Dags igen

Som jag hyllar vardagen. Som jag gillar den. Och ändå reser jag imorgon igen. Till en yogakurs med våra lärare. Till en ny chans att växa och få insikter. Vad de än kostar.
   Min man och jag reser till Wien, en underbar stad i mina ögon och jag längtar trots att jag är lite restrött. Det här har jag ju sett fram emot så länge.
   Det är över ett år sedan vi sa hejdå i Kroatien. Det här är en ny kurs, de har aldrig haft den tidigare och det går helt enkelt inte att veta vad man ska eller kan förvänta sig. Mer än att det förmodligen i vanlig ordning kommer att rumstera om rejält inombords. Lite pirriga är vi men så glada åt att huset blir omskött under tiden vi är borta och att det är bebott. Mina yogagrupper tar min dotter hand om. Jag är ändå lyckligt lottad, eller hur? Wish me luck!

Bilden är på min lärare Zhander, tagen av Dan Lindberg

Tuggar du?

Varit på resande fot, konferens i Linköping torsdag-fredag och det har varit en fullsmetad vecka. Av bra saker. Yogaundervisning och nu som sagt nätverkande med kollegor på andra universitet. Gott umgänge. Solsken. Men det jag mest har tänkt på är Sanna Ehdin från i onsdags kväll. Vi åkte ett gäng till Västerås, cirka 100 km från oss, och lyssnade på henne i en fullsatt sal. Vi var trötta men det var det värt. Faktiskt. Ibland får man tillfällen man inte vill missa helt enkelt.
   För mig var föreläsningen en stor bekräftelse inifrån och ut. Hur jag lever, äter och rör mig. Hon pratade om hälsa. Hon pratade om självläkning och en del om sin kommande bok. Hon var så bra. Jag blev så glad åt att hon var som jag hade tänkt mig. Underfundig. Ständigt nyfiken, som en äkta forskare. Men hon verkade lite trött och det kan jag verkligen förstå med det tempot och föreläsningar över hela landet. Hoppas hon blir klar med sin bok snart så hon också får vila.
    Hon skickade med några  saker som vi kan förändra mycket med;
1. Andas med stängd mun via näsan så ofta du kan. Hon tejpade också sin mun på natten och ja, hon har förstås varit i kontakt med Anders Olsson, som jag gått kurs för i Medveten Andning.
2. Rör på kroppen. Den är gjord för det. Men det behöver inte alls vara tuffa pass eller långa. Det räcker med att röra sig lite då och då, om man har ett stillasittande arbete, korta pass ersätter långpass. Precis som det är för mig i min yoga. Jag yogar 15-20 minuter, aldrig mer, om jag inte går på kurs då annat tas upp. Promenader förordade hon, precis som jag gillar.
3. När det gäller kosten pratade hon om att det är svårt att tillgodose kroppen med bra näring om man ska äta strikt vegetariskt och ännu svårare med vegankost. Hon tycker att LCHF är jättebra, GI är jättebra och även 5:2 för vi behöver partiell fasta. Det lever vi längre av. Bönor är inflammationsskapande. (som jag alltid känt i min kropp). Hennes bästa tips var gröna grönsaker som också har tätt näringsvärde. Men även färgglada grönsaker. Hon äter kött ibland. Naturbeteskött och så mycket ekologiska ägg. Inga mjölkprodukter utom smör. RIktigt fett som kokosolja, olivolja, nötter och avocado. När det gäller fisk är det svårt att få tag i fisk som inte är förgiftad av olika utsläpp  eller håller på att utfiskas. Som hon sa och som vi är många som upptäckt, det är svårt att hitta riktigt bra mat och då främst protein, ibland. Hon tyckte även att frukt ska man äta begränsat av, ät helst  frukt som växt där man bor, som våra äpplen och plommon just nu. Bär i Skandinavien har högt näringsvärde enligt henne som också är immunolog och som forskat i 30 år på hälsa och hur vi kan läka oss själva. Känner mig så enormt bekräftad i min kosthållning. Jag som funderat, testat, provat och känt nästintill skuld ibland för vad jag äter känner att jag hittat hem. Till mig Och när hon sedan fyller på med alla vetenskapliga argument kring hur kroppen faktiskt fungerar rent kemiskt, då vill en liten del av mig jubla rakt ut. För det har inte varit lätt. Jag har blivit ifrågasatt på jobbet, lite här i bloggen när det gäller köttet och nu känner jag att jag inte behöver huka mig på något sätt.
4. Men det allra viktigaste tipset för mig var att tugga maten. Tugga maten jättelänge. Speciellt grönsaker behöver bli tuggade för det frigörs en mängd ämnen när vi tuggar och vi blir mätta längre och behöver mindre mat. Att hålla på och "juica" och dricka litervis med gröna grönsaker förstod hon inte. Hon sa inte att det på något sätt var dåligt att dricka en grön drink då och då, men faktum är att vi för de olika kemiska processerna och hur vi är designade rent biologiskt behöver tugga maten långsamt. Jag har alltid ätit snabbt. För snabbt. Jag vet det. Men det här var en sådan ögonöppnare för mig. Och när hon sedan fyller på med fakta från hela biomekaniken och vilka ämnen vi behöver för vad (som jag absolut inte kommer ihåg här men som säkert kommer i hennes omarbetade bok Den Nya Självläkande Människan) då känns det logiskt och självklart.
Jag är på väg, har hittat min kost och min rörelse med promenader och min andliga disciplin yogan.
Hon pratade också om andra hälsosaker men det får bli ett annat inlägg. Men jag ska verkligen tänka på att tugga maten. Länge. Noga. Se om det blir någon förändring för mig. Tuggar du din mat länge?

