Som snabba sommarskyar

Grönskan är grön. Grönskan är gul. Grönskan är ljus och luftig. Grönskan är mörk och tung. Den rymmer alla nyanser. Sitter i skuggan. Sitter på verandan. Håret invirat i en stor turban. Den får sitta på i en timme innan nästa dusch. Jag har fått två av tre Dhara treatment. Tidigare har jag fått Shiro Dhara i Indien, men aldrig här. Då häller man olja i pannan.  Det har varit en ren njutning. Det är inte det här. Här får de flesta Thakra Dahara med butter lassi milk, fritt översatt ungefär som kärnmjölk.

A mixture of warm medicinal oils (Siro Dhara) or herbal butter-lassi (Thakra Dhara) is poured on the forehead constantly in an even stream. The treatment removes blockages and tensions, relaxes the muscles and the mind and balances the Doshas.

  Ligger raklång med kläder på det mörka träbordet. Handdukar täcker min kropp. För att jag inte ska frysa av behandlingen. Mitt hår flyter ut över bordet bakom mig och ovanför mig hänger en mässingsskål med kärnmjölk. Den luktar syrligt. Mjölken rinner ner i min panna och bakåt ut över håret. Mina ögon är täckta av en tunn bomullshandduk. Mjölken rinner fram och tillbaka. Jag ligger en timme. Dr V tar mina pulsar fyra gånger på varje hand under den tiden. Han drar ut fingrarna tills det klickar i lederna, han drar ut tårna på samma sätt. Och jag flyter. I något slags tillstånd. Förra gången jag var här var det olika upplevelser av Dhara-behandlingen. I år något annat. Naturligtvis. Jag har varit vaken halva natten. Tror att det har att göra med behandlingen. Varit arg. Så det kokat i mig. Släppt skygglappar.
   Ibland värjer jag mig mot det jag ser i mig och i relationer. Jag vill inte riktigt. Men här. Här finns ingen väg tillbaka. Det är bara framåt som gäller och för att verkligen gå fram måste man vara klar bakåt. Eller hur jag ska säga. Jag tror på fred inombords på alla plan. För att vara mottaglig för förändringar fullt ut, tror jag på att släppa gammal bråte. Vad den än består av. Hur lite jag än vill se det. Och det är precis det som händer nu. Jag tar bort den sista skygglappen och blir arg. Och när jag ligger på träbordet blir jag ledsen. De känslorna ligger nära varandra hos mig. Ibland har jag gråtit av ilska. Men nu är det mer som ett slags ledsamt farväl inombords. Till ett beteende som jag vill släppa fullt ut. Min svårighet att säga nej. Mitt behov av att vara snäll. Och då menar jag snäll. Snäll som i att vara generös. Snäll som i det självklara i att vilja ge. Men inte för att bli tagen för given. Inte för att bli osynlig. Inte för att bli negligerad. Och jag vet så väl att jag bara kan förändra mig själv, ingen annan. För jag är synlig. Snäll. Men inte någon man kan göra som man vill med. Strunta i.
   Med insikterna som ett spegelband i bröstet och huvudet ligger jag där och låter mjölken och känslorna flyta. Som snabba skyar på en sommarhimmel. För det är egentligen precis så det är. Min inre kärna är konstant och icke-förstörbar. Ytan kan ändras. Snabbt ibland. Men det är bara ytan. Under den timmen jag ligger där hinner jag igenom ett helt spektrum av känslor. Det är tyst utanför. Tyst i behandlingsrummet. Så tyst det nu kan bli i Indien. Hundar skäller. Tuppar gal. Templet kör någon slags stämsång. Damerna viskar bredvid mitt huvud när de för skålen fram och tillbaka. Någon andas tungt. Någon fnissar. Allt får en nyare skärpa. Hela mitt nervsystem påverkas av Dharan. När timmen har gått tvättar Vijay mitt hår, som han gör med alla, med någon ört jag känner igen lukten av men som jag inte kan placera. Han virar en turban om mitt hår. Innan dess gnider han in ett rött pulver i huvudet och i tinningarna och som avslutas med att jag sniffar in det i näsborrarna. Kanalen klar rakt uppåt.
 Jag känner mig manglad inuti. En stor vacker fjäril i mörka färger sitter nära mig. Mina sinnen känns öppna. Mitt sinne en sommarhimmel med skyar. Min kropp mjuk och långsam. Sitter och tar in hela grönskan i min kropp. En behandling till av det här slaget.