Förblir i mitt lugn

Varit lite på kant med tillvaron. Just nu. Som om inget riktigt vill sig. Stressigt på jobbet och många nya uppgifter som jag inte riktigt hinner. Första veckan efter min ledighet jobbade jag över en timme varje dag. För att hinna ifatt lite. Nu får det vara som det är. Jag hinner det jag hinner. Jag bär inte upp något ensamt. Skönt att hitta dit. Jag tänker förbli i mitt lugn.
   Vaknar i ett mjukt och tyst mörker. Det är svart. Precis kolsvart. Tittar lite yrvaket på min väckarklocka som inte har några siffror. Det dröjer en stund innan jag förstår det. Så jag ligger kvar och andas en stund. Tänker inte, bara låter mig själv vakna. Och när jag tassar upp i ensamhetens mörker så inser jag att hela huset är svart. Min man har åkt flera timmar tidigare så det är bara jag. Jag förblir lugn. Glad åt att det ändå finns vatten på toa. Det räcker. Tänder ljus. Andas lugnt och ansluter helt och fullt i min kärna. I nedre delen av magen. Gör lite mjuka rörelser. Hittar en ficklampa och tänder gasspisen med hjälp av en tändare. Känner mig fiffg. Förblir lugn. Gör en kopp kaffe och häller i vispgrädde. Mycket. Sätter mig i soffan och bara sitter där och dricker mitt kaffe. Ringer min man för att få telefonnumret till vår elektriker. Mannen blir orolig, men jag lugnar honom, säger att jag ordnar det här. Han kan inget göra från Stockholm i alla fall. Ringer vår elektriker som är lite sömnig och inte kommer ihåg mig först. Men han är så vänlig och vi är lugna båda två. Han ska komma så fort han hinner. Mer går inte att göra för min del. Jag förblir lugn.
   Gården är som en skridskobana. Vår lilla väg som vår vägförening plogar och sandar är helt blank. Ingen har hunnit med något. Den är HAL. Jag kör sakta, som på tunn is där man försiktigt provar sig fram vid varje steg. Kommer ut på en större väg som också är som en isbana. Det tar sin tid. Jag förblir lugn. Tänker på allt som hade kunnat vara värre. Det var morgon, inte kväll. Jag har en elektriker jag kan ringa till. Inget är skadat eller sönder. Jag är bara lite trött. Men lugn. Och jag vet varför. Det är min yoga, inifrån och ut som gör att jag stannar i lugnet där jag tidigare skulle blivit arg, stressad och irriterad. Saker händer. Punkt. Jag kan förhålla mig till det. Punkt. Jag yogar och förblir i mitt lugn. Punkt.

Liten backspegel av Indien på mitt sätt

Alla dessa hemsydda parasoll, så fina

Slottet vi hittade på en lång morgonpromenad längs havet, 7 km av bara vackra stränder och inga människor och så detta

Julgåvan av vår hotellchef i Varkala

Stranden stranden stranden

Tidig morgon och fiskebåtarna är på väg in till land

Vad har funnits här?

Kanske den mest fotograferade cykeln i Indien, alla tog bilder på den

Mina skrattrynkor tycker jag om

En av alla vackra blommor på Treatmenthouse

God kväll, ljuslyktan som tänds varje kväll på Treatmenthouse

Tomhetens vägtull

Tomhet. Ska jag behöva betala en slags avgift för att få åka vidare? Som en tull, en skatt? Känt mig lite tom i några dagar. Tomhet utan närmare innebörd. Som om jag är ett skal på något vis och att resten består av frågor som kommer upp i mitt inre.De stora frågorna, ni vet - varför är jag här? varför nu? och resten som hänger ihop med allt som inte går att svara på egentligen. Förra gången jag kom från Indien fanns den känslan hos mig också. Ganska länge, i flera månader faktiskt. Så jag känner igen den nu. Det är skönt. Men det är ändå inte lika behagligt att befinna sig i den här dalen. Jag längtar till toppen. Men just nu känner jag mig helt enkelt tom. Vet också att när det ska hända något, eller klivet ska tas uppåt, då brukar det här infinna sig. Funderar vidare på om det måste vara så här. Varje gång. Eller om det förändras. Kanske är det priset man betalar för att gå vidare? Ungefär som när man betalar vägtull för att få fortsätta åka. Kanske en fjantig liknelse, men det är svårgreppbart och svårt att formulera det som pågår.
   Ute är det rimfrost och grått. Kyligt. Molnen nära marken. Jag försöker att stanna i känslan som finns i mig. Inombords. Vad kommer sen? Utan att kika framåt, bara vara i det här. Inte hoppa över någon vägbom. Tänker att det kanske inte är någon som förstår vad jag menar, då läser jag hos Carina   som varit ner i ett svart hål och vänt och jag känner igen mig där. Så skönt det är att dela! Och veta att man faktiskt inte är ensam i det som sker. Även om det känns ensamt och tomt i bröstkorgen idag. Känner du så ibland? Att du tänker de stora existentiella frågorna och känner dig tom? Från tomhetens vägtullar önskar jag dig en skön helg i alla fall!

