onsdag 16 juli 2014

Jag är en vandrare

Jag älskar att promenera. Jag är en vandrare. Ingen löpare. Så skönt att landa i det i sig själv. Jag läser en spännande bok om träning just nu Träna för livet med undertiteln Hur du ökar din uthållighet, fettförbränning och livskvalitet av Philip Maffetone. Hans efternamn har givit namn åt en egen metod. Förordet är skrivet av Mark Allen, sexfaldig vinnare av VM i Ironman Triathlon. Det är tungt. Maffetone skiljer distinkt på hälsa och kondition. Den där lilla skillnaden som många verkar hoppa över. Som exempel tar han upp dessa  maratonlöpare som har konditionen att springa långt, men inte hälsan. För det är inte samma. Men som vi lätt förväxlar det. Det förklarar också alla dessa kollapser man kan se under långa lopp. Folk som helt enkelt springer sönder sig. På olika sätt. Och ni som löptränar, jag är inte ute efter er, jag känner att jag måste skriva det. Men det jag är ute efter är hälsosam träning. Att det inte behöver vara så hårt och tufft. Att man blir stark på en mängd olika sätt. Min styrka ligger i yogan, helt klart. Fysiskt, mentalt och själsligt. Men jag vill röra på mig vardagsmässigt. Och vara ute. Och att gå, det är också meditativt. Det måste inte gå fort. Det är så mycket i resten av min tillvaro som är snabbt många gånger. Att gå är rätt takt för mig helt enkelt.


Hans rekommendation är långpromenader. Vill man träna mer går man längre och fler gånger i veckan. Men för en vanlig människa som inte tränar inför något specifikt är långpromenader, dvs aerobisk träning optimalt. Han delar in träningen i anaerobisk respektive aerobisk. Och det hörs på namnet var skillnaden ligger. Han är så sansad och balanserad och med en bakgrund som utövare av komplementär idrottsmedicin och kiropraktik i mer än 25 år och bred bakgrund inom biokemi och idrottsfysiologi har han bidragit till en metod som går att använda på nybörjare upp till elitnivå.  Och självklart kan man börja jogga och springa när man är i fas, i hälsosam träning.
  
Men för mig som närmar mig 60 och där jag vill ut och samtidigt få lite kondition så är promenader det optimala. Det skonsamma sättet att förflytta sig. Jag hinner med. Jag skulle kunna gå lika långt igen när jag kommer hem, det är också ett av Maffetones mantra, du ska orka göra om allt igen när du är klar. Jag har promenerat de här senaste två veckorna, en timme om dagen och jag njuter. Fullt ut. Börjar längta till fjällen, för länge sedan innan barnen gjorde vi många fjällvandringar. Sov i små stugor. Men med barnen blev det kortare varianter och sedan försvann vandringarna. Men promenaderna är min kopp te helt enkelt. Så skönt att läsa den boken. Älskar att få teori bakom mitt välbefinnande helt enkelt.

8 kommentarer:

  1. Åååå Annika, tror också att jag är en vandrare. Njuter fullständigt av hundstrosande.
    Naturligtvis är vi inte riktigt på samma nivå än, bebisen och jag. Men han blir ju stor.
    Och så gillar han att springa. Det har jag sett.
    Gå på du bara så följer jag dig. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Härligt Marika! Då är vi två :) Kram

      Radera
  2. Underbar läsning för mig, som är precis likadan. Eller promenader is the shit som jag vill säga. ;-) Jag har försökt springa men tycker inte om det. Promenader är något helt annat. Man finner svar man söker, lösningar på problem och mår gott. Och nog är det meditativt också.
    Vi går väldigt mycket i vår familj. Lilleman som snart fyller fyra är redan med och går på de milslånga promenader det blir när vi är ute på våra äventyr. Pappa får bära på axlarna emellanåt men W är i riktigt fin kondition. (Han däremot kommer troligen att bli en duktig löpare tids nog för han springer mycket, långt och länge.)
    Faktiskt längtar jag efter att göra vandringar med hela familjen i framtiden. Tror att det skulle bli vår grej.
    Jag kanske också borde läsa den där boken. Tack för tipset! :-)
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Carina, jag tror att vi är jättemånga som känner på samma vis. Men det har liksom blivit en grej, alla ska springa, jag har hur många vänner som helst i olika sammanhang som pressar sig ganska hårt, bara för att liksom. Sedan är det klart att det finns de som har springandet "i blodet", jag har ju flera i min familj som älskar det. Men det är viktigt att få vara det man är, bejaka det man själv tycker är lustfyllt. Kram!

      Radera
  3. Härliga reflektioner!
    Jag fastnar alldeles särskilt för "du ska orka göra om allt igen när du är klar", för precis så känner jag ofta när jag sprungit! Och jag tänker ofta att idag är jag ute och springer på samma sätt som jag förut var ute och gick, det kostar inte mera på kroppen vill jag påstå. Inte när jag är ute i verkligt natur- och upplevelsesyfte. Det är en lättnad, sannerligen, att jag insåg rätt snart att min löpning inte behöver betyda snabbare, snabbare, snabbare... utan det faktiskt kan och får vara min motionsform.
    Har samma längtan som du, fjällvandring! Åh!
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nina just du är en sådan person som verkar träna helt efter Maffetones principer som jag förstått det. Och just att du kan orka lika mycket till är helt underbart. Tack för dina tankar! Kram

      Radera
  4. Klok som en bok!
    Hittade hit via Nina och säger till dig som jag sa till henne; Just idag behövde jag läsa om detta... :-) Så tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh tack! Jag har ju hittat till dig via henne också :)

      Radera