Den här kostrevolutionen

Idag har jag varit till min tandhygienist. Förr gick jag två gånger om året på grund av tandsten. Nu var det 1 1/2 år sedan jag var där och det var mindre med tandsten! Allt förändrades när jag drog ner ordentligt på kolhydraterna. Jag får alltså mer än hälften så mycket tandsten nu för tiden. Undrar hur det skulle bli med helstrikt LCHF? En stilla reflektion i sammanhanget är ju också att om det kan bli sådana beläggningar på mina tänder som jag trots allt borstar flera gånger om dagen och använder tandstickor och annat till, hur ser det då ut inuti mig? Hur mycket beläggningar blir det på mina organ och det som finns inuti? Min hosta försvann ju efter att jag började med den kost som passar mig så fint. Mina stackars luftrör fick äntligen vila från alla eviga inflammationer. Och nu tänderna. Det är ändå ganska fantastiskt eller hur? Har läst om det på ganska många ställen på nätet, i bloggar och annat att tandstatus brukar förbättras rejält med minimalt med kolhydrater. Jag frågade min tandhygienist om det och hon hade aldrig hört talas om det. Det är också lite anmärkningsvärt, att de som arbetar med vår hälsa på olika sätt,verkar vara de som sist vet något om den här kostrevolutionen som pågår. Eller har jag bara haft otur? Hursom. Jag är helnöjd.