Yogans språk

Det är kallt. Ljust. Snövackert med rimfrost. Och jag är stilla inombords. Jag vet att det kan komma dagar efter en lång ayurvedisk behandling där man känner sig tom. Nästintill orkeslös. Jag har inte känt det ännu. Men jag är varsam med mig. Jag gör min yoga ungefär varannan dag och det är vackert så. Jag har börjat min yogatermin och glädjen jag känner i att förmedla en liten bit av detta gigantiska som vi kallar yoga, den är klar. Klar, ljus och helande. För yogan som delas blir större. Yogan är så komplex och rymmer så många nivåer. Jag brukar likna yogan vid att lära sig ett språk. Det brukar vara enklare att förstå då. Och går du en språkkurs, inte går du några sporadiska drop-in-lektioner då? Nej det är klart du inte gör. Du måste ju få någon slags grund att stå på. När du är nybörjare i ditt språk, brukar du då fundera över konjuktioner, satsdelar, verb och olika sätt att böja dem? Nej, det gör du inte. Du lär dig från grunden. Den där grunden som kan kännas så träig och långsam. Den där grunden som sedan vecklar ut hela den grammatiska kartan över hur det kan se ut. Hur undantagen ser ut. Att det finns undantag. Vad du måste tänka på i vissa situationer. En del är språkbegåvade, förstår direkt för att de äger en intuitiv språklig fantasi. Det går också att ta in i yogans värld. En del kroppar förstår direkt vart de ska. Andra förstår men möter hinder i form av stelhet och skador istället. Det går inte att gå runt det. Man måste ta hänsyn till det. Och som vanligt - vi är alla olika. Men ska du lära dig ett språk - inte köper du en DVD och säger efter så gott du kan? Inte lyssnar du utan att bli lyssnad på själv och tänker att ditt uttal är bra? Varför gör vi så med yogan? Jag begriper det inte helt enkelt. Det är att förminska den och att inte ha förstått vad det är man gör. Ja vi äger tidlös kunskap inom oss i den oförstörbara delen, det är jag säker på, men den behöver näring och nycklar för att komma till ytan. Den kan du se hos ett litet barn, men inte i en vuxen människa som lagt på sig allt möjligt längs resan. Yogan skalar av detta. Bit för bit. Men tro inte att du pratar ett språk för att du hört det. För att du lyssnat på en DVD. Det måste helt enkelt till mer än så. Ja jag vet, det är många som yogar till en inspelad röst, jag hoppas innerligt att de människorna även hittar en lärare som de träffar då och då. Som kan guida. Eller tänker du att det här språket det kan jag lära mig själv? Det här språket är inte så krångligt, det är bara att prata på? Då kommer du att komma till en nivå men inte vidare. Det är min fulla övertygelse ju längre jag går i yogans värld. Så många hinder och fallgropar där egot är dens största pådrivaren. Låt oss vara varsamma med oss själva. Ta språket som det kommer, via en lärare.

Min tidlösa ålder

Vi lever i en åldersfixerad tid. Det gör att vi alla på något vis måste förhålla oss till det. Med åldersfixerad menar jag en slags märkligt vriden ungdomskultur. Där det unga, släta idealet hyllas medan vi som uppnår "mogen" ålder ska göra allt för att bromsa ålderstecknen. Det gör också att vi som blir äldre någonstans kan lägga på oss krav på att ständigt vara ungdomliga (vad nu det är egentligen) och hänga med. Det behöver inte vara dåligt. Det som känns besynnerligt är dock att livserfarenhet inte väger mycket, att ha levt och klarat av saker som läggs i knät av livet, det värderas sällan. Jag påverkas självklart också av det här. Precis som du. Något vi behöver förhålla oss till. Helt enkelt.
   Innan jag fyllde 50 hade jag aldrig haft någon form av ålderskris. På riktigt. Tyckte det var härligt att fylla jämt  20, 30, 40. Kände att jag ägde mitt liv. Dagen innan jag fyllde 50 vet ni som följt mig ett tag, fick jag två diskbråck i ländryggen. Mitt i natten. Jag gick från att vara vältränad och nöjd till att bli sjuk, konstant smärtpåverkad och ha svårigheter att gå och röra mig. Det fick mig plötsligt att bli gammal. På riktigt. Kände att något liksom sprang ifrån mig. Hur gärna jag än ville låta bli att känna det så kröp det in i mig. I mitt system. I mina tankar. På något vis. Jag har inte sett det klart förrän nu. Men efter 50 började också tankarna på döden och livets förgänglighet komma närmare. Till en början obehagligt, men sedan vartefter jag läst, begrundat, diskuterat och tänkt har jag börjat foga mig i att jag också ska dö. JAG också. Att det verkligen gäller mig precis som alla andra. Jag arbetar fortfarande med den tanken och vill vara helt förberedd när det är dags. Till min stora hjälp  har jag Den Tibetanska Livs- och Dödsboken. Ålderstänkandet har även smugit sig in i mig ibland när jag inser att jag har vänner som är mycket yngre än mig. Det är inget fel någonstans men det har känts konstigt på något vis ibland när jag tänkt på det.  Som när jag kritiskt granskat det känt att det kanske står för att jag vill vara yngre än vad jag är. Fast jag liksom inte är medveten om det. Förstår du hur jag menar?
   Jag vaknar tidigt.  Det är fortfarande mörkt. Jag är är stark. Med en tillfredsställelse inuti. Om att jag är 57 år och att jag är i min ålder.  I MIN ålder. Och jag är nöjd. Allt är möjligt. Hela tiden. För mig. För dig. Jag kan inte säga annat än att den här resan på snart åtta år sedan diskbråcken har tagit mig fram och tillbaka, hit och dit. I tanken. I handlingen. Jag vet också att jag gör mycket för mitt välbefinnande. Mycket för att må bättre. Även om det inte alltid känns så i stunden. Jag yogar. Det är mitt nummer ett. Jag andas. Det går ju inte utan :)  Jag prioriterar annorlunda. Jag är i nuet helt enkelt. Och efter den här senaste resan i ayurvedaland har något annat smugit sig in. Acceptansen. Av mig. Där jag är. Hur gammal jag är och att allt är gott. Tillfredsställelsen av att känna att varje ålder har sin egen kris och utveckling. Faktiskt. Och det är inget att skämmas för. Tvärtom, det är viktigt att erkänna för sig själv vad varje tid för med sig. Utifrån kulturen vi lever i men även var vi själva står. Och att inte någon trettioåring kan säga hur det är att vara fyrtio. Eller någon annan ålder heller. Just för att erfarenheten av att ha levt längre påverkar oss. Men att vi har olika åldrar i oss. Det är något att bejaka. För att kunna vara i sig helt och fullt.
   Och livet är precis så långt som det är. Eller kort. Det som betyder något är närvaron. Av att vara i sig.  Att jag alltid prioriterar min familj först. Alltid. Jobbet kommer sen. Att det är rätt för mig. Att jag vet att jag inte kommer att dö ledsen för att jag jobbat för lite. Tvärtom. Att jag startar nya projekt som jag verkligen vill göra. Oavsett hur gammal jag är. Att jag vet att allt finns. Att jag är i min ålder. Den biologiska är egentligen bara en siffra. Det andra, det som handlar om sinnestillståndet, det är tidlöst. Men det gäller att hitta dit. Även om utsidan förändras. Och det är också mänskligt att sörja att allt inte är lika elastiskt i kroppen som tidigare. Att rynkorna finns där av en anledning. Jag har levt dem. Och jag ser med spänning fram emot hur jag kommer att se ut vid 100 år. Går det att se flickan i mig som var jag? Som det finns delar av kvar längs vägen. Jag omfamnar min ålder idag. Jag vill varken vara äldre eller yngre. Jag är jag. I min egen tidlösa ålder. Det är gott.

