trots att hon är en naturmänniska på många sätt är hon också precis tvärtom, satsar på vin och flärd i en storstad då och då. Precis den där sköna mixen, som jag gillar. Att man kan vara båda delarna. Hon skall vandra i Eldslandet 2017, kanske följer vi med, kanske inte. Men bara att tänka tankarna får en in på andra spår och om vad vi vill göra den här tiden vi är här. Den här tiden som är livet. Att det är meningen att vi ska må gott. Att vara glad. Att när man lyft på alla svarta skynken finns det glädje. Glädjen i att finnas. Glädjen i riktig vänskap. Glädjen i att bli lyssnad på. Skön fortsättning på den här påsken!

Kravlös påsk

Ikväll skulle vi ha rest till fjällen för några dagar i en stuga. Men vi stannar hemma. Vädret är inte det bästa men den främsta orsaken är faktiskt att jag inte orkar. Det är helt enkelt så. Vi stannar hemma för att bara vara. Kanske jobba lite i trädgården, kanske träffa en del vänner, barnkalas på söndag så ja, jag känner mig lättad. Så knasigt egentligen, jag har längtat efter skidåkning och att knalla runt i långkalsonger, men just nu, känns packning, resa och blötsnö inte alls lockande. När vi hade bestämt oss, kände vi båda att det var rätt beslut.Så fick jag lite städlust, passar på och skurar golven och  tar sedan fram den lilla kassen med påskpynt. Det går snabbt, på någon timme är jag klar. Och påsken är så skön, alldeles kravlös i mina ögon. Vill man pynta gör man det, vill man inte så låter man bli. Med det vill jag önskar er alla en riktigt skön ledighet vad ni än har tänkt göra. Eller inte göra.  Glad Påsk!

Inte tappa bort mig

Igår skrev jag om disciplin och idag skriver jag om att vara snäll mot mig :) Jag börjar mer och mer inse att det jag varit med om, det har tagit hårt på mig, på flera nivåer. Jag har känt mig skadad och trött, ungefär som när man hör människor berätta om utmattningssyndrom, eller utbrändhet eller utmattningsdepression. För det är nog jämställt med det. Faktiskt. Och om jag då inser att jag är på rehab fram till augusti då mina sista band är lösta då behöver jag kanske ställa om siktet lite.
   Inte så att jag inte ska träna, dansa och yoga - men ta hänsyn till olika saker. Att jag är så oerhört trött. Att jag glömmer saker. Att jag blandar ihop allt möjligt. Att jag helt enkelt inte kommer ihåg. Om jag då säger till mig själv, det jag sagt till andra i tuffa situationer - ta det lugnt, var varlig med dig själv och gör bara det som du vill. När det sjunker in i mig, då känner jag mig faktiskt lättad. Jag måste inte fylla varje minut i mitt liv. Det schemalagda när det gäller aktiviteter behövs ingenstans just nu. Det jag behöver är fysisk rörelse, mental frid och själslig närhet. Det får jag av mina tre val. Resten får man följa dagsformen.
   Igår var det vårdagjämningen hos oss och höstdagjämningen på andra sidan jorden. Dags för att hålla fast i yogan, i rörelsen för det som kommer. Och det är vad jag gör nu. Igår var yogan nästintill en plåga, idag gick det bättre. Bävade nästan när jag ställde mig på mitt golv. Men den finns där. Jag behöver inte ens fundera, det är bara att göra. Dagsformen beror ju på så mycket, vad jag ätit, hur jag sovit, hur jag mår rent känslomässigt. Allt det visar sig i min yoga. Kanske därför yogan är hundra gånger tuffare än det tuffaste fysiska pass jag kan göra. För det är stor skillnad på de olika utmaningarna.
   Solen letar sig in och jag är med mig själv utan att tappa bort mig. Önskar dig en skön start på veckan.

Disciplin är det som krävs. För vad som helst.

