söndag 22 mars 2015

Vill vara en sköldpadda

Jag vet att varje gång jag sticker ut hakan, eller gör det som människor upplever som att sticka ut hakan, då får jag en och annan snyting. Jag vet det. Men kan liksom inte hejda mig ibland. Som de här inläggen om utseendefixeringen och annat som inte är så trevligt inom yogan, oj vad mycket jag har fått ta emot i mailväg när jag gör det. Någon skrev till mig och frågade hur jag kunde tycka att min yoga är mer innerlig och hur jag kan bedöma andras innerlighet... Det gör mig matt och ledsen. Hur skulle jag överhuvud taget kunna bedöma någon inom yoga? Jag kan ju inte bedöma mig själv heller. Prestation, bedömning och show hör inte hemma där.
   Jag har fått snytingar många gånger rent bildligt talat. Så huvudet nästan snurrat runt, åt vänster och åt höger. Och alltid av kvinnor. Det är också intressant. Många tycker att man inte får säga det heller. Som om vi kvinnor vore godare än män. Nej förtrycket eller rollerna ser bara olika ut, men jag tror inte att det är enklare att vara en ung kille än en ung tjej. Däremot vet jag ju hur jag har haft det som ung tjej. Har jobbat mycket med tjejgrupper och annat. Men även med killar. Låt oss bara vara människor.
   Jag läser mailet och börjar storgråta. För jag känner mig så dj-a trött på att jag ska bli bedömd. Tolkad på det här sättet. Som om jag tror att jag är bättre än någon annan. Jag vet att jag inte är bättre, men inte heller sämre. Kanske sticker det i ögonen. Att jag öppnar munnen och hjärtat och skriver om det som jag och många andra upplever som exkluderande.
   Går en långpromenad och tårarna fryser på mina kinder. Vinden viner och det är grått och iskallt. Kanske har jag också lite känslomässig baksmälla efter dagarna i Göteborg, vemodet som rullar in. Har också en oro kring vår äldsta dotter som ligger på BB med för högt blodtryck sedan några dagar. Händer inget naturligt sätter de igång förlossningen imorgon.
   Visst är jag svag och liten när jag går med i känslosvängningarna och ett litet mail kan tippa hela mig, snytingen glider hårt över min haka och trycker till extra mycket. Jag skulle vilja vara en sköldpadda och dra in huvudet så ingen kommer åt mig. Tyvärr är det så att känslomässigheten håller viljan av att tala/skriva så hårt i handen att jag får leva med hur jag är och formats. Just nu är jag liten.

23 kommentarer:

  1. Det finns alltid människor som läser in sånt som inte finns.
    Människor känner sig ifrågasatta, kanske för att "man" inte läser in texten ordentligt. För att "man" känner sig attackerad, jag vet inte.

    Men jag vet att det finns dom som avstår från yogan, den vackraste resan som kan ges till sig själv, för att det finns en tro att "man" måste vara smal, ha snygga kläder och ha fötterna instoppade bakom öronen. Och det tycker jag är sorgligt!
    Yoga är för alla, oavsett hur du ser ut eller hur gammal du är.
    Och då är det fantastiskt bra att du skriver om det.
    Så att flera kan känna: Japp, jag ska upp på mattan jag också!

    Ibland blir jag så fnissig...tänk när jag var barn så satt dom vuxna i oranga kläder eller nakna och mediterade, yoga gjordes i velourkläder (helst lila), käkade linser och bönor, lyssnade på plingmusik.
    Jag behöver kanske inte skriva att vi sågs som flummiga hippies som var konstiga.
    Men ändå, det var enklare då på 70-talet. all denna media gör att vi blir fixerade vid det yttre.
    Det är det vi bekräftar, inte den andliga resan.
    Sen ska ju förstås resan vara upp till var och en, alla har olika behov och olika vägar att gå.

    Men det är så viktigt att inte backa upp utseendefixering och bekräftelse.
    Eller det är det för mig i alla fall, därför lade jag upp den ofixade bilden efter ett yogapass på mig själv. Eller bild med munsår.
    Jag vill inte "bara" bli sedd utifrån yta, det är bara mitt skal.

    Nu blev det mycket text! Men i alla fall, du är bra!!
    Och jag hoppas att allt går bra för din dotter också!
    Kram Hannis



    SvaraRadera
    Svar
    1. Hannis, tack för ditt långa fina svar och fniss säger jag om 70-talet, det var så mycket då som vore otänkbart idag :) Kram!

      Radera
  2. Åh, vad trist. Jag håller inte på med yoga, men har aldrig uppfattat det du skriver om utseendefixeringen som särskilt provokativt. Herregud, utseendefixering finns ju överallt, konstigt att någon måste känna sig så hotad av dina ord. Nåväl, det är som du säger; sticker man ut hakan får man vara beredd på en smäll. Trösta dig, kära Annika, att det säkert är tusen gånger fler människor som håller med dig och tycker om det du uttrycker.
    Och visst är tjejer/kvinnor tyvärr alldeles för bra på att kritisera varandra - både för utseende, kroppar, framgång, åsikter mm. Se bara på alla jäkla s.k. damtidningar där vi tutas i att vi inte duger som vi är, och skvallertidningar som fotar celluliter med teleobjektiv.... Kära vän, snyt ut din näsa och njut av den underbara helgen i Göteborg, skicka stöttande tankar till din dotter och skit i resten. Du vet ju vad som är viktigt, eller hur? Vi är många som uppskattar dina ärliga, raka åsikter, glöm inte det!
    Varm kram från Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad skönt att höra Carina för allt du skriver, det tröstar mig och ja, jag har samlat ihop mig och skiter i resten! Varm kram tillbaka!