Guldkant

Nästäppt. Jag är så nästäppt att jag inte varit med om maken. Jag sköljer med min näskanna men på ena sidan har det varit tvärstopp. Min vänstra näsborre har varit igenmurad helt enkelt. Till slut luckrades det upp och nu har jag passage i båda näsborrarna. Jag som alltid har munnen stängd och andas via näsan har känt mig nästan klaustrofobisk för denna nästäppa. Hursomhelst, jag sköljer bara med näskannan när jag är förkyld men då är den fantastisk. Inom en del yogatraditioner använder man den dagligen, det känns som överkurs och onödigt för mig. Men just nu är den guld värd. 
   Förra veckan låg jag och vilade och var hemma från jobbet. I lördags var vi på en helt fantastisk konsert med First Aid Kit i Dalhalla. Det var första gången vi var där men inte första gången vi hörde de magiska systrarna. Tyvärr så regnade det hela konserten och eftersom det är en gigantisk utomhusarena så var vi rustade med tjocka tröjor, sittunderlag och rejäla regnkappor. Jag var bara blöt på ett ställe och det var mina handleder. Jag lyfte tydligen armarna hela tiden och applåderade och då gled regnet in i ärmarna :) Men strunt samma. Jag blev inte sjukare men jag blev gladare. Jag älskar att gå på bra konserter och när Neil Youngs stämma sjunger Heart of Gold när vi går med alla andra tusentals människor upp från kalkbrottet så känns det som lite guldkant.
   Igår kväll drog mina fortsättningsgrupper igång och att se trötta, glada och svettiga ansikten ger en viss tillfredsställelse också. Jag var lika glad som mina elever i att vara igång. Vardagen är fin. Och ikväll har jag en grupp också. Kände i mina ben när jag klev upp att jag undervisade igår. Det är konstigt, jag gör alltid mer och djupare när jag undervisar. Har funderat en del på det där, varför det blir så, men jag tror många kan känna igen sig i att man gör lite mer när man står framför andra. Men även när man går i grupp. Det var flera övningar som en del hade haft svårt med i sommar men igår kväll fungerade allt för alla. Det är också skönt att få känna. Och se. Lite guldkant sådär. Jag snyter mig och är glad. Mer kan jag inte begära just nu. Hur mår du?

Lite gnäll

Jag vet två yogalärare i min stad som undervisat mer än 10 år och som slutat. De fick nog av allt trassel kring anmälningar, avanmälningar, trix och fix. Jag tänkte att det lät lite överdrivet. Men nu börjar mitt femte år i min egna studio och jag sköter allt själv. Och utan överdrift kan jag säga att administrationen gör mig matt. Och att jag förstår de här yogalärarna. Folk frågar. Bokar platser. Betalar utan att ha plats. Får en plats men ångrar sig. Och så där håller det på. Först tog jag det personligt men sedan påminde jag mig om de här andra mer vana yogalärarna som faktiskt slutat undervisa på grund av krånglet. Jag vet inte vad det står för. Egentligen. Kanske borde jag inte skriva det här, kanske uppfattas det som negativt. Men jag lägger ner otroligt mycket tid på att svara på mail, försöka tillmötesgå alla krav och önskemål på vem man vill yoga tillsammans med osv. Jag behöver påminna om betalning och saker som borde vara självklara. Varför är det så? Är det vår tid där vi kan välja och vraka hur som helst? Är det för att olika gym och Friskis och Svettis skapat oändliga antal av träningstillfällen och du köper bara ett medlemskort? Är vi ovana vid kunskap som förmedlas i mindre grupper med dedikerade lärare? Jag vet inte. Men just idag är jag låg och lite less på att vara min egen administratör. Hur gör du som också undervisar?

Och just som jag skrivit det här får jag ett rart mail från en ung tjej som väger upp en hel del. Jaja, jag är visserligen yogalärare men också människa :) Ha en fin helg!

Stel eller mjuk?

Stel eller mjuk kropp? Vad avgör? I de allra flesta fall så är det sinnet. Som påverkas av vårt medvetna jag, vårt undermedvetna jag och alla tankar, önskningar och föreställningar som susar fram under pannbenet. Ja, man kan vara född med extra flexibilitet så är det. Men där stelheten träder in, där kan vi börja vårt lärande. Och när man släpper på saker, eller när någon har kunskap om marmapunkterna och trycker där. Eller när man helt enkelt låter annat släppa inombords. Då glider mjukheten in. Jag vet att det är sant. Inte bara för mig, utan också för dig. Inget skuldbeläggande, mer ett sätt att se på sig själv som blir lite annorlunda. Ibland har vi begränsningar när vi rör oss för att det behövs, vi har kanske haft en skada någon gång eller någon typ av problem. Minnet finns kvar av den. I rörelsen kanske också. Men det kan vi släppa. Vi är en helhet. Inte ett knä eller en axel.
   I Indien hade vi många roliga samtal med de som var där. Ett som har stannat i mitt minne extra mycket är när jag, min dotter och Beverly, en engelsk yogalärare pratade om mjukhet och stelhet. Hon sa att om vi blev nersövda så skulle hon kunna göra bra mycket med våra kroppar utan att vi skulle gå sönder. Vrida, vända, hit och dit. Och vad är det som är "utslaget" när vi är sövda? Tja. Det är sinnet. Den diskussionen lyste upp hela mig. A H A.

