tisdag 3 mars 2015

Å andra sidan

Det är inte så kul att vara sjuk, att inte orka och längta efter rörelse. Å andra sidan. Det är ganska skönt att släppa taget om allt. Att finna sig i sin situation och låta allt flyta framåt som det ändå gör. Fast utan min inblandning. Jag sover när jag är trött, när ögonen faller ihop mitt på dagen så är det okay att bara luta sig bakåt och slumra. I soffan. I sängen. I fåtöljen. Jag äter när jag är hungrig. Men just nu är det lite som jag äter, mer som jag dricker i form av citronvatten, te, citronvatten och någon enstaka kopp kaffe. Längtar efter salt. Äter lite salta mandlar och jordnötter. Läser en hel del. Artiklar på nätet. Bloggar. Böcker. Så nej, jag kan inte klaga. Jag bara följer med. Och att vädret är sådär förvårtrist, det är liksom ett bonus. Ja jag tycker det. Jag har varken ork eller lust till något annat. Vi är sjuka båda två och jag vet inte när det hände senast, om det någonsin hänt tidigare, det är en ovan situation. Men vi har sällskap och vi pratar när vi har lust och ser på tv-serier och filmer när vi har lust. Och när vi tar vår morgonmandelgröt så börjar vi plötsligt tala om hur vi är. Hur vi verkligen är. Fungerar. Och hur mycket sådant kommer till ytan, när man bara är stilla och tar emot. Av vad som vill ut. Inifrån och bara ut.
   Jag har alltid hållit mig på mattan i mitt liv. Jag har otroligt sällan visat det som är hela jag. Inte för att jag är rädd för att visa mig, nej, jag är rädd för att skrämma bort människor. De flesta älskar min rakhet, att jag vågar säga saker, att jag står för saker. Men det är så länge det handlar om andra, inte om oss själva. Jag vet inte hur många som bett mig om sin ärliga mening och när jag gett dem den så har de försvunnit. Inte för att jag är ett orakel eller har alla rätta svar på hand. Nej för att jag helt enkelt blir obekväm för andra. Jag känner mig sällan helt hemma i mitt land, för människor är i regel tysta, vill inte "bråka" "avskyr konflikter" "det är ingen idé, det blir bara bråk om jag säger något" "nej jag älskar samförstånd". Vad nu det är. Det är kanske därför jag älskar att läsa deckare, se filmer med mycket intriger som just House of Cards. Spelet mellan människor. Eller vad man vill kalla det. Den sociala strukturen och hur vi gör. Vad som sker och vad som försiggår. Av varför människor handlar som de gör. Jag tror att vi drivs av olika bevekelsegrunder som handlar om vilka vi är rent personlighetsmässigt men också väldigt mycket av den bakgrund man har. Hur våra förhållanden har sett ut när vi växt upp. Vad som gjort oss till de vi är. Men också att vi kan gå vidare. Till att bli vår fulla potential. Jag brukade längta tills jag fick visa mig i min fulla potential. För jag har skrämt människor med min personlighet. Eller som de tester vi gjort på jobbet några gånger nu och där jag får samma svar varje gång. Att jag är en visionär. Att jag är en stigfinnare. Att jag är kreativ och strategisk på samma gång. Det låter väl fint? Men det har aldrig varit lätt. En av våra ledarskapskonsulter sa  - Med din personlighet Annika så blir det inte lätt i vårt samhälle, det är alltid lättare att ha den personligheten om man är man. Tack. För det har jag lärt mig för ganska länge sen. Att när man tar plats och har visioner, är rak eller tydlig med var man står, då blir de flesta tysta. Om man inte är en man.
   Och det är just den där tystnaden som är förgörande för mig. För när människor tystnar, i bloggvärlden, i kommentarerna eller i vardagen, då anklagar jag alltid mig själv. För att jag är för mycket. För att jag tar i så. För att jag kanske trycker undan andra. För att jag är så osvensk. För att jag tydligen inte låter andra prata. För att jag inte väntar in.
Jag blickar uppåt i Petra, klippstaden i öknen
  Men i våra samtal här hemma så landar jag i att jag måste också få finnas. Med hela mig. Och om jag någon gång skriver en obekväm kommentar hos dig eller dig. Eller säger något som du inte gillar. Säg det till mig. Ta en diskussion. Jag kan idag känna att man ska stryka varandra medhårs hela tiden, hålla med (eller också vara tyst) aldrig säga emot, aldrig fråga (för då kan någon känna sig ifrågasatt) utan bara vara mjuk och "trevlig". Finns det något tråkigare? Att vi inte kan mötas. Stötas och blötas.
   Kanske är det därför jag gillar mina yogalärare så oerhört mycket. För att de tar diskussionen. För att de visar på det som krävs. Som inte handlar om vad man gillar utan om vad man behöver. Får alla personlighetstyper vara med i din värld? Skräms du av de som öppnar munnen? Är det silence is golden som gäller för dig? Och nej. Självklart öppnar jag inte munnen eller skriver om allt jag läser som jag har tankar om. Nej jag pratar/skriver när det är något jag är personligt berörd av. Jag får en hel del mail där människor väljer att berätta sin historia för mig, för att de känner igen sig i mig. Som jag önskar att ni skrev i bloggen också. Inte så att hela er ryggsäck ska tömmas på mitt bord, men en kommentar då och då. För jag vet att jag inte är ensam om att vara den här som gillar att prata, skriva om det som inte alltid är det som är tillrättalagt eller genomgulligt. Kanske är det dags för mig att egentligen vara hela min fulla potential. På gott och ont. Att jag också får plats utan att vara rädd för att bli bortvald om någon tycker att jag är obekväm. Jag vill inte bara titta uppåt, jag vill gå uppåt. Jag vill bredda mina vingar, jag vill vara hela jag. Synlig. Är du i din fulla potential?