Ibland tänker jag så otroligt länge innan jag sjösätter en plan. Och ibland går det direkt. Jag hade lovat mig själv att när jag var ur skitstormen skulle jag satsa allt på att komma i form rent fysiskt. Det är ganska precis en månad sedan. Vad har jag gjort då? Jag har dansat Bollywood i 4 veckor och det är om möjligt ännu jobbigare nu än när jag började. På ett bra sätt för jag börjar se detaljer i handleder och annat. Efter första passet var jag svettig hela jag och rödblommig över hela kroppen. Senaste gången så var jag varm och lite svettig och vi hade då dansat oss igenom en hel dans. På några minuter. Men tänk den snabbheten och den annorlunda koreaografin. Jag är så nöjd att jag började! Jag frågade en tjej i min lilla grupp hur gammal hon var, tänkte att hon gick på gymnasiet. Hon var 12 år!!! Tolv år. Jag är alltså nästan 50 år äldre. Det är så populärt att säga att åldern inte spelar någon roll. Mmm. Ibland gör den det. Bara tänk den mjukheten som en tolvåring har jämfört med en nästan pensionär. Så ja, jag är nöjd. Jag dansar vidare. På mitt sätt.
   Jag hade bestämt sedan långt tillbaka att jag skulle skaffa en personlig tränare inom styrketräning. Jag hittade en person förra vintern. Men det stämde inte alls oss emellan. Så jag tappade sugen lite. Men nu hade jag letat och dammsugit nätet efter en människa i min stad och som sagt någon jag kunde möta IRL och som skulle kunna handleda mig. Och jag hittade honom. Jag har nu tränat tre veckor och jag kan säga att träningsvärk är min ständiga följeslagare. Jag jublar inte varje gång jag åker dit. Men jag gör det. Och är så sjukt nöjd när jag sitter i omklädningsrummet och darrar. För darrar det gör jag, i armar och ben. Det är en slags bakvänd skönhet.
   Yogan då. Ja jag har ju yogat i så många år men de här sista veckorna har det inte blivit så mycket av min angahara (den serien vi tränat sedan förra våren och som är väldigt utmanande både fysiskt och mentalt) men i morse slog jag till på den. Och ja, stelheten som ett enormt brev på posten. Så, ja, som vanligt, det finns inga genvägar. Det är bara att göra. Bara. Disciplin är allt som krävs. För vad som helst.  För övrigt så tror jag på att göra upp planer, små delmål och hålla sig till planen. Det är vad jag gör nu. Även om det inte känns litet någonstans i det jag gör. Men jag är starkare. Redan.
   Och helgen har inneburit lite mer fira - jag, mitt ena barnbarn och min svärson fyller inom loppet av en vecka. Så vi firade oss alla idag och födelsedagen min firade jag och mannen i fredags. Jag är så nöjd. Det är alltid härligt att sprida ut det glada glittriga.  Och vad fick jag idag? Biljetter till  Bruce Springsteen! Till midsommardagen i Göteborg. Sitter här i skymningen och summerar min dag fylld av yoga, gott fika, skratt och lek med barnbarnen, kesoplättar med frukt, bär och grädde, starkt kaffe och så ett hårt träningspass på det. Nu är jag mör. Men nöjd med min plan. Imorgon börjar en annan vecka. Håller du dig till någon plan? Eller frilansar du när det gäller din träning?

Våren. Också.

Jag har varit så fokuserad på mig och det som hänt att jag liksom glömt vilken årstid det är. Crazy! Men jag påminns när jag läser hos Ulrika och Nina. Javisst ja, våren är ju här. Och det där obönhörliga solskenet som kastar sig mot mig från alla håll. Jag har försökt vara tacksam, stundtals njutit av värmen och sett snön smälta längs skuggan i trädgården. Jag älskar kyla och gillar värme. Ungefär så är det för mig. Men det här nakna som är nu, det som det hårda ljuset visar nu, det är svårt att omfamna. Läser om vårdepressioner och det har jag inte. Men jag har ett skav, ett slags kliande inombords, en för trång tröja som jag bara vill kasta av. För mig brukar det gröna vara befrielsen, när löven slår ut och suddar ut hårdheten. Allt hänger ihop med var man är dominant i sin dosha, och jag har vata-pitta dominans (dvs vind-hetta) och just den här transformationen som naturen genomgår nu, den påverkar självklart mig, oss. Och hur kan man ändå liksom glömma :) Varje gång. Men jag läser hos mina bloggvänner och vet ju att det är våren som trasslar. Också. Men jag vill ju inte vara utan förändringarna så det är bara att hänga med. För övrigt har jag sådan träningsvärk att jag knappt kan gå efter några dagars träning och Bollywood-dansen igår. Men det är skönt också. Jag unnar mig en massage idag och en långpromenad i solen. Och försöker njuta av värmen, snart blir det kallare igen säger meterologerna.