Blåmärken eller blå märken

I kommentarsfältet hade någon, tror det var du Marika, skrivit en kommentar om blåmärken, som jag svarade lite slarvigt på. Nu har min man varit in och förtydligat det hela och jag vill gärna utveckla det, som jag borde gjort direkt. Som Dan mycket riktigt skriver är inte de blåmärken vi fått på Treatmenthouse samma som man får när man slår sig eller får en smäll på kroppen någonstans. Nej det handlar om något annat.
   När man får den typ av djupmassage av vävnader och strukturer långt in i kroppen så kommer man åt ställen, platser, punkter eller hur jag ska uttrycka det, som är blockerade. Blockeringar som i sin tur skapar punkter, ställen, knutar som ömmar. Gör ont bara man kommer åt dem. Dessa brukar sammanfalla med marmapunkter, som egentligen inte finns när energin flödar fritt i hela ens system. Det händer inte så ofta att alla passager är klara, flödar utan motstånd, men det är det som uppnås via yoga ibland, ibland via ayurvedisk massage på djupet . Men den ayurvedisk massage jag t ex fått under 16 dagar i Indien, den gör ont på vissa ställen. Dessa är självklart helt individuella. Och där man har en blockering, ofta på överarmarna eller underbenen, där uppstår ett "blåmärke". Som försvinner direkt när blockeringen är borta. Det vill säg, det blåmärket genomgår inte den vanliga förändringen från blått till gult till grönt till att försvinna. Det är blått och sedan borta. Det är märkligt, eller egentligen inte. Och att det gör ont, det är också individuellt, ju smalare du är ju mindre ont gör själva massagen. Ju mer kropp du har, ju mer känns. Det kan också verka som en paradox men när man tittar på kroppen från en annan vinkel så blir det mesta ändå logiskt.
   I torsdags kväll kom vi hem. Till en vintervit värld som ser precis likadan ut som den gjorde för tre veckor sedan när vi for. Minusgrader och vacker mjuk snö. Solsken med glitter i hela trädgården och talgoxarna är trinda om magen av alla fågelfrön vi hängt upp. Jag vaknar tidigt. Gör lite skonsam yoga. Vaknar med en känsla av kraft. Av att allt, ALLT är möjligt. Det är min tur nu. Mitt år. Jag är säker. Styrkan som jag känner en viskning av idag, den kommer att bli starkare. Min hälsa förbättrad och jag ser framåt med lugn och frid. Att satsa är viktigt. Att våga är viktigt. Hur ska man annars ta sig vidare? Sedan kan satsningen se olika ut. Och de där "blåmärkena" som jag hade i för några veckor sedan, de var ytliga och är sedan länge absorberade. Jag är så glad åt att vara hemma igen och så glad åt att jag har varit borta. Men utan blå märken ingen frigörelse i kroppen :)