16 kommentarer:

  1. Hej Annika!
    Jag läser alltid hos dej men kommenterar faktiskt aldrig. Jag vet aldrig vad jag ska skriva och tycker inte jag har något nytt att komma med. Men idag vill jag visa att jag är här för jag tycker verkligen att man ska få vara som man är. Hur man än är och jag håller så med dej i att vi alla skulle behöva prata lite mer med varandra. I vårt land pratar man hellre om än med varann och det är inte bra. Många mobbas på jobbet och på andra platser och det är oftast för att man pratar bakom ryggen. Om alla vågade stå för var de står så tror jag mycket skulle undvikas. Sedan tror jag att många jobbar på sin image så de ska framstå som mycket bättre än vad de är. Som om de alltid var glada och positiva och aldrig reagerade på någonting som marionetter!!
    Jaha, där har du lite av mina tankar. Men jag vill säja tack.
    //Elisabeth

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du skriver idag Elisabeth! Ja jag tror faktiskt av mycket av illamående och annat som följer på ett tyst arbetsklimat skulle bli bättre om bara människor vågade öppna munnen. Att inse att man faktiskt påverkar andra med vad man säger men lika mycket med vad man inte säger. Det går inte att komma ifrån. Ickehandlingen finns helt enkelt inte. Man väljer bara aktivt eller passivt deltagande. Och sedan måste man självklart inte prata hela tiden, det är inte alls det jag är ute efter. Men säga något när det behövs. Ibland. Tack!

      Radera
  2. Jag kommenterar ändå, även om jag alltid gör det ;-) Jag tycker det är självklart att du, och alla, ska få vara hela sina jag. Alla sorter ska få finnas och vara lika accepeterade. Jag önskar SÅ att det var ok, och att du kunde känna alla styrkor som du har, de egenskaper du beskriver här. Du har allt det där som jag önskar mig, alla egenskaper jag strävar mot men inte har. Tror på ett sätt att alla känner sig udda i sina personligheter. Jag känner mig ofta utanför, bortvald och udda i olika sammanhang, kanske för att jag är rädd för diskussioner, att tycka olika och sitter tyst och är obekväm vilket gör att folk uppfattar mig som skum och konstig. När jag talar med "såna som jag", typ HSP-personligheter, kommer det också som en röd tråd att alla önskar så hett att bara få vara sig själv utan att förändra, att få blomma. Som jag gissar att alla vill, men ju längre man är ifrån mittenskalan (vi är kanske långt ut på varsitt håll), desto svårare kan det vara att känna sig accepterad. Ja, jag är rädd för heta diskussioner men tränar på att inte känna mig skrämd. Ska börja träna på att säga ifrån mer eller tycka olika i stället för att tystna, och då kan jag ju börja med att träna på dig.

