Djupa suckar och frid

Fått tre dagar av Dhara behandling. Det finns två varianter, en med olja (siro dhara) eller med herbal lassi/kärnmjölk med örter (thakra dhara). Ayurveda brukar ofta illustreras med bilder på siro dhara, oljan som hälls vackert över pannan. Men här får man den senare varianten. Och jag har inte hört många som gillar thakra dharan. Speciellt inte i början av den. Den är så utmanande på sitt stillsamma oeftergivliga sätt. Kanske för att den balanserar hela nervsystemet. Den beskrivs så här:
A mixture of warm medicinal oils (Siro Dhara) or herbal butter-lassi (Thakra Dhara) is poured on the forehead constantly in an even stream. The treatment removes blockages and tensions, relaxes the muscles and the mind and balances the Doshas.
   Under en timme ligger man blickstilla. Ögonen är täckta med ett tunt bomullstyg, kroppen med filtar och alla är tysta. Så tyst det nu blir i Indien. Tuppar gal, tempelmusiken dånar och hundarna skäller. Och det kryper i mig första gången jag ligger stilla. De andra gångerna när jag varit här har jag frusit, man brukar bli kall. De här gångerna blir jag varm. Inifrån och ut. Med en lätt spänningshuvudvärk som sedan lättar allt eftersom. Mer som ett lätt tryck egentligen. Det går bättre och bättre att ligga still för varje gång. Efter min andra behandling hälsar känslorna på. En släng av vemod, ett stänk av irritation och djupa suckar ur mitt allra innersta. En del gamla oförrätter dyker upp. Jag lossar dem alla, låter dem flyga ut  ur mig när jag sitter en natt på balkongen och funderar. Fladdermössen på den mörka himlen och jag tänker på döden. Tänker på den stora skogsbranden som rasar hemma i Sverige. Och på  människor som har dött, nu medan jag varit här. Livet. Som ständigt pågår. Suckar djupt och så släpper jag. Vem är jag att hänga fast vid gammal bråte? Jag vill leva enkelt och utan baktankar. Vill inte någonstans hänga fast vid det som tynger. Jag tror att alla vill gott innerst inne. Jag utgår från att alla vill mig väl. Även jag själv.
   Tredje gången är det som jag bara sjunker. Kroppen blir lätt och jag känner inte min kropps konturer mer än som ett penseldrag i luften. Jag är överallt. Utan början eller slut. Det är mäktigt. Den svala lena mjölken rinner konstant. Milt. Det luktar syrligt. Det ösregnar under min sista dhara behandling och det blir faktiskt helt tyst. Sval tystnad. Inte ens djuren låter. Det bara susar av regnet och jag känner så starkt att jag är en liten del av ett stort sammanhang. Där alla delar behövs och där alla är lika viktiga. Vare sig vi tror det eller inte. Jag tar mig själv på större allvar nu, men samtidigt med mycket mindre allvar. Om ni förstår? Allt är. Frid.