Naken

Naken. Jag får alla behandlingar naken. I princip. Jag kliver in i behandlingsrummet och tar av mig allt. Lägger mig på träbordet och de knyter en slags bomullstanga på mig. Som sedan kastas när behandlingen är klar. Men jag känner mig aldrig naken. Aldrig utlämnad eller ensam. Tänker också på hur vi ser på kroppar hemma. Hur vi rör vid kroppar. Ibland när jag gått på massage hemma så täcks varje del av kroppen utom den som masseras, som en del av ryggen till exempel som lämnas naken. Och så fortsätter det hemma, man täcker och håller för, som om något inte ska kunna visas av misstag. Nästan som om det vore sexuellt. Här känns det som kroppen är en kropp. Inget instrument för något. Inget att spela på. Men heller inget att vara för klen med. De tar i mig. På riktigt. Men aldrig på ett för tamt sätt. Om någon snuddar vid min skinka eller annan kroppsdel så är det inget som betyder något annat än just det. Att de kommer åt. Men inget annat. Det är tryggt. Som det ska vara.

De senaste gångerna jag varit i badhuset hemma så har det bara varit jag som duschat naken. Unga tjejer duschar med badkläder på, de tvättar sig även med badkläder på. Det är så besynnerligt att se. Jag har tyckt att kvinnoavdelningen på badhus är ett fredat ställe, där visar man inte upp sig eller bedömer. Men det känns som det smugit in där också. Den här sexualiserade delen av vårt samhälle. Att en naken kropp är något sexuellt. Vilket det inte är någonstans enligt mitt sätt att se. Ja det kan vara det. Men det är en annan historia. Tänk små barn som springer runt nakna, finns det någon friare känsla för dem? Jag ser unga tjejer stå vid sina skåp på badhuset och smyga av sig badkläderna, dra på sig stringtrosor och push up behå. Hur de känner sig klädda sedan. Något känns galet. Och nej, jag vet. Det är inte alla. Och det verkar som det svängt en aning, det här med underkläderna. Nu är boxershorts också inne.

Oljan man ska duscha av sig efter behandlingen, den ska tvättas bort med en tvål som är gjord av växter. Ser ut som keso i en skål. Och när jag duschar, så går kvinnorna in och ut ur mitt duschrum. I början blev jag helt ställd. De kom in och tvättade händerna eller sköljde av något. Medan jag stod och hällde vatten över mig. Sedan insåg jag. De tänker inte ens på det. Jag står där. Och det är inget mer med det. Det bor så många människor här att man inte har råd med det privata. På det enskilda sätt som vi vant oss vid. Utrymmet. Och den där nakenheten och utrymmet hör ihop. Att bli sedd för den man är, bortom hur kroppen ser ut. Att man tar i kroppen på ett befriat, varligt men fast sätt. Att man inte bryr sig när någon står och duschar. Vi är ju kvinnor allihopa som rör oss där. Jag är naken men inte utlämnad.