Samma historia

Näst sista behandlingen. Idag och imorgon är det fotmassage av hela kroppen igen. Den behandling som allas vistelse börjar och slutar med här. När jag är insmord med olja och mjuk överallt hittar kvinnornas fötter vägarna djupt ner i vävnaderna. Återigen. Vissa delar är fortfarande ömma, som mina vader och underarmar. Men nacken och ryggraden är mjuka. Följsamma. Jag tittar på kaklet på väggen där jag ligger och får min nästsista massage. Kommer knappt ihåg den första fotmassagen den här gången. Tiden går snabbt. Tiden går sakta. Allt flyter. Jag hör någon stöna högt i rummet bredvid. En högtalare skriker ut budskap varvat med indisk pop. Kråkorna kraxar och allt är som vanligt. På något ovanligt sätt. Hela massagen avslutas med en huvudmassage som är både fast och mjuk. Allt är på något vis både ock. Kvinnorna avslutar det hela med att buga sig inför mig med händerna i namasté och en sång. Det är så vackert. Poetisk massage på något vis. Tänker på alla jag träffat här. Inte bara de som jobbar utan de andra som också rest hit. Med hopp om läkning. Med hopp om styrka och kraft i kroppen.
   Hör en del otroliga historier. Ser en hel del med egna ögon. En man som skadat sig i en mc-olycka och som haft ett stelt ben i flera år efter olyckan böjer nu på sitt ben utan problem. En man som haft en lätt stroke och är i 40 års åldern kom hit darrig och svag. Efter fem dagar har han en annan blick, han går rakt och starkt utan stöd. En kvinna som haft ryggproblem i åratal är mjuk och stark. En kvinna med en ärftlig hudsjukdom på fotsulor och handflator får en egen medicin och börjar se en förändring i sitt skinn. Hon tittar och tittar på sina handflator. Säger - min farfar och min pappa har den här genetiska sjukdomen som man inte kan bli frisk från, men nu verkar det hända något. Andra berättar om den kraft och styrka de känt i kroppen när de kommit hem. Hur de inte haft en förkylning eller ont någonstans det sista året sedan deras tidigare behandling. Och egentligen berättar vi alla samma historia av att våra kroppar börjar läkas. Det fortsätter hemma, det vet jag. Och det som sker här under taket av Treatmenthouse är egentligen poesi, andlighet och värme som ges av människor till människor. Det är vackert så. En behandling kvar.

Som snabba sommarskyar

Grönskan är grön. Grönskan är gul. Grönskan är ljus och luftig. Grönskan är mörk och tung. Den rymmer alla nyanser. Sitter i skuggan. Sitter på verandan. Håret invirat i en stor turban. Den får sitta på i en timme innan nästa dusch. Jag har fått två av tre Dhara treatment. Tidigare har jag fått Shiro Dhara i Indien, men aldrig här. Då häller man olja i pannan.  Det har varit en ren njutning. Det är inte det här. Här får de flesta Thakra Dahara med butter lassi milk, fritt översatt ungefär som kärnmjölk.

A mixture of warm medicinal oils (Siro Dhara) or herbal butter-lassi (Thakra Dhara) is poured on the forehead constantly in an even stream. The treatment removes blockages and tensions, relaxes the muscles and the mind and balances the Doshas.

  Ligger raklång med kläder på det mörka träbordet. Handdukar täcker min kropp. För att jag inte ska frysa av behandlingen. Mitt hår flyter ut över bordet bakom mig och ovanför mig hänger en mässingsskål med kärnmjölk. Den luktar syrligt. Mjölken rinner ner i min panna och bakåt ut över håret. Mina ögon är täckta av en tunn bomullshandduk. Mjölken rinner fram och tillbaka. Jag ligger en timme. Dr V tar mina pulsar fyra gånger på varje hand under den tiden. Han drar ut fingrarna tills det klickar i lederna, han drar ut tårna på samma sätt. Och jag flyter. I något slags tillstånd. Förra gången jag var här var det olika upplevelser av Dhara-behandlingen. I år något annat. Naturligtvis. Jag har varit vaken halva natten. Tror att det har att göra med behandlingen. Varit arg. Så det kokat i mig. Släppt skygglappar.
   Ibland värjer jag mig mot det jag ser i mig och i relationer. Jag vill inte riktigt. Men här. Här finns ingen väg tillbaka. Det är bara framåt som gäller och för att verkligen gå fram måste man vara klar bakåt. Eller hur jag ska säga. Jag tror på fred inombords på alla plan. För att vara mottaglig för förändringar fullt ut, tror jag på att släppa gammal bråte. Vad den än består av. Hur lite jag än vill se det. Och det är precis det som händer nu. Jag tar bort den sista skygglappen och blir arg. Och när jag ligger på träbordet blir jag ledsen. De känslorna ligger nära varandra hos mig. Ibland har jag gråtit av ilska. Men nu är det mer som ett slags ledsamt farväl inombords. Till ett beteende som jag vill släppa fullt ut. Min svårighet att säga nej. Mitt behov av att vara snäll. Och då menar jag snäll. Snäll som i att vara generös. Snäll som i det självklara i att vilja ge. Men inte för att bli tagen för given. Inte för att bli osynlig. Inte för att bli negligerad. Och jag vet så väl att jag bara kan förändra mig själv, ingen annan. För jag är synlig. Snäll. Men inte någon man kan göra som man vill med. Strunta i.
   Med insikterna som ett spegelband i bröstet och huvudet ligger jag där och låter mjölken och känslorna flyta. Som snabba skyar på en sommarhimmel. För det är egentligen precis så det är. Min inre kärna är konstant och icke-förstörbar. Ytan kan ändras. Snabbt ibland. Men det är bara ytan. Under den timmen jag ligger där hinner jag igenom ett helt spektrum av känslor. Det är tyst utanför. Tyst i behandlingsrummet. Så tyst det nu kan bli i Indien. Hundar skäller. Tuppar gal. Templet kör någon slags stämsång. Damerna viskar bredvid mitt huvud när de för skålen fram och tillbaka. Någon andas tungt. Någon fnissar. Allt får en nyare skärpa. Hela mitt nervsystem påverkas av Dharan. När timmen har gått tvättar Vijay mitt hår, som han gör med alla, med någon ört jag känner igen lukten av men som jag inte kan placera. Han virar en turban om mitt hår. Innan dess gnider han in ett rött pulver i huvudet och i tinningarna och som avslutas med att jag sniffar in det i näsborrarna. Kanalen klar rakt uppåt.
 Jag känner mig manglad inuti. En stor vacker fjäril i mörka färger sitter nära mig. Mina sinnen känns öppna. Mitt sinne en sommarhimmel med skyar. Min kropp mjuk och långsam. Sitter och tar in hela grönskan i min kropp. En behandling till av det här slaget.