Sju år i blodet

I söndags var det årsdagen för min blogg. 2009 startade jag den, så jag har under sju långa år bloggat om mitt liv, eller framför allt mitt liv utifrån yogan . Men även annat som mat och den livsviktiga andningen har varit mitt fokus. Jag har också de senaste två åren blivit ännu mer personlig för att jag vet att det alltid finns någon annan som delar det jag beskriver av utmaningar och svårigheter. Självklart är det utsnitt av mitt liv, en del tror att jag skriver om allt som händer mig men så är det naturligtvis inte. En bloggläsare hörde till exempel av sig till mig när jag var i Indien och hon var just då på samma plats, vi stämde möte och hon sa - Jag vet ju allt om dig men du vet inget om mig, är du inte glad att du träffat mig? Det gjorde mig väldigt fundersam. För nej, ni vet ju inte allt om mig, självklart inte, men vem vill veta det? Och ja, visst är det roligt att träffa människor som läser det jag skriver, men jag har ju ingen föreställning om vilka de/ni är om jag inte känner er. Men så olika kan man alltså tänka om bloggeriet :)
Periodvis har jag funderat på att sluta skriva. Periodvis älskar jag att skriva. Här.  Jag hade också en annan blogg en period, Annikas andetag, men drog sedan ihop allt på samma ställe. Det är en fantastisk rikedom rent egoistiskt att ha sin resa så väl dokumenterad. Önskar bara att jag hade skrivit från dag ett som jag började med yogan. Jag gjorde några halvhjärtade försök innan bloggen, men när bloggen tog fart så hände något inombords också. Jag hittade mitt språk, som gjorde att jag vågade skriva min bok som är baserad på delar ur bloggen. Jag öppnade upp mer, jag fick fantastiska kommentarer och vänner. Jag gick från några stycken läsare om dagen till några hundra. Idag har jag 200-300 läsare om dagen och jag är väldigt nöjd med det. Det brukar alltid finnas en kärngrupp som både läser och kommenterar, tidigare var det fler som kommenterade men färre som läste. Mönstret över hur man gör när man läser bloggar och när man väljer att kommentera varierar naturligtvis. Nu också med olika läsplattor osv. Jag vet att jag då och då haft läsare som mailat för att det inte går att kommentera i min blogg och jag tror i ärlighetens namn inte man kan kommentera som "anonym" om man inte har ett googlekonto i botten. Men oavsett all teknik och annat så är jag så glad för att ni läser och extra glad när ni lämnar spår. Sju år är en väldigt lång tid och allt jag kan säga är tack. För att just du är här. Idag har jag inga planer på att sluta skriva - färden slingrar sig hit och dit. Det är ju tjusningen och glädjen i att formulera mig som gör att det går in i blodet på en människa.

Bilden har jag lånat från Nillas Kitchen, jag har bakat mig igenom hela hennes receptsamling tror jag! Det är recept utan gluten och socker och fantastiskt goda.