   Sedan dess har jag tänkt på det hur många gånger som helst, hur vi satt där i värmen på verandan och myggorna susade runt oss och skymningen föll. För hur sant är inte det? Vad är det som håller oss tillbaka? Egentligen? Det är vi själva. Om och om igen säger vi det på många olika sätt och med många olika ordspråk och citat. I alla fall gör jag det. Men om jag verkligen tränger in i kärnan av det så blir det glasklart. Min kropp kan bli hur mjuk som helst. Det är ju självklart. Och alla celler byts ut allt eftersom så det finns ingen ålder att "skylla" på. Mer att vi har haft ett mönster länge och ju längre vi lever ju längre har vi haft det. Ett rörelsemönster och där vi har uppfattningar som är både medvetna och omedvetna om vad vi kan göra med våra kroppar. Tänk att kunna släppa dem? Allihopa!
   Jag har fått rådet av både Zhander och Vijay att inte tänka så mycket. Och det är ju precis just det jag ska träna ännu mer. Bara följa med. Men jag kan också använda sinnet åt rätt håll. Jag kan släppa taget om tankarna som inte gagnar mig. Vad de än handlar om. Jag kan fokusera på det jag vill. Träna mig i icke-tänkandet som jag tycker att meditationen är.

Men det kräver något annat av mig.  Jag är mjuk i vissa lägen. Jättemjuk efter Indien.  Trots att jag nästan inte gjort någon yoga på en månad är jag ändå mjuk. För att kroppens mönster fått sig en rejäl fråga i form av händer och fötter långt ner i vävnaderna. För att jag mött några strider i mitt sinne och där jag kapitulerat och omfamnat det som gjort ont. Andats mig igenom det. Och mjukheten följer på detta. Det är så logiskt. Det är glasklart. Det är vackert. Och stel eller mjuk, spelar ingen roll, du har ju precis just dig att jobba med, att utveckla, att förfina och gå vidare. Visst är det ändå ganska fantastiskt?

Bilden som jag lekt lite med är i vanlig ordning tagen av Dan Lindberg och visar något jag längtar efter att göra, något som skrämt mig tidigare.

Himlen gråter

Vaknar av ett dundrande ösregn och en svidande hals. Jag är helt täppt och hostar. Vet faktiskt inte när jag var förkyld senast men nu kommer den här krocken mellan en varm och följsam kropp i Indien till en lite kantigare och stelare variant här hemma. Det har varit kallt sedan vi kom hem. Regnigt. Värmeböljan finns i människors minne men den känns avlägsen. Det brukar alltid bli någon typ av reaktion i kroppen efter mina ayurvedavistelser. Och jag lyssnar. Dricker hett citronvatten med ingefära. Tar en sked honung. Snyter min näsa röd och rosslar.
   Läser att BKS Iyengar har gått vidare till nästa dimension. Min lärares lärare är död och jag tror att himlen gråter idag. Han blev nästan 100 år och har yogat hela sitt liv efter att som ett mycket sjukligt barn börjat med yoga i tonåren. En oersättlig källa till kunskap och en skatt för alla miljontals människor som han har undervisat och berört. Han som skrev Light on Yoga, som brukar kallas för yogans bibel. Och alla andra böcker. Min favorit är Light on Life där han väver in yogan i hela livet. i sitt liv. Har du inte läst någon av hans böcker så rekommenderar jag dem varmt. Light on Yoga är som en uppslagsbok, där varje asana är tydligt beskriven, dels hur den ska se ut, hur man tar sig i och ur den och vad den är bra för. Den är helt enkelt unik i yogaböckernas värld och kom ut på femtitalet första gången tror jag.
   Jag blir faktiskt ledsen. Tänker på mina lärare och framför allt Zhander som var elev hos Guruji Iyengar i många år. Himlen och jag gråter idag. Jag ska lyssna till kaminens sprakande och dricka några liter te och stanna i stunden. Skickar mina varma böner för att hans övergång blivit mjuk och är samtidigt oerhört tacksam för allt han gjort för yogan i världen.