Klokskap och perspektiv

Sover djupt. I varmt mörker. Vaknar till sakta sakta. Någon spelar harpa. Min första tanke är att jag är i himlen. Så crazy. Men det är det första jag tänker. Vilka associationsbanor man kan ha. Harpaspelet fortsätter. Jag viker under myggnätet och tassar upp. Sitter på balkongen och lyssnar en lång stund till den underbart klingande musiken från ett av templen. Lägger mig igen. Flyter upp och ner i musiken. Flyter upp och ner i sömnen. Men vaknar tidigt när det ljusnar. Jag yogar. Jag känner mig lycklig att jag orkar yoga här.  Den behandling jag fått i två dagar nu har gjort mig pigg. Sådan skillnad mot förra gången jag var här. Återigen påmins jag om att allt tar tid. Man måste ha ett perspektiv på några år när man reser på den här typen av behandlingar. Det blir tydligare och tydligare för mig. Som i yogan. Det är det långa perspektivet som gäller. Och jag tänker på mitt löfte till mig själv, jag ska dö frisk. Föddes sjuk och blå. Ska lämna den här jorden väl förberedd för döden i en frisk kropp. Det är det slutgiltiga målet för mig i det här livet.
   I två dagar har jag nu fått Udvarthanam: The whole body is massaged with a medicinal powder (instead of oil). The treatment activates the circulation, loosens fat from the subcutaneous tissues and balances the cholesterol. The peeling effect softens the skin.
Hela kroppen masseras alltså med torrt puder. Det är den tuffaste massagen för personalen. De blir varma och svettas. Det är en besynnerlig känsla när fyra par händer masserar olika delar av kroppen. Jag vet inte riktigt var jag ska lägga fokus i kroppen, så det blir i andetaget. Och jag bara följer med. Det är så skönt. Det river skönt i skinnet. Det får igång mig på något vis. Minsta skrymsle är med. Jag flyter fram och tillbaka på det mörka träbordet. Min sköldkörtel får sig en lång massage igen. Det hela avslutas med en oljemassage av huvudet. Och ansiktet. Det är besynnerligt för dr Vijay gör samma rörelser i ansiktet som min yogalärare gjort på mig. Så många beröringspunter mellan ayurveda och yoga, så mycket klokskap. Väntar en timme innan jag får duscha. Huden som silke. Hela jag mjuk och följsam. Den här behandlingen tar mig ut på en resor jag aldrig skulle hittat annars. Kan inte annat än känna en stor glädje inom mig när jag nu sitter och väntar på nästa behandling som blir något helt annat.

Lättad

Jag har haft fem oljebehandlingar. Innan dess tre oljebehandlingar med örtknyten. Det har fått mig att sjunka. Djupt. Inåt. Tröttheten som en självklarhet. Sömnen nästan dygnet runt. Missmod och irritation. Granskningen av mig själv inombords. Av vad jag gör. Hur jag gör. Ledsen. Efter varje oljemorgon där oljan värmt mig utifrån och in har jag känt mig ännu lite sårbarare och tröttare. Den  fick min kropp att bli mjuk. VARM. Mitt huvud att svettas. Mitt ansikte att bli rött. Men också mina tankar att sakta ner. Men känslor av otillräcklighet har övermannat mig. Igår morse efter den sista behandlingen av det här slaget blev jag yr. Mitt blodtryck sjönk. Som det gör ibland. Jag har alltid lågt blodtryck, men ibland blir det lägre. Man blir så omhändertagen när det blir så. Kurerad. Örter i näsborrarna och på huvudet, punkten på skallen masserades. Vatten. Sängläge raklång. Sedan var det över. Men det värsta återstod. För igår kväll var det dags för den avslutande delen av oljebehandlingarna. Den inre. Man dricker några ml av en olja preparerad med örter. Som sätter igång magen. Sist jag var här hade jag en jobbig inre oljerensning, detoxen varade 22 timmar. Inte utan att jag var lite orolig igår när jag trött tog emot den lilla koppen med olja. Fick en termos med en liter kokt vatten att dricka. Jag drack. Så det kluckade i mig. Efter en timme drog det hela igång. Och jag kände igen allt. Magkramperna. Men också lättnaden mellan varven. Men vid tvåtiden inatt var det klart. Jag somnade. Vaknade någon gång vid fyratiden och det var absolut sista gången jag gick på toa. Inget är som förra gången. Allt förändras. Till det bättre.
    Sista gången innan gryningen som jag var uppe stannade jag till på vår balkong. Drog in luften som den är innan eldarna tänds. Ekorren utanför vår balkong tjattrade. Mörkret var fortfarande kvar. Värmen inte lika kraftig som på dagen. Alla ljud som hänger ihop med dagen kom tassande. Jag drack vatten. En liter. Som en törstande i öknen. Så gott. Lakanen hann bli svala innan jag åter la mig ner. Och sov. Gott.
   Vid frukosten fick jag först ett stort glas med risvatten med salt att dricka. Allt för att återställa sig. Sedan var det gott att äta.  Nu är jag trött. Men nöjd. För nu börjar den andra delen av behandlingen. Och jag känner mig lätt. Tungsinnet har flutit bort. Lättnaden som finns på alla plan. Lättad. Redo för nästa del.