Coachning och korrigering

Rehabilitering av mig själv, det är faktiskt vad jag gör nu. Det har sjunkit in i mig fullt ut. Det betyder att planen på att göra saker hela tiden för en aktivist som jag, inte riktigt fungerar. Jag behöver ha luckor emellan. Tid av tålamod och snällhet för mig själv. Jag orkar helt enkelt inte träna varje dag. Men varannan går bra. Och då får det bli så.
   Jag har ju börjat med styrketräning på kampsportklubben i stan. Den personliga tränaren jag har hittat, han är så duktig på det han gör. Inte bara vilka rörelser jag behöver utan också i att se mig och peppa. Igår gick vi igenom en del nya saker, och jag lovar, jag hade aldrig förstått de här rörelserna om inte han hade tittat på HUR jag gör dem. Ändå är jag lättlärd säger han, och det tillskriver jag alla år av yoga, att kroppen hittar delarna ganska snabbt. Men inte utan coachning och korrigering. Jag är ett stort fan av mänskliga möten, i vad vi än sysslar med. Jag blir mindre och mindre intresserad av våra tekniska hjälpmedel. I det verkliga svettiga mötet där han peppar, pushar och SER vad jag gör så inser jag mer än någonsin att det här är exakt vad jag behöver. Visst hade jag kunnat titta på youtube, visst hade jag kunnat hitta en miljard länkar på hur det ska göras. Men om ingen ser när jag testar, hur vet jag då att jag gör rätt? När min ena armbåge hela tiden vill flyta ut när den inte ska det, hur skulle jag ha vetat om det om inte han hade sett det och fått mig att ändra min rörelse? Kanske hade jag i min ensamhet då fortsatt att göra rörelsen fel och i slutänden hade något blivit stört i min kropp.
   Att jag är så noga och varsam idag har naturligtvis sin historia i att jag inte varit det tidigare. Att jag nästan trott att jag kan innan jag börjat. Och att jag pressat mig för hårt både på gym och i yogan. För att jag från början inte gjorde rätt. Idag blir det också en extra sporre för det jag vill uppnå, att samtidigt hitta rätt guide på vägen. Precis som när jag tränade första gången för Shandor och insåg att jag ingenting visste egentligen. Egentligen. Ändå hade jag tränat yoga i sex år innan. Men jag hade inte förstått vad jag hade gjort men framför allt inte vad jag behövde. Hans kunskap knockade mig nästan och fick mig att faktiskt börja om. En slags nystart som handlade otroligt mycket om att göra om och göra rätt. För mig.
   Kanske slår jag in öppna dörrar, kanske är jag långsammast på att förstå att kontakten mellan en lärare och elev, i vad vi än sysslar med, är den snabbaste vägen till egenhälsa. Att vi inte kan allt innan vi börjat, att vi behöver guider, att vi alla har en inre guide men den rösten behöver få en yttre guide - allt kommer att gå mycket snabbare och vi tar oss vidare på skonsammare sätt. Det är klart att jag lärt mig massor av skador och felaktiga val, men där jag befinner mig nu så är jag bara tacksam över att ha hittat en ny person som guidar i sitt område. Vilken rikedom egentligen! Att ha olika vägvisare inom olika områden i livet. Är inte det ganska fantastiskt?

Jag predikar igen

Igår fikade vi på ett supermysigt fik i stan. Högt i tak. Kristallkronor. Bakverk gjorda av vetemjöl och socker. Socker och vetemjöl. Och vad är det som gör att man plötsligt känner sig lite besvärlig, lite jobbig när man frågar än en gång efter något utan vetemjöl och socker? Nu när det är befäst med hur mycket succéhistorier, fakta och forskning som helst kring vad det är som gör att vårt välmående är beroende av vad vi äter? Inte hur smala vi är. Inte hur mycket vi vill fokusera på det. Det är helt enkelt så. Att man upplevs som lite präktig och nästintill "märkvärdig"? Varje gång jag skriver eller pratar om lågkolhydratkost så är det någon som reflekterar med att de inte mår dåligt av sin kost, inte vill tänka på den helt enkelt. Men tänk om en mår dåligt på sin kost? Fast en inte vet det ännu? Tänk om organen är inbäddade i fett, skapade av kolhydrater, och inte fett på utsidan av kroppen? Tänk om vi fortfarande är både fettskrämda och inte vill låta maten vara den medicin den är? Tänk om inflammationen växer både här och där? Ingen skrämseltext, bara mina reflektioner utifrån min egen upplevelse.
   När vi för tre år sedan förändrade vår kost så startade en verklig revolution i våra kroppar. När man avsockrar sig så brukar vissa symtom dyka upp; huvudvärk, trötthet, dålig ork, irritation, dålig andedräkt, förstoppning och stor törst. När det väl klingat av brukar välbefinnandet infinna sig. Att man sover som en gud, att man blir mätt på ingenting och håller sig utan blodsockersvall, att man orkar så mycket mer och humöret stiger. Och har man övervikt brukar den ramla av. Lättare för en del, svårare för andra beroende på hur den individuella resan sett ut.