    Jag önskar av hela mitt hjärta att du kunde känna att det var ok att vara i din fulla potential. Jag önskar att jag kunde känna det också. Modigt tycker jag det är att du blottar dig så här också, även om jag önskar att jag hade vettigare saker att skriva. Vill bara inte att du ska känna att jag tystnar också, för du är en jätteviktig person för mig, med viktiga, fina, avundsvärda egenskaper. Kram från mig <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din långa fina kommentar Lotta. Vet du, jag är också HSP, men kanske som du skriver att vi är på olika ändar av skalan, "30 procent av alla HSP-personer är extroverta med vana att gasa på i tillvaron, säger Elaine Aron. (som myntade själva begreppet). Högkänslighet handlar mycket om att hitta en balans mellan aktivitet och kreativitet å ena sidan och vila å andra sidan.Det är en myt att högkänsliga människor är lättsårade. HSP-personer reagerar visserligen ofta starkt på kritik, men det är snarare genom att reflektera och resonera över sitt eget beteende än att ta det som en personlig förolämpning. För att slippa situationen från början är många av dem måna om att vara andra till lags." Det är väl där jag liksom sticker ut. Men jag ska ta för mig mer, helt enkelt vara jag, utan att låta mig placeras in i ett litet fack. Det är sådana kommentarer som din som gör att jag också fortsätter skriva om det. Jag tror vi är mycket mer lika än vad du tror! Kram kram min vän!

      Radera
  3. Jag uppskattar mycket att du säger till när något inte är som det ska. Må det vara enligt din mening...hahaha...tror att vi måste vara lite mera i vår fulla potential. Även när skiten trillar in. Ja, jag är i en svart svacka och det tror jag du märkt. Vet att du märkt! Läser gärna här även om du ibland rackar ner på min vegetariska övertygelse...he he he! Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Marika. Ja jag har märkt din svacka, det är ju som det är, vi är alla där ibland. Jag visste inte att jag rackade ner på din vegetariska övertygelse, det ska jag vara uppmärksam på framöver. Jag är kanske lite skadad över att ha träffat så många självgoda vegetarianer, de där som har haft något slags frikyrkligt över sig, lite heligt för att de inte äter kött. Kanske är det just det som lyser igenom? Men självklart är det inte alla, men det är de som jag har mött :) Ska tänka på det. Kramar!

      Radera
  4. Jag vet, jag har alltid varit en tyst sort. Född våg, diplomati var mitt ledord. Fast det borde stavas feghet. I diskussioner på jobbet yttrade jag mig alltid sist för att jag fick tid att höra allas åsikter och formulera ett bidrag som kunde jämka båda sidor, och gav intrycket av att jag själv stod för någon form av åsikt. Jag höll på med det där rätt länge. Jag kunde inte yttra mig först, eller säga ifrån, eller säga vad jag tyckte. Jag blev alltid skyldig ett giftigt svar när jag längst ner i trappan eller ute på gatan när jag fått någon fråga eller kommentar som jag borde svarat på direkt. Avundades människor som du, kunde bara inte bli likadan. Rösten svek, andningen försvann, kunde inte andas, pratade så länge det fanns luft i lungorna och i takt med att den tog slut tog åsikten också slut. Pös ut som en punktering i en cykelslang och det bara väste löjligt av de sista orden.
    Så såg jag en krimserie om ett par detektiver i New York. Den ena figuren hette Zipowitch någonting, en fet, skallig alkoholiserad Polack som var jäkligt irriterande för alla. Sa obekväma sanningar och rök ihop med folk här och där, överallt. När han rykt ihop med sin chef och fått smisk så slog han i dörren, sprang ner till baren i hörnet och i dörröppningen skrek han - line them up, Harry! Bartendern Harry slog raskt upp 4 supar på bordet och en öl. Mr Zipowitch drog den första line upen och sköljde ner med öl, sedan sa han -line them up. En ny rad på bardisken, men nu tog han det lugnare och berättade för den trötte bartendern vad det var för fel idag innan han lullade hemåt. Jag blev Zipowitch på jobbet, allt utom den där line upen för jag spelade en roll, en karaktär och jag kunde helt plötsligt säga vad jag ville utan att få andhämtning och tänka ut vad jag skulle säga, det kom spontant och ganska salta åsikter ibland. Jag rök ihop med min VD inne på hans rum så illa att han backade ut ur rummet, helt otänkbart scenario mot tidigare. Då hade han nog kunnat sitta och vara spydig och förnedrat mig och jag skulle ha tackat för ett givande samtal och gått, bara för att koka av ilska en halvtimme senare när innebörden av alla förolämpningar klarnat. Nu för tiden klarar jag mig utan Mr Z. Dina röst behövs, och jag gissar att du aldrig fått erbjudandet av att bli chef, en sådan vill inte ledningsgruppen ha. Trots att du kanske är den viktigaste personen av alla.
    Tack för ett mycket bra inlägg, igen.
    Frid
    Robert K