Naken

Naken. Jag får alla behandlingar naken. I princip. Jag kliver in i behandlingsrummet och tar av mig allt. Lägger mig på träbordet och de knyter en slags bomullstanga på mig. Som sedan kastas när behandlingen är klar. Men jag känner mig aldrig naken. Aldrig utlämnad eller ensam. Tänker också på hur vi ser på kroppar hemma. Hur vi rör vid kroppar. Ibland när jag gått på massage hemma så täcks varje del av kroppen utom den som masseras, som en del av ryggen till exempel som lämnas naken. Och så fortsätter det hemma, man täcker och håller för, som om något inte ska kunna visas av misstag. Nästan som om det vore sexuellt. Här känns det som kroppen är en kropp. Inget instrument för något. Inget att spela på. Men heller inget att vara för klen med. De tar i mig. På riktigt. Men aldrig på ett för tamt sätt. Om någon snuddar vid min skinka eller annan kroppsdel så är det inget som betyder något annat än just det. Att de kommer åt. Men inget annat. Det är tryggt. Som det ska vara.

De senaste gångerna jag varit i badhuset hemma så har det bara varit jag som duschat naken. Unga tjejer duschar med badkläder på, de tvättar sig även med badkläder på. Det är så besynnerligt att se. Jag har tyckt att kvinnoavdelningen på badhus är ett fredat ställe, där visar man inte upp sig eller bedömer. Men det känns som det smugit in där också. Den här sexualiserade delen av vårt samhälle. Att en naken kropp är något sexuellt. Vilket det inte är någonstans enligt mitt sätt att se. Ja det kan vara det. Men det är en annan historia. Tänk små barn som springer runt nakna, finns det någon friare känsla för dem? Jag ser unga tjejer stå vid sina skåp på badhuset och smyga av sig badkläderna, dra på sig stringtrosor och push up behå. Hur de känner sig klädda sedan. Något känns galet. Och nej, jag vet. Det är inte alla. Och det verkar som det svängt en aning, det här med underkläderna. Nu är boxershorts också inne.

Oljan man ska duscha av sig efter behandlingen, den ska tvättas bort med en tvål som är gjord av växter. Ser ut som keso i en skål. Och när jag duschar, så går kvinnorna in och ut ur mitt duschrum. I början blev jag helt ställd. De kom in och tvättade händerna eller sköljde av något. Medan jag stod och hällde vatten över mig. Sedan insåg jag. De tänker inte ens på det. Jag står där. Och det är inget mer med det. Det bor så många människor här att man inte har råd med det privata. På det enskilda sätt som vi vant oss vid. Utrymmet. Och den där nakenheten och utrymmet hör ihop. Att bli sedd för den man är, bortom hur kroppen ser ut. Att man tar i kroppen på ett befriat, varligt men fast sätt. Att man inte bryr sig när någon står och duschar. Vi är ju kvinnor allihopa som rör oss där. Jag är naken men inte utlämnad.

I ayurvedaland

I  ayurvedaland  där jag är, skapar man lätt rutiner. I det icke rutinartade. På något vis. Sara undrade över hur min dag ser ut och här kommer den. Jag är fortfarande i den del av behandlingarna som är varma. Så jag har mina behandlingar runt sjutiden på morgonen. Orkar jag så gör jag yoga innan dess. Vi har två fina yogasalar, en lite mindre i huset jag bor i och en stor sal på taket i det nyaste huset. Behandlingarna sker alltid med två kvinnor och så dr V som behandlar alla, kvinnor och män. Oljan och örterna till massage och även örter som man "duschar" i efter behandlingen, alla de odlas, skördas och hanteras här på stället. Det örtvatten man tvättar av hela kroppen med ska inte vara i ansiktet eller håret. Men man får inte duscha vanligt förrän efter en halvtimme.

Jag går sedan till vårt lilla frukosthus. Jag beställer vad jag vill till frukost, alltifrån masala omelett till fruktsallad. Allt vatten vi dricker är kokat och med tillsatta örter. Efter frukost är det skönt att gå till vårt rum som under tiden blivit städat och bäddat.  Rummen är vackra och stora och alla har egen toa och dusch. Och en egen balkong eller terrass. Jag duschar igen och tvättar mitt hår. Ibland läser jag och skriver. Ibland sover jag. Som idag. Den varma oljemassagen knockar mig helt. Jag bara slocknar. Eftersom allt sker på djup nivå i kroppen så blir man trött, väldigt trött, speciellt i början.

Lunchen serveras klockan 13, den äter vi tillsammans vi alla som är här samtidigt, utom om någon är på behandling. Vi äter lunch och middag i ett vackert hus. Stora tunga möbler på stengolv. Mörka väggar med fantastiska utsmyckningar i själva väggen. Vi äter vegetarisk kost, indisk mat men med en släng av ayurveda. Förstås. Och det gör att det inte riktigt smakar som det brukar i Indien. Svårt att sätta fingret på vad det egentligen är som skiljer det åt. Vi sitter ofta länge och pratar och diskuterar. Idag skrattade vi så jag blev helt svettig och fick ont i kinderna! Vi som är här kommer från hela världen, men just nu är det flest tyskar (dr Vijay är känd i Tyskland och har varit med på tv där), två finnar och så vi två svenskar. Vi delar synen på hälsa och många utövar också yoga. Det kanske är självklart på en sådan här plats.

Klockan 16 kommer en yogalärare och alla som vill deltar i yogalektionen som pågår en timme. Det är snäll och mjuk yoga, alla kan delta, även nybörjare, med stort fokus på andetaget. Jag har fortfarande inte orkat med någon yoga sedan vi kom hit i tisdags. Men jag tar det som det kommer. Kroppen talar om när det är dags igen.