Sockerfilmen

Men om man inte ändrat sin kost, inte känt behov av det så kan det hända att man ännu inte nått sitt optimala jag. Helt enkelt. När jag äter lite mer "liberalt" så mår jag som förr. Och när jag tar mig ett undantag och äter något som jag åt förr och inte mådde dåligt av så kan det hända helt andra saker. Jag och älsklingen fikade som sagt, åt sådant vi egentligen aldrig äter, men det blev så. Vi drack gott kaffe och åt något vi kallade för "halva" när jag var ung, en stor vetebrödskaka med smörkräm emellan. Vi delade på en bit. Det var fluffigt i munnen och påminde svagt om något. Väldigt sött. Lättuggat. Och jag hann nästan inte komma hem förrän min mage gjorde uppror. Huvudvärken som vi båda drabbades av. Svårigheten att sova. Och jag hostade. Hela kvällen. Av ett litet fika.
   När jag tänker på hur avsockrad min kropp är och hur väl jag egentligen mår på det så är det knepigt att tänka att man gör så. Tar sig undantag. För det slutar aldrig väl. Inte nu för tiden när min kropp vant sig av med det som den inte är skapad för. När den inte är invaggad i att lite gör ingenting. För idag gör det just det. Jag kan inte äta den typen av bakverk utan att bli sjuk.
  Nej, jag har aldrig uppvisat någon form av överkänslighet eller allergi när det gäller gluten. Och ändå talar min kropps reaktioner sitt tydliga språk. Faktum är att jag vill ha alternativ. På gott fika. I en vacker miljö. Ofta ligger det en liten rawboll som man gjort som en slags eftergift men resten av diskarna dignar av socker och vetemjöl. Jag vill fika gott men då måste jag baka själv. Så jag gör det. För det mesta. Men undantagen, fusken eller vad man vill kalla det, har jag tagit mig då och då. De gagnar ingenting i mig. Det är bara sinnet som har en slags romantisk syn och förlegad tanke på vad gott fika egentligen är.
   Så jag predikar igen. Över att låta din kropp få slippa sockret. Och tycker du att du är hälsosam men ändå äter lightprodukter, mycket spannmål, pasta, ris och potatis - kolla på den här filmen. En kille från Australien som gjorde ett experiment med sig själv. Nej, han åt ingen skräpmat, han åt inte godis. Han åt det som många tycker är hälsosamt. Blev han sjuk? Kolla själv och tänk sedan på vad du "unnar" dig och hur mycket socker det egentligen är och om din kropp mår bra på det.

Bilden har jag lånat från svtplay

Varannan dag

Varannan dag är mitt tema just nu. Varannan dag mår jag finfint och varannan dag gör jag inte det. Det är som allt är i olag, då och då. Idag är det en sådan dag. Förutom träningsvärk i hela kroppen så är humöret i botten. Det blir nästan värre av det otroliga solskenet utanför. För visst måste man vara glad när solen skiner? Den eviga känslan i vårt land och sedan min barndom. Men jag tänker att det intensiva arbetet jag egentligen gör med min kropp och främst mina höfter, det låser upp något som sedan kommer fram i solen. Jag dansar. Jag tränar. Jag yogar. Och idag känns hela högersidan för kort igen. Det är som den är hopdragen. Igår var jag varm och böjlig just där och idag helt tvärtom. Allt sätter sig i kroppen över hur vi känslomässigt mår, det är min fasta övertygelse. Det har tagit mig många år och motstånd att komma dit. Att jag själv påverkar allt. Och då menar jag precis det. Shandor, min lärare sa det för några år sedan på en lektion och jag blev oerhört provocerad. Han sa det till oss alla, det var inte specifikt till mig, men jag tog den meningen och rullade runt den på tungan. Jag spottade ut den. För att sedan ta upp den igen. För att försöka svälja den tillsammans med godsaker och så plötsligt var den där igen. På tungspetsen. Idag har jag införlivat den. Tror jag. Och då skalas precis allt det andra bort.
   Jag går en baklängesstig just nu i mitt liv. Jag tittar på bilden när jag sitter och diskar vår frukostdisk vid ån som vi paddlat på för första gången, jag och min man. Det är 33 år sedan. Jag sitter på huk hur lätt som helst. Jag tänker på när jag födde vår son, jag satt på huk i flera timmar under förlossningen och bara andades. Som i en egen födelsebubbla. Det var så mäktigt. Men hur kan det komma sig att jag inte kan sitta ordentligt på huk idag? Några diskbråck hände. Mitt bäcken vreds åt två olika håll. Och jag vill verkligen verkligen tillbaka till min egen ursprungsform.  För att det skulle gagna mig. Hela mig. Jag tänker att det jag gör nu är bra. Även om det inte känns så. Påminner mig att för att komma dit där det känns bra, behöver man ofta gör det som inte känns bra. Paradoxen.