      Radera
  3. Förbaskade, onödiga snytingar! Ingen ska behöva bli sårad och påhoppad! Önskar dej lugn & ro och att du ska gå vidare stärkt och stolt. Och är det inte så, att det vi har närmast hjärtat det sårar oss också mest, indirekt sådär. Eftersom det är så viktigt för oss och blir så sårbara när någon ifrågasätter och höjer på ögonbrynen. Kram och kraft, du starka amazon!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh amazon! Det vill jag vara :) Och som du säger, det är ju för att det är närmast hjärtat som det sårar mest. Kram kram

      Radera
  4. Skickar en stor, varm kram i alla fall. Tycker du gör helt rätt som talar ur hjärtat och hoppas att du vill och orkar fortsätta. Trots okänsliga människor.❤️

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ville så gärna skriva en rad till Karin när jag läst det du tipsade om hos Yogavita och hoppas det var ok att jag nämnde dig och din blogg. Hon publicerade visst mitt mail 😮

      Radera
    2. Klart jag vill! Och så fint mail du skrev till Karin som hon publicerade. Varmkram!

      Radera
  5. Åh Annika. Här kommer en stor kram. Tänk om vi kunde hålla space för varandra mer. Känna tacksamhet över varandras engagemang i olika frågor mer än att döma. Jag förstår att du är orolig för din dotter. Alla kramar till henne och lilla bebisen också. 💞💞💞

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Och ja, jag håller med dig, låt oss stödja varandra. Kram!

      Radera
  6. Kära Annika. Den som slår är räddast. Stark är den som står kvar och tar en smäll på käften, gång på gång. För att det behövs, för att man står upp, för sig själv, för andra.
    Jag är så innerligt trött på kroppsfixeringen, den finns överallt och blir bara värre. Vårt oerhörda behov av självbekräftelse och att bli sedd som tar sig alltmer desperata utryck för att göra ett avtryck, eller intryck. Min kamrat fotografen, han har en studio på söder och tar ibland emot människor som vill ta bilder till s.k portfolios. Nästan alltid tar kvinnorna av sig kläderna innan de ska börja, männen knäpper upp skjortan och visar sexpacket och bröstmuskler som är som hårda, stora och blanka. Hur kunde det bli så här? Han är ganska säker på att bilderna ska ut på nätet och inte till någon modellportfolio till någon modellagentur. Jag vet inte hur det här ska kunna vändas, men vi som yogar innerligt och ärligt och söker den andra sidan av yogan bortom rörelser och poser måste få våra vänner som vill börja men som alltid säger att de för stela, tjocka eller för gamla att prova. Tyvärr finns det kanske inte så många som har en verksamhet som du. De flesta ställen i min stad fokuserar på yogan utifrån ett ekonomiskt perspektiv och ger eleverna det de vill ha. Inte vad de behöver.
    Så stå kvar, stick ut hakan igen. Det behövs och du är ändå starkast.
    "Last girl standing"
    Kram
    Robert K

    SvaraRadera
    Svar
    1. Låter både sorgligt och intressant det du skriver om din vän. Hur kan det bli så kroppsfixerat?! Och ja, jag vet också att många jobbar svart på yogastudios och det finns mycket i det här som jag inte gillar. Men jag står för var jag står och tycker och tack tack för dina ord! Kram

      Radera
  7. Här kommer en stor kram till. Ibland kan man inte värja sig det går rakt in. Hoppas du har skakat av dig det till imorgon och att allt går bra för din dotter. Kram igen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exakt, ibland kan jag inte värja mig men med alla varma kramar och pepp i ryggen så har jag rätat extra mycket på den idag! Kram

      Radera
  8. Som andra också sagt här. De som delar ut snytingar. Det säger mer om dem än om dig och jag tror att de innerst inne mår skit. Samtidigt får man inte uppföra sig som ett jäkla r*vh*l om man mår skit. Jag tycker du är jättebra ska du veta. kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh tack! Ja jag tror som du! Kram kram

      Radera
  9. Styrkekramar till dig och din dotter! Hoppas verkligen allt går bra på BB, tänk att det är ju faktiskt det enda som spelar någon roll egentligen. Inte vad tråkiga personer säger/tycker. För vad är en tanke/ ett tyckande egentligen?

    <3 <3 <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja jag vet. Ibland faller jag igenom och blir liten, men nu är jag rak i ryggen igen och håller alla tummar för henne som kämpar på förlossningen. <3

      Radera
  10. Nu skickar jag också styrkekramar, när jag äntligen kan svara. Allt krånglar så här. Förfärligt vad vi kvinnor kan såra varandra. <3

    SvaraRadera
  11. Åhh finaste Annika, skickar den varmaste kramen till dig för att du är den du är. Tänker mer än jag kan formulerar mig.. Jag förstår inte att folk kan vara så elaka,vad vinner man på det.. Grymtar!!! Kraaam

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lotta, tack!! Jag känner mig så stöttad och bekräftad av er alla. Ibland behöver man det r man är liten. Varm kram ❤️️

      Radera