Behandlingarna följer ett slags schema, vilka man börjar med, hur det fortsätter osv. Men det ä också individuellt, en del saker hoppas över för någon, en del får andra örter, allt är som vanligt individuellt i det här ayurvedalandet.

När man är längre in i behandlingarna när de varma är avslutade, får man vara i solen igen. En del åker till stranden. En del åker på utflykter. En del åker och shoppar. Jag vilar mest. Går i byn. Ner till floden. Läser. Sover. Tänker lite. Inte så mycket. Och saker kommer till ytan inombords. Av delar som jag fokuserar på och av delar jag nästan glömt. Det finns också ett litet meditationshus, om man vill ha avskildhet för sin inre resa.

Middagen äter vi tillsammans kl 19 och sedan är det förstås valfritt när man vill lägga sig. Men de flesta sover nog kl 22. Förutom igår kväll då jag satt till sena natten och pratade yoga med en vän från Tyskland. Så underbart att hinna prata klart på något vis. Vi sitter på en stor veranda allesammans, verandan som finns i det hus vi bor i.

Under hela dagen kan man gå till köket om man vill ha lite kaffe, en lassi eller frukt. Platsen är som en miniatyrby med olika hus för olika funktioner. Det arbetar nästan 30 människor här och det är en vacker oas. Och vi är runt 20 som rest hit. Till en plats för läkning i ayurvedaland.

Att gå sin egen väg

Igår kväll när vi satt på verandan pratade dr V en lång stund om yoga. Om om hur han med sorg i hjärtat ser hur den snuttifierats till oigenkännlighet. Att det finns så mycket kommers. Så många "lärarcertifikat" som florerar. Han skrattar sorgset när han nämner en del av dem. Att bli yogalärare på två veckor... Eller en helg. Hur är det ens möjligt att man kan förstöra det så? Så blir det när pengarna talar.

Så många inblandade aktörer. Han har själv tränat för Pattabi Jois, Ashtangayogans fader, som var lika gammal som hans far. Kommer man från södra Indien och är över 50 år, är det inte otroligt heller att man mött giganterna inom yogavärlden när man rör sig i yogans och ayurvedans kretsar. Ayurvedan som är syster till yogan. Hur han berättar om hur en del aktörer försökt övertala honom att undervisa i yoga. Han skakade på huvudet. Pratade om det svåra i att säga nej. Det är det svåra för många människor. Att våga stå upp emot det som inte känns rätt.  För en själv. Att se yogan för vad den är. Han pratar vidare om vår yogalärare Z och vilken respekt han har för honom, att Z vågat säga nej. Direkt. Och utan krusiduller. För att inte bli köpt, för att inte bli kommersialiserad. För att faktiskt gå sin egen väg.

Nej, han säger inte att det är fel att tjäna pengar på de andliga delarna i både ayurveda och yoga. Det han säger är att hjärtat måste vara rent. Att man måste kunna skilja på vad som är vad. I sina egna beslut. Själv undervisar jag i yoga. Men det är inget jag kan leva på. Enbart. Och det har jag aldrig tänkt. Så snart man börjar fundera i de banorna så tror jag att man måste vara extra vaksam på sina beslut. Vad är egentligen yoga? Ja, det är ett stillat sinne. En förening av kropp, själ och ande. Ingen kommers. En andlig disciplin. Ska man undervisa kan man inte tappa sin egen yoga. Då är man fel ute.
   Och ayurvedan vi får här. Behandlingarna som avlöser varandra. De är också andliga. Hans sånger. Det självklara respektfulla. Vördnaden. Men också skratten och välviljan. När jag sitter nyduschad efter min tidiga morgonbehandling så känner jag värme, tacksamhet och har den känsla som jag känner efter mina yogapass. Att jag är på rätt ställe just nu. Att jag gör det som är gott för mig. Att funderingarna och smärtan varit en transport till det som sker nu. Smärtfrihet i massagen som är djup. Den gör gott. Känns fint. Idag var det dags för "hot oil massage" eller Pizhichil;

A mixture of warm medicinal oils is poured continuously over the body. The treatment purifies the blood and the cells. The session includes a full-body massage done with the hands.

Jag är varm inombords. I den varma oljemassagen där oljan hälls över hela kroppen, utom på huvudet, i en oupphörlig ström då känner jag mig kokt. När den sirapsliknande oljan täcker mig och får mitt ansikte att bli rött och svettigt, då är jag VARM. Men inget annat. Massagen som går djupt ner på djupare skikt. Och efteråt. Det är som alla varma, irriterade känslor sköljts bort där på det mörka träbordet. Som att jag är renare inuti trots det varma. Resan fortsätter. Allt är tydligt för mig nu.  Svaren till frågorna jag ställt för mig själv, de kommer som ett litet pärlband. Av olika människor. Värdefulla för mig. Jag går min egen väg och ingen annans.