Girls just want to have fun och snart lapp på luckan!

För två år sedan hade jag boksläpp

Tack för peppen igår. Idag vaknade jag glad så förmodligen var det planeterna i vanlig ordning som stökade till mitt sinnestillstånd! ;)
  Idag på Internationella Kvinnodagen vill jag lyfta glädjen lite extra. När  en kollega planerade en forskarpresentation på universitetet jag jobbade på, tog han fram olika ljudmixer. Ett intro till de kvinnliga forskarna var låten Girls just want to have fun. Och vi tyckte att det var så clever, alltså att forskning är kul och att kvinnliga forskare har förstått det. De ägnar sig åt det som är roligt. Liksom. Tror ni han fick kritik? Sjukt mycket. Ända upp på högsta nivå. Och sedan dess har jag känt det lite som min mission att lyfta glädjen. Den kan aldrig stå i motsats till seriositet. Hur kan det bli så bakvänt? Att är vi seriösa då ska vi bara vara allvarliga.
   Såg ett inslag med Susanne Reuter som hade varit i flyktingläger och spelat för barn, hon hade varit clown. Hon berättade med rörd röst att när barnen förstod att de fick skratta, att de faktiskt fick skratta åt tokerierna de gjorde framför dem så hände något. Jag blev rörd när hon berättade. Att hur eländigt livet än är, hur mycket vi än har att jobba med, nog kan vi lyfta glädjen lite extra. Och just idag!
   Och något som jag i mitt inre glädjer mig extra mycket åt är att min yoga och  föreläsning utifrån min bok, i Finland om en månad, snart har lapp på luckan! Över 60 anmälda... Jag får fjärilar i magen av glädje och det känns helt oväntat. Att ha en yogalektion för så många - wow känner jag bara! GLÄDJE.
Apropå bilden, för exakt två år sedan hade jag boksläpp och om exakt en månad åker jag till Finland för att prata om den!

En sådan dag

Här satt vi och fikade för en vecka sedan!

Sover urdåligt och är nästan arg när jag vaknar! Fattar inte men så är det. Det blir en långsam morgon med mycket pepp av mig själv. Ute vräker snön ner och jag skottar snö i en timme. Ångande varm och svettig. Bär upp några säckar med pellets på verandan men är svag i armarna och tappar båda och de går sönder... Pellets över hela golvet där ute. Inser att jag inte ska storma fram i min nya träning. Varannan dag till att börja med är ett nog så tufft mål. Dessutom är bilen helt tom på diesel och jag orkar inte lyfta den stora bensindunken med 20 liter för att hälla i med precision. Chattar lite med sonen som har tränat det mesta och han säger att jag fått ett tufft helkroppsprogram och han tycker det låter klokt att vila en dag. Nåja. Utomhus har jag liksom redan tränat och även om jag inte blir glad åt snön, som jag annars älskar, så känns det i hela kroppen. Höften är varm och mjuk och det är det bästa. Armarna svaga som spagetti just nu. Försöker tillåta mig själv att det är så här nu. Det är svårt för jag dras med många gamla mönster som uppenbarats ett efter ett. Och jag tar emot. Vad är alternativet?
   Hittar artikeln The yoga of darkness. Kanske ett litet dramatiskt namn men jag blir så glad när jag hittar den här typen av länkar och texter. För hur översköljs vi inte om hur fint vi mår, hur välsignade vi är när vi utför vår yoga? Medan det många gånger känns exakt tvärtom. Att det är tufft. Att sorger, elände och annat från vårt liv plötsligt dyker upp som korkar ur vattnet. Som vägrar tryckas ner igen och tur är väl det? Att processen skulle vara enkel det är så långt ifrån sanningen man kan komma i mina ögon. Jag vet att många värjer sig när jag säger att det mesta är hårt arbete men som min lärare Shandor Remete skriver i Emma Balnaves' senaste bok Nataraja the lord of multiple forms ; My father's guru used to say, 'give me a student with one percent talent and ninety-nine percent determination and I will turn him or her into a siddha.' 
Det där att stanna i det som är och ta emot det som kommer. OAVSETT vad det är. Och när jag känner mig misslyckad för att jag inte får till det med styrke- och balansträningen idag för att jag varken orkar eller har en bil som kan ta mig milen in till stan så är det så. Så simpelt men ändå känner jag mig först misslyckad. Va! Var kommer det ifrån säger jag till mig själv. Och samtidigt vet jag var det kommer ifrån. Att i min barndom aldrig ha känt att det var nog det jag presterade eller gjorde. Inte nog. Och där måste jag sluta döma mig själv. Jag dömer ingen annan så hårt som mig. Och jag vet att yogan lyft på alla hinder för mig själv att se mig själv. Och när jag nu gör det så måste jag faktiskt ta emot mig själv också. Träningen är kombinerad som ni märker - Insikter och svettigt kroppsarbete. Kanske bästa kombon? Känner hur jag spretar i mina tankar och det jag skriver, nåja, det får vara så. Helt enkelt en sådan dag.