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för ditt mustiga svar Robert! Jag tror jag förstår vad du vill berätta. Och ja, man kan spela en roll, men som du vila dig i den och sedan ta över de delar man vill ha själv sedan. Det låter faktiskt inte alls fel. Det viktiga är att jag väldigt sällan är arg när jag säger saker. Men när man svarar rakt så reagerar de flesta (svenskar) med -bli inte så arg! Fast jag inte är arg. Fast jag pratar lugnt och lågt. Så är det själva budskapet man blir rädd för. Du må tro jag har funderat mycket över det här och över mitt eget agerande, så mycket att jag hållit mig tillbaka tusen gånger. Men jag vill inte vara där längre. Jag vill också få vara jag.
      Jo erbjudande om chefsjobb har jag fått, varit chef en gång och gillade det. Har sedan alltid blivit "vald" till chefens högra hand, den där som chefen gärna vill kolla saker med, bolla idéer eller få tankar från. Har försökt fjärma mig, men hamnar nästan alltid där. Försöker avböja, inte ge råd till till chefer om mina arbetskamrater (ja den frågan kommer alltid till mig, vad tycker du jag ska göra med xx?) I de situationerna har jag blivit tyst för att inte säga fel åt något håll. Nej, det är inte lätt men något jag ständigt arbetar på. Kram och tack för din fina kommentar!

      Radera
  5. Alltså jag tror att vi människor är så jäkla skiträdda.
    För att inte passa in, eller bli omtyckta så att vi kliar rygg.

    Själv har jag alltid (från barnsben) fått höra att jag är för på, att jag är för gränslös i mitt tyckande. I skolan jobbade dom febrilt för att "tämja" mig...
    Lite har jag stillat mig, mest för att jag lagt fokus på mig själv och känslolivet, på gott och ont. Tränat på att inte vara så på men på ett "bra" sätt, inte strida så mycket i onödan.
    Det var därför jag glömde bort att fråga mig själv: Vill du verkligen ta den här skiten? I allt det där så blev det som att jag tog ansvarstänket åt fel håll på något konstigt sätt...och blev feg och ursäktade andras skitbeteende istället.

    Så idag alldeles nyss har jag haft ett möte som slutade med att en människa tittade på mig och sa att : Såna som du, jag ogillar din sort...
    Och jag kände för första gången på en månad, vet du, jag skiter i vad du gillar eller inte. Jag gillar mig själv, det är gott nog.

    Jaha, så blev det en avhandling igen hos dig då=))
    I alla fall, jag gillar när det är en mix i livet. När människor säger vad dom tycker, känner det dom känner och inte är så jäkla duktiga. Törs vara ljusa men också svarta.
    Det är levande på något sätt.