Älskar vardagen

Jag älskar min vardag. Mina helger hemma i sakta mak. Jag längtar ingenstans. Kanske självklart att jag skriver det nu, jag som varit borta i över 3 veckor på andra sidan jorden. Men det är faktiskt så att de allra flesta resor jag gör, de är resor i yogans eller ayurvedans namn.  Och jag längtar inte bort. Längtar jag så är det faktiskt hem. Jag njuter av att leva mitt liv med min man. I vårt hus. Med vår trädgård. Vårt liv här som vi skapat det. Och jag vill följa med i årstider och säsonger. Varken längta fram eller bak.
   Igår var sommarvarmt igen. Och trots att jag är en höstmänniska så vill jag inte att saker skall ske för tidigt. Vår termometer visade på 25 grader i skuggan så vi tog en promenad ner till sjön. Badade nakna eftersom det  bara verkar vara vi som gillar den där bryggan. Himlen var sådär perfekt. Och så rullar molnen in. Vi badade klart. Tänkte att regnet skulle skölja över oss men det kom aldrig till oss. Vi såg att det regnade på andra sidan. Promenerade sakta hemåt. Dagen blev mycket mer på något vis.
   Idag har vi varit i skogen med några vänner och letat svamp och vädret har varit helt annorlunda. Höstlikt med duggregn. Vi fick lite kantareller och vi drack kaffe och åt gott surdegsbröd med stekta ägg. Hade bakat kokoskakor och chokladmuffins utan gluten och socker. Härligt att vara med sina vänner några timmar. När vi kommer hem regnar det mer. Halva dagen kvar och jag kryper upp i min soffa. Läser. Mailar. Njuter av att vara hemma. Mitt liv.

redo

Jobbat en kortvecka och det var precis lagom. Sover bra. Äter gott och allt är i sin ordning. Men det är lite tyst här hemma, ingen tempelmusik, inget mortlande. Det är lite blekt, inga vackra exotiska blommor. Inga färgstarka kläder på de jag möter. Lite abstinens över dofter, leenden och värmen mellan människor. Värmen som böljat över landet när jag varit borta är inte kvar. Det är sensommar och snart börjar min allra bästa tid. Längtar efter boots och jeans. Kylig luft och klara färger. Allt som börjar och allt som liksom får en chans till.

    Har så smått rullat igång mina lektioner. Nu har det varit några som kommit på individuella pass och jag har senarelagt min nybörjargrupp som snart är full utan att jag ansträngt mig eller ens planerat en introduktion. Det gör mig glad. Nybörjarna kör igång sista dagen i september och om 1 1/2 vecka börjar mina tre fortsättningsgrupper. Jag längtar lite. Jag är redo. All trötthet och det stråk av missmod jag kände när terminen var slut är helt borta. Jag har tagit hand om mig och det visar sig alltid i slutänden att det var rätt beslut. Lite så här innan både jobb och yogan drar igång ordentligt har jag passat på att arbeta lite till med min bok. Den kommer ut som e-bok strax. Min redaktör trycker på knappen nu och så får vi se hur snabbt de publicerar. Det är lite mäktigt att se den på det viset också. Och ursäkta om ni tycker att jag tjatar om boken, men jag är bara så himla glad. Ikväll blir det konsert, Doug Seegers, som var med i tv-programmet Jills veranda kommer till vår lilla Stadsträdgård och vi har biljetter. Det blir en fin helg. Önskar dig samma känsla.