Bland tusen skivstänger och muskler och tack ska ni ha ♥ ♥

Jag har funderat på det väldigt länge. Gått från skeptisk till att ja, jo jag behöver nog det här. Lite mer styrka i min kropp via en styrketräning och samtidigt rehab eftersom jag inte är riktigt som jag ska i min högra sida. Jag var på behandling förra veckan och mitt ena ben var 3 cm längre, det är alldeles för mycket, och jag är hopdragen i höger sida vilket gör att vänster får jobba mer och fel.  Jag sliter ut delar som inte ska vara engagerade helt enkelt. Jag kommer inte åt det med yogan. Det vet jag nu. Jag vill samtidigt inte bara gå och träna lite random, jag vill ha koll på vad jag gör och varför. Jag har googlat. Jag har frågat. Jag har kollat på olika tränare. Och nej, jag kan ju inte tänka mig att hitta någon som jag ska träna för virtuellt. Lika lite som jag skulle göra det med yogan, lika lite vill jag göra det nu. Och idag blev jag bekräftad i mina tankar. Jag har hittat en ung kille, en väldigt kunnig coach, tränare och guide. Han har hjälpt några hundra personer individuellt och jag träffade honom för några veckor sedan och kände genast förtroende för honom. Han är kunnig, glad och ödmjuk. Gillar hans energi och vet att en tränare och en elev/adept behöver ha en bra personkemi. Inget konstigt med det. Och när jag jag idag åkte och tränade med honom, mitt allra första pass, så var det ju så att en del saker trodde jag att jag gjorde rätt - men jag gjorde inte det. Man behöver någons ögon på sig när man börjar med något. I mina ögon spelar det ingen roll om det är styrketräning, yoga, simträning eller vad som helst. För att slippa göra saker ogjorda sedan och backa bandet. Han peppade. Han stöttade. Han till och med berömde mig i vissa övningar och jag bestämde mig för att inte lyssna på den där lilla kritikern inombords. Varför inte glädjas liksom? Och här sitter jag. Med ett tufft yogapass från i morse och ett tufft träningspass lite senare. Jag är mör. Men glad. Nu börjar nästa del i min plan av träning. Är jag glad? Så otroligt och samtidigt lite lättad. Att jag gjorde det. Klev in på kraftsportklubben i stan bland tusen skivstänger och muskler och kände mig ändå lite hemma. Imorgon går jag dit igen. Jag kan ju träna när jag vill för jag kan ju skriva när jag vill. Frihet hej hej.
Jag vill också skicka ett tack till Nina, Pernilla och Jeanna. Utan era blogginlägg om er träning hade jag nog haft längre startsträcka, så tack från hjärtat ♥