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hannis, jag tror du har helt rätt! Skiträdda och rädda för att inte passa in. Ditt ord tämja slog an en ton rakt in i mitt veka liv. Jag har också blivit tämjd från det jag var liten, i alla möjliga och omöjliga sammanhang, och gjorde precis som du, tog ansvarstänket åt andra hållet. la det alltid på mig och ursäktade andra.
      Jag gillar också mixen, det vore ju hemskt om alla vore som jag :) Men också hemskt om ingen får vara som jag. Tänker jag. Livet helt enkelt. Varm kram och tack!!

      Radera
  6. Jag kan svara ärligt på din fråga, nej, jag är min fulla potential - ännu! Och jag gillar detdär 'ännu' för det betyder att jag har så mycket framför mej :) Jag tycker om när saker inte är helt, helt färdiga. När det finns utrymme kvar att förbättra och fördjupa. Allt har sin tid.

    Jag känner ju igen mej i dej, ävenom jag inte har just ditt raka sätt. Samtidigt tycker jag om när du är i din potential, när du pratar ut och skriver ut. Det är liksom du ♥ Själv är jag lite lat, faktiskt. Som du vet så kan jag ganska enkelt tänka "ähh, jag orkar inte engagera mej eller ha någon åsikt" eller att jag i vissa sammanhang väljer att vara tyst för jag vill helt enkelt välja vart jag styr min energi. MEN jag vet också väldigt tydligt när jag rätar på ryggen och talar ut, står upp för det som är viktigt för mej - och som kan vara väldigt viktigt för någon annan.

    Glad att du är du. Glad att vi tänker till och styr upp oss själva så vi tillåter alla att vara såsom de är!
    Kram ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ett bra sätt att se det på Nina, det finns mycket kvar att hitta <3 Så skönt att du skriver just det du gör, är alltid lite rädd då jag "outar" mig, att jag ska "tappa" människor. Men det är ju jag! Vi är så på väg! Kram kram

      Radera
  7. Jag är inte där ännu men känner att jag mer och mer tar min plats som jag är.Behöver inte ha lika mycket godkännande längre. Fast det handlar väl också om att jag verkligen börjar förstå vem jag egentligen är och inte det jag blivit präglad av att vara.

    Jag har blivit präglad av starka kvinnor men samtidigt klarade inte jag riktigt av att hålla måttet. Kände mig alltid svag för jag var den känsliga.Och när jag välkomnat min sköra sida som en styrka, har jag känt mig mer hel och då har också en lugnare sida vuxit fram som jag känner mig mer bekväm med och sen tar så fruktansvärt mycket energi när jag blir yvig :) Och alla känslorna på en och samma gång!!!För det blir jag ibland och jag diskuterar gärna och vänder och vrider på saker och ting. Och jag är glad att du är du och med all din klokskap som du förmedlar här.
    Varm kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Känner så väl igen det här med känslighet och skörhet, gint uttryckt. Vi behöver låta allt inifrån få finnas på utsidan också. Tack! Och en varm kram tillbaka

      Radera
  8. Jag har alltid gått min egen väg, om än på ostadiga ben och alltid med stor rädsla för att inte duga för att jag inte följer strömmen. Jag har letat, kämpat, undrat, vem jag är, vart jag kommer ifrån, var jag hör hemma, vart jag är på väg. Nu känns det som jag har landat i här och nu, i mig själv och i ödmjukheten. Att jag får tycka som jag vill. Att andra får tycka som de vill. Det finns inget rätt och inget fel. Det som är rätt för mig, är kanske fel för dig. Jag kan ha åsikter om andras tyckande, tycka att andra tycker, tänker eller gör fel, men inte döma. Olikheter är en styrka.

    Däremot HATAR jag konflikter. För mig är konflikter diskussioner som urartar. När respekten för olikheter saknas. När jag inte får tycka annorlunda. Inte får tycka som jag vill...

    Kramisar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Låter skönt, som du hittat vad som är bra för dig och att du inte behöver bry dig om andra, för det är just det som jag gör/gjort. Mer än jag borde. Mest för att människor upplever det som en konflikt när man är tydlig. Det är inte samma som att älska konflikter, vem gör det? Så allt finns i betraktarens öga tänker jag. Kram!

      Radera