Jag törs

Hemma. På riktigt. Igår natt vaknade jag vid 03 och trodde jag hade hela resan hemåt kvar att göra. Blev så otroligt glad när jag upptäckte att jag låg i min egen säng. Idag är jag i fas och hela själen har hunnit med att landa också.
  Vaknar tidigt och dimman lättar. Det är svalt. Skönt. Jag yogar. Inte mycket. Men som jag längtat. Kroppen arbetar fortfarande med det som hänt under ayurvedan. Jag tänker på hur ofta man blandar olika processer i kroppen. Ju mer jag yogar och ju mer jag gjort mina djupdykningar i ayurvedans enorma kunskap så inser jag att de faktiskt kan motverka varandra. Men det beror också på vilken sorts ayurvedabehandlingar man får. Den plats jag varit på i Indien är en autentisk plats. De odlar alla örter till olika oljor och mediciner. De har enorma kittlar och grytor där detta kokas. Det är nedärvd kunskap. Och allt görs av personalen på Treatmenthouse och det pågår hela tiden. De torkar örter, bark, rötter på stora plåtfat i solen vissa dagar. Mortlarna som krossar vissa ingredienser till fint fint pulver.
   Och all den påverkan det har på kroppen att bli så rörd. Att djupt i mina energikanaler har fingrar och tår frigjort det som behövts. Hur tacksam är jag inte? Och hur väl vet jag inte att allt samverkar. Men det bör inte ske samtidigt. Blanda inte yoga och ayurveda. Det är inget spa man åker till. Vissa delar är tuffa och smärtsamma, precis som yogan. Det finns ingen genväg. Att gå på någon oljemassage där man får lite lätta strykningar, har ingen som helst likhet med det vi har varit med om. Och ändå. De sista två fotmassagebehandlingarna är till största delen njutbara. Allt är mjukt. Vijay masserar min arm, bröstkorg och skuldra där jag haft så ont och det går bra. Det blir inte ens ett litet märke. Och han har ett hårt tryck på. Men efter några veckor är man mjuk. Totalt.
   Det som skiljer sig åt under de olika omgångar jag varit där är att jag känner mig så otroligt stark redan nu. STARK. Mentalt och andligt. Kroppen jobbar fortfarande och jag låter den vara i fred. Jag stör inte mig själv helt enkelt. Jag har tid. Jag väntar. Och den lilla stund av yoga jag gjorde i morse, vilken lyckokänsla den fyllde mig med. Som en liten ballong som lyfte mig. Fortfarande känner jag ett slags stolthetsrus över att jag faktiskt gav mig själv de här 3 resorna. De här behandlingarna. Att jag släppte smärtans kramp den här gången. Att jag följde med. Hela jag. Och nu väntar något annat. En del är avslutad för mig. Vad som händer sedan, händer sedan. Just nu stannar jag i att jag gjorde det, att jag klev rakt in i något jag inte hade en aning om hur det skulle bli. Utan skyddsnät. Med tårar. Men också med ett riktigt djävlar anamma. Jag vill vara frisk. Jag vill leva fullt ut. Jag törs.