Femtiotusen kronors skillnad

Just nu känns det som jag firar hela tiden! Allt möjligt och på olika sätt. Inte dumt alls egentligen. Idag firar vi att det var 33 år sedan vi träffades. Trettiotre år. Det är tusen gånger längre än vad jag trodde om mig själv som tonåring. Eller att det skulle vara så trist att leva med samma människa. Men det är det ju inte. Det är ju rena äventyret. Ibland. Ibland är det surdeg och duggregn också. Men idag är det fint. Och vi firar med att ge oss på det där omöjliga pusslet av att sätta upp nio (9!) stycken plisségardiner. Vi har ett hus där solen älskar att leta sig in vissa rum. Det är ljust och fint. Det kan vara otroligt störande och blekande. Förra året kollade jag vad det skulle kosta med markiser. 52.000 kronor! Vi frågade flera leverantörer. De var ut och mätte. Samma pris. Femtiotvåtusen kronor. Vi kände båda två att det var för dyrt. För oss. Det är ju Indien tur och retur en massa gånger. Nej. Men så googlade jag, letade och tittade och så hittade vi de här gardinerna som går att sätta fast på två sätt. Som vanligt på sidan. Eller rakt upp vilket gör alltihopa. Som en snygg persienn. Som kommer att fylla sin funktion. Kostnad? Tvåtusen kronor. Japp! En skillnad på femtiotusen kronor. Så ja,  vi firade med att anmäla oss till en yogakurs. I Australien!! Nu snackar vi fira. Nu snackar vi att unna oss. För vi hade ju tjänat. Eller?! Och ja, det är ju kanske att utmana ödet att använda just den här dagen till att skruva upp saker från IKEA. Men va tusan, efter så många år är vi vana vid varandra och hur vi fungerar. Och ja. Det är snöglopp och trist ute, så vi passar på, så vi kan använda soldagar till något annat. Och ja, ikväll firar vi ändå mer för då drar nästa säsong av House of Cards igång. Och vi har bubbel. Det blir fint. Önskar er en skön helg, inomhus eller utomhus.

Nu är det på riktigt

Igår blev jag avtackad av mina arbetskamrater. För vi har verkligen varit kamrater. Mer än kollegor. Vi har stötts och blötts. Under de senaste 10 åren har vi haft 8 chefer. Så ja, det säger sig självt att vi har blivit beroende av varandra på olika sätt. Vi har diskuterat, argumenterat, haft olika åsikter, slagits för vad vi trott på - ibland tillsammans, ibland mot varandra - men mest av allt har vi skrattat. Så vi gjorde som vi brukade, berättade våra favorithistorier, skrattade så värmen steg och mitt i allt får jag en stor present.  En bok och så cellofaninslagna njutningsmedel som goda ostar, fröknäcke, marmelader, massor med choklad och förstås en flaska bubbel. En sort som samma dag hade levererats till Systembolaget, alldeles ny. "För du gillar ju nyheter". Ja det gör jag ju. Och jag gillar att få presenter som kan konsumeras :) Jag känner mig så rik. Jag vet säkert efter igår, att vi har varandra även om vi inte kommer att arbeta tillsammans mer. Men det är samtidigt smärtsamt. Alltid ett stråk av vemod i uppbrott från långa relationer, oavsett vilken relation vi pratar om. De här människorna har stöttat mig hela vägen, de har stått bakom och bredvid och det har varit ovärderligt. Kanske därför det känns lite extra när jag kramar om alla.
   Och jag kommer hem och känner den den bubblan av tomhet i mitt mellangärde. Jag stannar i det, det sämsta jag kan göra är att fly från den eller låtsas om den inte finns. Jag ville sluta. Jag valde att gå. Visserligen efter en ganska hemsk process. Men det har ändå varit min önskan ganska länge, i flera år, för att ta mig vidare i det som är mitt liv och det jag är här för. Vaknar sent och stannar i tomheten. Den finns där. Men det är ok. Jag vilar i förvissningen om alltings föränderlighet. Jag läser ett fint betyg och sneglar på chokladen. Nu är det verkligen på riktigt. Om allt hittills känts overkligt så är det i högsta grad verkligt nu. Glädjen är kvar men lite mer diffus i kanten. Jag vet att jag haft exakt samma känsla var jag än har brutit upp ifrån när det gäller arbete. Det är tillhörigheten som är borta. Den där känslan av en slags trygghet av att veta att man kan det man gör och att man har sina nätverk och är "känd" i sin organisation. Det har jag släppt. Jag är inte mitt jobb. Jag har valt och det är verkligen dags att gå vidare. Jag skriver, tar en promenad i gråvädret och ikväll dansar jag igen.