söndag 21 september 2014

På väg

 Inte varit aktiv här på några dagar och det har sin förklaring. Jag är på resa igen. Allt planerades för ett år sedan. Min sista behandlingsresa till Indien. Vår yogakurs i början av september i Wien. Men också den här resan. Och ja, jag var lite trött när jag skulle packa väskan eftersom jag hunnit med två resor i jobbet också.  Ibland blir det så och man väljer inte alltid allting. Och jag vill inte på något sätt låta bortskämd över saker jag valt och som jag får göra. Men ändå. Kom hem i torsdags kväll efter min yogalektion. Vi åt lite. Packade. Och sov tidigt. Vaknade tidigt i fredags morse och när vi satt i glasverandan och drack vårt morgonkaffe så gled jublet fram. Glädjen. Att jag ska få yoga igen i Wien. Tröttheten flöt bort och vi körde söderut. Glad helt enkelt.
Forspaddlaren på väg på sitt sättt
   Nu är vi i Prag och min man som är forspaddlare och även instruktör han är i sitt Mecka. Själv sitter jag på flodkanten, dricker en ramlösa och läser boken om Zlatan, som jag till min förvåning blir helt tagen av. Hans historia. Och jag känner att de där sevärdheterna som jag förr sprang runt på förr, som jag på någon slags inre checklista bockade av, de intresserar mig inte längre. Jag vågade liksom inte låta bli, om ni förstår?
   Igår kväll när vi tagit en promenad till kvarterskrogen som har så god mat här så slogs jag av hur mycket som jag lämnat. Nästintill vemodig. Lämnat saker. Lämnat platser. Lämnat människor. Och allt för att annat har tagit plats. Som det verkliga jaget vill ha. Inte den sociala konstruktionen som delvis var jag, om ni förstår hur jag menar? Det finns inget fel med något, absolut inte fel att vilja titta på historiska byggnader eller annat som man gillar, men när det inte är sprunget ur en verklig längtan eller intresse, då blir det fel. Samma med saker hemma. Jag har alltid gillat inredning, men nu är det som jag är mätt.
   Samma är det med människor. Man växer åt olika håll och när man inte delar grunden eller längtan efter det genuina, så blir det inte lika viktigt att hålla fast vid varandra. Jag vet flera personer som har varandra sedan lågstadiet och inte riktigt vågar släppa taget. Som om man inte ändrats miljoner gånger sedan dess. Som om man inte skulle våga vara precis den man är när man är vuxen. Som om det vore farligt att lämna. För mig har det varit så, jag pratar ur egen erfarenhet. Har nästintill samlat på människor. Tills jag vågade låta bli. Och ja, det är lite vemodigt. Och ja, det blir lite tomt. En stund. Men sedan kliver andra in. Vi har umgåtts i många olika grupperingar eller vad man ska kalla det. Men efter skilsmässor och annat trassel har en del försvunnit. Andra blivit viktigare. Men för mig är det viktigaste att jag vågar vara sann mot mig själv. Utan att trampa på någon, naturligtvis. Men det är inte alltid bekvämt. Inte alltid begripligt för andra, de val man gör.
   Så efter den långa inledningen vill jag säga att jag är glad men lite vemodig över att jag släppt så mycket barlast. Vem vet vad som kommer sedan, vad jag fylls av. Och jag är glad trots allt att vi är på väg igen, bilandes ned genom ett sensomrigt Europa, på väg till nästa kurs. Och att huset är omhändertaget och bebott där hemma, känns som en bonus. Jag är på väg, på flera plan.
 Så ser jag den här bilden på Sanna Ehdins logg på FB och slås av att det är ju precis det här jag örsöker säga :) Men med lite fler ord. Jag är mig själv nu, mer än någonsin och det är klart att det känns när man förändras, konstigt vore väl annars. Ha en fin helg mina vänner!

4 kommentarer:

  1. Förstår precis. Åh, du skrev till mitt hjärta idag!

    SvaraRadera
  2. Jag fastnade också för just den bilden hos Sanna Ehdin, den sa så mycket med få ord. Men det krävs mod för att leva så. Hoppas du har det fint i Prag!

    SvaraRadera
  3. Kram på er Nina, Ulrika och Lotta ❤️️

    SvaraRadera