torsdag 2 oktober 2014

Om inte jag - vem? Om inte nu - när?

Pulsen i halsen. Ska jag eller ska jag inte. Skriva om andra, stå upp för någon. Ja jag gör det. Men inte utan att det känns i mig. Inte utan att det känns som jag hänger ut hjärtat utanför bröstkorgen. Jag är inte tuff, jag är superkänslig. Men ändå.  Ändå driver min egen röst mig inuti mig, i att gå min väg. Ni vet, känslan av vad ska andra tänka? Tycka? Tyvärr har jag svårt att helt bortse från detta när jag skriver, när jag pratar. Brukar stärka mig med  Martin Luther Kings ord:

 You are not only responsible for what you say, but also for what you do not say. 

Jag vet nu att jag har människor som stöttar mig i hur jag tänker och agerar. Hur jag väljer. Det känns fint. En del kliver närmare, en del behåller ett avstånd. Väljer tystnad. Men alla ni som kommenterat, skickat mail och sms och pratat med mig - jag är så glad i er, så glad att ni öppnar munnen, eller sätter er vid tangenterna. För hur ska vi behålla respekten för oss själva om vi inte tar ansvar för att förhålla oss till det vi möter? Det går inte att gömma sig i någon slags personlighet, alla har lika stort ansvar, men sedan väljer vi självklart olika sätt att göra det på. Och ja, allt börjar med oss själva. Men det stannar ju inte där. Det fortsätter. När vi yogar så vidgar vi cirkeln av gemenskap, även om det sker i vår ensamhet. När vi står upp för en yogalärare som vi inte sett på fem år, då infinner sig friden. Att knyta handen i byxfickan eller kasta arga ögonkast, hur konstruktivt är det?
   Svärtan jag upplever kring yogan och dess kommersialisering, den får jag leva med. Men det betyder inte att jag stillatigande tar till mig allt som skrivs och görs i yogans namn. Om inte jag - vem? Om inte nu - när? Som Emma Watson så träffande beskrev sitt engagemang för feminism när hon pratade i FN. Och hon är känd i hela världen. Och den frågan är gigantisk. I hela världen. Jag blev så glad när jag även hörde hennes nervösa darr på rösten. Det är tufft för alla ibland att höja rösten.
   Men jag är också viktig. Du är också viktig. Vi behöver göra vår röst hörd när osanningar och annat ramlar runt. Vi kan inte gömma oss på vår yogamatta och säga att vi inte gillar konflikter. Vi måste stå upp för det vi tror på. Var vi än möter det, hur det än ser ut. Varför gör vi annars allt det här kring yoga, meditation och inre stillhet? Om vi inte ska använda oss av det även tillsammans med andra? Hur tänker du?

8 kommentarer:

  1. Men hurra! Jag har funderat liknande. Om en är med i det här samhället, ska en inte då göra vad en kan för att stå upp för de som behöver det? Och kämpa för en rättvis värld för ALLA! Det känns som att de positiva, andliga yogisarna ser ner på människor som pratar om orättvisor i samhället och ryter ifrån, som att vi lägger fokus på fel grejer mm. Det provocerar mig något enormt. Jag håller inte alls med. Ja, absolut, jag är FÖR fred och inte EMOT krig osv. Men det betyder ju inte att en ska stoppa huvudet i sanden och bara se det positiva i livet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. HUrra för ditt svar! Tack och bock, jag blir glad i hela mig att vi är fler som tänker i liknande banor.

      Radera
  2. Ovanstående beskrev det ju så bra där nu att jag inte riktigt kommer på vad jag ska skriva. Jag säger det dock igen - det är så bra att du skriver! Att du öppnar upp för en dialog som rör sådant som är viktigt.
    Allt är inte bliss! Allt är inte heller gör vad du vill och hitta på vad du vill och skoja till det. I så fall kan man sätta ett annat namn än yoga på det. Det är så synd att inte fler förstår det. Eller kanske inte ens vill förstå.
    Fortsätt gör det du gör! Och att jag gör detsamma, det vet du.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Carina, jag vet. Och tack. Igen. Jag blir glad i hela mig. Kram kram

      Radera
  3. Nu äntligen tog jag mej tid att titta på Emmas tal. Tack vare dej.
    Det du skriver nu tänder en låga i mej, en varm glöd och vilja att stå upp för det som är viktigt. Periodvis slumrar glöden, den drar sig tillbaka och vill inte sticka ut, men nu vaknar något. Ja, det känns som att jag är mindre och mindre rädd för att sticka ut och säga var jag står. Inte bara konflikträdd gömma mej i grottan utan ta tag i saker, som behöver tas tag i. Åh, flummigt värre, men du skriver så min ryggrad sträcker på sig. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nina, så glad jag blir. Och när man är eftertänksam så blir det just de viktigaste sakerna som glider fram. Inte flummigt alls, jag förstår :) Kram kram!

      Radera
  4. Jag ska också titta på det där talet, till och med min tioåring pratar om det. Verkar vara något i hästväg. Jag har läst dina två senaste blogginlägg säkert 5 gånger var eller mer. Läst, begrundat och inte vetat vad jag ska skriva. Blir så osäker, känner mig inte tillräckligt stadig i yogan för att förstå, eller att jag ens får yttra mig, jag som inte "kan" något. Samtidigt som jag förstår hur du menar ändå, och tar mina små steg mot att faktiskt våga stå upp, säga ifrån, sätta ner foten. Delvis tack vare såna som du. Betydligt mer nu än för ett år sedan. Det citatet av Martin Luther King är också något jag sparar och tar med mig. Kram på dig, modiga du!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det var nog äktheten och engagemanget av just en Harry Potter girl som hon säger :)
      Åh inte behöver du bli osäker kära Lotta. Du kan massor. Och jag blir verkligen jätteglad för dina ord, vi är alla viktiga. Vram kram och du är också modig!

      Radera