Jag törs

Hemma. På riktigt. Igår natt vaknade jag vid 03 och trodde jag hade hela resan hemåt kvar att göra. Blev så otroligt glad när jag upptäckte att jag låg i min egen säng. Idag är jag i fas och hela själen har hunnit med att landa också.
  Vaknar tidigt och dimman lättar. Det är svalt. Skönt. Jag yogar. Inte mycket. Men som jag längtat. Kroppen arbetar fortfarande med det som hänt under ayurvedan. Jag tänker på hur ofta man blandar olika processer i kroppen. Ju mer jag yogar och ju mer jag gjort mina djupdykningar i ayurvedans enorma kunskap så inser jag att de faktiskt kan motverka varandra. Men det beror också på vilken sorts ayurvedabehandlingar man får. Den plats jag varit på i Indien är en autentisk plats. De odlar alla örter till olika oljor och mediciner. De har enorma kittlar och grytor där detta kokas. Det är nedärvd kunskap. Och allt görs av personalen på Treatmenthouse och det pågår hela tiden. De torkar örter, bark, rötter på stora plåtfat i solen vissa dagar. Mortlarna som krossar vissa ingredienser till fint fint pulver.
   Och all den påverkan det har på kroppen att bli så rörd. Att djupt i mina energikanaler har fingrar och tår frigjort det som behövts. Hur tacksam är jag inte? Och hur väl vet jag inte att allt samverkar. Men det bör inte ske samtidigt. Blanda inte yoga och ayurveda. Det är inget spa man åker till. Vissa delar är tuffa och smärtsamma, precis som yogan. Det finns ingen genväg. Att gå på någon oljemassage där man får lite lätta strykningar, har ingen som helst likhet med det vi har varit med om. Och ändå. De sista två fotmassagebehandlingarna är till största delen njutbara. Allt är mjukt. Vijay masserar min arm, bröstkorg och skuldra där jag haft så ont och det går bra. Det blir inte ens ett litet märke. Och han har ett hårt tryck på. Men efter några veckor är man mjuk. Totalt.
   Det som skiljer sig åt under de olika omgångar jag varit där är att jag känner mig så otroligt stark redan nu. STARK. Mentalt och andligt. Kroppen jobbar fortfarande och jag låter den vara i fred. Jag stör inte mig själv helt enkelt. Jag har tid. Jag väntar. Och den lilla stund av yoga jag gjorde i morse, vilken lyckokänsla den fyllde mig med. Som en liten ballong som lyfte mig. Fortfarande känner jag ett slags stolthetsrus över att jag faktiskt gav mig själv de här 3 resorna. De här behandlingarna. Att jag släppte smärtans kramp den här gången. Att jag följde med. Hela jag. Och nu väntar något annat. En del är avslutad för mig. Vad som händer sedan, händer sedan. Just nu stannar jag i att jag gjorde det, att jag klev rakt in i något jag inte hade en aning om hur det skulle bli. Utan skyddsnät. Med tårar. Men också med ett riktigt djävlar anamma. Jag vill vara frisk. Jag vill leva fullt ut. Jag törs.

Djupa suckar och frid

Fått tre dagar av Dhara behandling. Det finns två varianter, en med olja (siro dhara) eller med herbal lassi/kärnmjölk med örter (thakra dhara). Ayurveda brukar ofta illustreras med bilder på siro dhara, oljan som hälls vackert över pannan. Men här får man den senare varianten. Och jag har inte hört många som gillar thakra dharan. Speciellt inte i början av den. Den är så utmanande på sitt stillsamma oeftergivliga sätt. Kanske för att den balanserar hela nervsystemet. Den beskrivs så här:
A mixture of warm medicinal oils (Siro Dhara) or herbal butter-lassi (Thakra Dhara) is poured on the forehead constantly in an even stream. The treatment removes blockages and tensions, relaxes the muscles and the mind and balances the Doshas.
   Under en timme ligger man blickstilla. Ögonen är täckta med ett tunt bomullstyg, kroppen med filtar och alla är tysta. Så tyst det nu blir i Indien. Tuppar gal, tempelmusiken dånar och hundarna skäller. Och det kryper i mig första gången jag ligger stilla. De andra gångerna när jag varit här har jag frusit, man brukar bli kall. De här gångerna blir jag varm. Inifrån och ut. Med en lätt spänningshuvudvärk som sedan lättar allt eftersom. Mer som ett lätt tryck egentligen. Det går bättre och bättre att ligga still för varje gång. Efter min andra behandling hälsar känslorna på. En släng av vemod, ett stänk av irritation och djupa suckar ur mitt allra innersta. En del gamla oförrätter dyker upp. Jag lossar dem alla, låter dem flyga ut  ur mig när jag sitter en natt på balkongen och funderar. Fladdermössen på den mörka himlen och jag tänker på döden. Tänker på den stora skogsbranden som rasar hemma i Sverige. Och på  människor som har dött, nu medan jag varit här. Livet. Som ständigt pågår. Suckar djupt och så släpper jag. Vem är jag att hänga fast vid gammal bråte? Jag vill leva enkelt och utan baktankar. Vill inte någonstans hänga fast vid det som tynger. Jag tror att alla vill gott innerst inne. Jag utgår från att alla vill mig väl. Även jag själv.
   Tredje gången är det som jag bara sjunker. Kroppen blir lätt och jag känner inte min kropps konturer mer än som ett penseldrag i luften. Jag är överallt. Utan början eller slut. Det är mäktigt. Den svala lena mjölken rinner konstant. Milt. Det luktar syrligt. Det ösregnar under min sista dhara behandling och det blir faktiskt helt tyst. Sval tystnad. Inte ens djuren låter. Det bara susar av regnet och jag känner så starkt att jag är en liten del av ett stort sammanhang. Där alla delar behövs och där alla är lika viktiga. Vare sig vi tror det eller inte. Jag tar mig själv på större allvar nu, men samtidigt med mycket mindre allvar. Om ni förstår? Allt är. Frid.