Om och om igen

Sover ryckigt. Vaknar av märkliga drömmar. Känner mig lite irriterad och småarg, vet inte riktigt varifrån. Tänker att skräp kommer till ytan. Men allt rinner av mig när jag sitter på verandan och väntar på min tur. Alla leenden. Kvinnorna i sina saris i ljusblått och mörkblått som de arbetar i. Deras långa hår uppsatt i olika konstfulla frisyrer. De gula guldörhängen som alla bär. Jag får min favorit från förra gången jag var här. Anila. Hon har det där lilla extra när hon masserar. Något som känns i mitt hjärta. Från hennes hjärta. Och hon frågar om jag kommer ihåg henne. Som om jag skulle glömma någon här! När jag tänker att baksidan av kroppen inte gjorde ont idag så inser jag att det bara var introduktionen till det som gör ont på framsidan.
   Magen har blåmärken lite här och där. När min doktor kommer in och börjar massera så börjar hans sång djupt inifrån. Mörk djup ton. Med ord som lyfter och snirklar. Jag förstår inte vad han sjunger. Men jag förstår ändå. Snappar upp ord som pingala och kundalini och blir plötsligt väldigt berörd. Trots att jag inte förstår hans ord så förstår min kropp dem. Det gör ont. Ja. Det gör det. Jag skulle ljuga om jag sa något annat. Men bortom det. När jag lyfter på skynket bakom smärtan. Då ser jag annat. Jag släpper taget om det som gör ont. I varje sekund gör jag det. Om och om igen. Fokus. Koncentration. Samma som i yogan. I andetaget.
    Han masserar min förstorade sköldkörtel. Djupt. Det är inte skönt någonstans och ändå så vet jag att det gör gott.  Förra gången fick han bort svullnaden på höger sida av halsen. Nu hoppas jag på att den vänstra svullnaden också ska ge med sig. Den där vägen via något till något annat. Från ont till frid. Att livet alltid visar både ock. Att vi får ta emot och göra det bästa av det som uppenbaras. För oss. I oss. Och det är alldeles tyst i rummet. Förutom hans djupa sång. Och kroppen är trött, följsam och mjuk. Lite öm. Men sinnet är som siden. Mjukt solgult siden. Som klarnad ghee. Som rent. Som ljust. Som solsken. Och jag har bestämt mig för att bli helt frisk. Släppa det som hindrar. Hur lång tid det än kommer att ta. Eller kort tid. Som det blir. Jag har verktygen jag önskat mig. Jag har hjälpen. Jag har varma hjärtan som riktar sig till mitt. Vem kan be om mer?

Där jag ska vara

Natten var varm. Men fylld av sömn. Kråkorna och kajorna som alltid skränar i Indien är för en gång skull tysta. Jag vaknar före mitt alarm. Någon sjunger med melodisk stämma på andra sidan floden vid templet. Mjukt och följsamt. Jag sitter på vår balkong och lyssnar i mörkret. Det är så fridfullt. Min behandling är tidig eftersom den är varm. Alla varma behandlingar är så tidigt som möjligt på dagen eftersom det sedan blir rejält varmt. Jag får Elakizhi. Som beskrivs så här;

The whole body is massaged with muslin bags filled with medicinal herbs, dipped into warm medicinal oil. The treatment removes blockages and pains. The session includes a full-body massage done with the hands.

Och det är nya platser i kroppen som gör ont. Längs ryggraden och bredvid. Magen, som en skål som ligger i bäckenet. Men dr V sjunger när han ger mig massage. Det är en ynnest. Alltid när det är besvärligt så hjälper sångerna. Något jag tacksamt njuter av. Sångerna in i min kropp. Och jag förundras än en gång över den mannens fantastiska förmåga och kunskap. Och glädje. Han är alltid glad och nästan lite busig där han går mellan behandlingsrummen. Skämtar mycket. Och retas. Det är en personlighet som jag trivs med. Som jag känner mig lite lik faktiskt. Och när jag går till min frukost och dagen just vaknat har jag all tid i världen i min kropp. All frid. Trots blåmärken på armarna och obehag på olika ställen. Jag är där jag ska vara.

Beredd på att det inte går att vara beredd

Trafiken i Indien. Den har de flesta hört talas om. Har tankar om. Och det kan man ha. Många. Vi reste från Varkala till Trivandrum imorse. Och vår chaufför hämtade oss och är en van bilförare. Och sedan den där gången som vi åkte någonstans i Indien och det plötsligt var fyra bilar i bredd och den bilen vi åkte i också försökte trycka sig in någonstans i mitten. Då tänkte jag: nu dör vi. Men som det är här i trafiken så gick det smidigt. Alla kör om. Om de kan. Alla tutar. Överallt. På olika vis. Före en kurva. När de vill om. När någon verkar ouppmärksam. Och jag har insett att jag aldrig någonsin kommer att köra bil i det här landet. Men jag åker med de som kör och som är härifrån. Det är som en gigantisk överenskommelse där man helt enkelt bara väjer, kör vidare och trixar. Som Indien självt på något vis. Har aldrig sett någon arg i det här trafikkaoset. Det är också intressant. Och ja. Vi kom fram idag. Till Treatmenthouse. Och vi har redan fått vår första behandling. Fotmassage. Av hela kroppen. Av två kvinnor och sedan av dr V själv. Han som behandlar alla varje dag. Och jag hade glömt. Hur ont det gör. Hur smärtsamt det kan vara på överarmarna och smalbenen. Men nu. Nu kändes det på något vis överallt. Och oljan rann och droppade. Och jag kapitulerade. Direkt. För jag vet att när jag stretar emot i mina tankar, då är det smärtsammare. Helt enkelt. Då blir det ett längre obehag. Och jag gör som i trafiken. Jag följer med. Jag styr inte. Jag blir rädd ibland men släpper det. Precis som med behandlingen här vid lunchtid. Jag är starkare den här gången. Förra gången var i augusti 2011 och jag var i mycket sämre skick. Men jag vet att mycket kan hända. Så därför är jag beredd på att jag inte kan vara beredd. Helt enkelt. Följa med. Det har redan startat. Och jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att börja mitt år på. Följa med i den ayurvediska behandlingen. Och jag är här med min man. Resan fortsätter tillsammans. Önskar dig en skön start på ditt år också! Gott Nytt!