En annan sorts födelsedag

En man som är här nu, en medelålders affärsman från Tyskland firar sin födelsedag idag. Men inte den vanliga födelsedagen utan att han överlevde en hjärtinfarkt han fick för exakt ett år sedan. Han var här på Treatmenthouse, hade fått en behandling och ville ut och springa för att träna för ett Triathlon. Vijay avrådde starkt. Men mannen ville så gärna träna. Han sprang. Kom tillbaka, satte sig på verandan, kritvit i ansiktet och kall. En man såg direkt att han inte mådde bra, hämtade Vijay som direkt förstod vad som hänt och visste att han behövde komma snabbt till ett sjukhus. De åkte. En av behandlingspersonalen från Treatmenthouse stannade hos honom dag och natt. Vijay var där varje eftermiddag.
   45 minuter efter att det hade hänt låg han på operationsbordet. Han har ett ärr på armen och ett mitt på bröstkorgen och de fick byta ut en igenproppad ådra mot en annan. Efter några dagar kom han  tillbaka hit och sedan kom en läkare från Tyskland och flög hem med honom. Läkarna i Tyskland undersökte honom noggrant. Sa att hade det hänt hemma hade han aldrig överlevt. Det hade tagit längre tid. De var också imponerade av operationen och ärren är smala och tunna.
   Han själv är så tacksam, han kan inte nog tacka sin lyckliga stjärna för att det hände här. Och all omtanke. All omvårdnad. De tog med sig mat från Treatmenthouse till honom, de köpte presenter och var där. Jag blir tårögd när jag tänker på det. Så idag firar vi med en kaka på eftermiddagen. För att han blev pånyttfödd för ett år sedan. Visst är det vackert? Och jag tänker inom mig, hur många skulle tro att det skulle kunna bli så när man råkar vara i Indien och får en hjärtinfarkt? Hur många skulle tänka att vården här var utomordentlig? Hur många skulle ha visat sådan medkänsla med honom och bry sig om så mycket om det hade hänt hemma?

Bilden har jag lånat från Nillas Kitchen, www.nillaskitchen.se

Hej från min veranda

Natten till lördag var lite tuff. Oljedetox inombords. Som att spola helt rent. Men efter att den är gjord mår man som ny. Som en prinsessa. Mitt humör är strålande och jag känner att allt är möjligt. Igår gick vi en promenad i byn, efter att vi hade fått en ny behandling som gör att man kan vara lite friare. Jag fick massage med "herbal powder", jag ska få den i fem dagar.  Det är som en slags bindvävsmassage över hela kroppen. Den är skön, nästan överallt. Men det är klart att vissa ställen ömmar, som magen. Men att få den på ryggen är rena njutningen och på armar och ben. Det är flera personer som masserar och det är tuffare för dem än för mig.  Det hela avslutas med en huvudmassage och när man duschar lite senare är huden som silke. Mjuk. Len. Ny.
   Jag har läst otroligt mycket böcker den här gången och jag njuter av att orka läsa. Vi tar med lite kaffe eller te till vår balkong. Tröttnar inte på utsikten över floden och alla palmer. Stora gröna fåglar som sitter i ett fantastiskt stort träd som skuggar nedanför vår balkong. Ser ut som ett körsbärsträd med många små gröna bär. Fåglarna är helt kamouflerade där de sitter.
   Långa stunder är jag bara. Nöjd. Tänker inte. Som en djupgående avslappning i hela mig. Jag känner när jag ligger ner att jag kan slappna av flera nivåer till. Har aldrig känt något liknande. Jag vet inte hur jag gör, men känner hur jag sjunker nedåt som i lager. Min kropp blir ett med sitt underlag, känner inte var sängen eller stolen börjar och slutar och jag känner till och med hur det precis vid mina kindben släpper som om jag haft en spänning inombords. Runt mina organ. Svårt att förklara. Har inget med muskler att göra. Bara som om jag sjönk fast jag är helt klar i huvudet. Det är underbart.
   Jag har lämnat så många saker under den här vistelsen som har en vecka kvar av tre. Mer än jag trodde var möjligt. Och allt sker i mig. Alla behandlingar har liksom öppnat slussarna inåt fast allt sker på ytan. Men kunskapen om energikanaler, vindar och marmapunkter gör att alla gateways har låsts upp.  Det har gjort att jag hittat mitt alldeles egna väg inåt i mitt sinne men också i min kropp. Jag skickar en varm hälsning från min veranda och känner i djupet av mig själv att det var helt rätt att åka hit tre gånger. Helt rätt.

Sista oljan och en födelsedag

Det ösregnar. Hela natten har det vräkt ner. Befriande och skön luft att andas. Alla går över gården med stora gigantiska svarta paraplyer. De väntar på mig och går med mig så jag ska slippa bli blöt när jag går från ett hus till ett annat. Sista oljebehandlingen gjord idag. Kan inte säga hur lättad jag är. Just för att regnet är här och luften sval blir behandlingen inte lika intensivt varm. Förr gjorde man alltid den typen av varma  behandlingar under monsunen. Idag ser vår moderna tillvaro annorlunda ut och nu för tiden är Treatmenthouse stängt under monsunen. Men vädret har ju sin egen agenda och det regnar lite då och då. Men det här regnet har jag inte sett tidigare. Det är mäktigt.
   Har mest sovit och dåsat de här sista dagarna. Oljan gör att hela systemet liksom gås igenom ner på cellnivå och man sjunker. Det går inte att hålla sig vaken. En man har sovit fyra timmar före lunch varje dag, efter sin oljebehandling! Vi sover också, inte riktigt lika mycket men varje gång jag vaknar har jag varit djupt nere någonstans. Vet inte var jag är eller vilken dag eller vilken tid på dygnet det är. Helt borta på ett skönt sätt. Och när oljebehandlingarna är slut, är första delen av vår vistelse klar. Ikväll dricker vi olja med örter för att göra den inre oljereningen. Den sista delen av detoxen enkelt uttryckt. Jag ser fram emot det. Trots allt.
    Idag fyller vår son år. Han blir 24 och jag förstår på ett plan inte hur snabbt tiden har gått.  Hur sliten den klyschan än är  Längtar hem en stund när jag tänker på honom. Vi bor ju i olika städer hemma så vi skulle förmodligen inte ha setts ändå, men just idag känns det lite långt bort. Jag höjer min mangolassi för honom och skickar alla mina goda önskningar, han har funnits i mina tankar hela morgonen. Tänkt på hur det var när han föddes. När barnmorskorna drog efter andan när han kom. Så lik sin pappa att det var komiskt. Massor med svart hår och ett tålmodigt temperament. Den snälla, starka, kloka och roliga killen som råkar vara min son. Han som föddes snäll och glad och bara har fortsatt så. Vänner önskar er en fin dag och hoppas ni får andas lika skön luft som jag gör!