Att gå sin egen väg

Igår kväll när vi satt på verandan pratade dr V en lång stund om yoga. Om om hur han med sorg i hjärtat ser hur den snuttifierats till oigenkännlighet. Att det finns så mycket kommers. Så många "lärarcertifikat" som florerar. Han skrattar sorgset när han nämner en del av dem. Att bli yogalärare på två veckor... Eller en helg. Hur är det ens möjligt att man kan förstöra det så? Så blir det när pengarna talar.

Så många inblandade aktörer. Han har själv tränat för Pattabi Jois, Ashtangayogans fader, som var lika gammal som hans far. Kommer man från södra Indien och är över 50 år, är det inte otroligt heller att man mött giganterna inom yogavärlden när man rör sig i yogans och ayurvedans kretsar. Ayurvedan som är syster till yogan. Hur han berättar om hur en del aktörer försökt övertala honom att undervisa i yoga. Han skakade på huvudet. Pratade om det svåra i att säga nej. Det är det svåra för många människor. Att våga stå upp emot det som inte känns rätt.  För en själv. Att se yogan för vad den är. Han pratar vidare om vår yogalärare Z och vilken respekt han har för honom, att Z vågat säga nej. Direkt. Och utan krusiduller. För att inte bli köpt, för att inte bli kommersialiserad. För att faktiskt gå sin egen väg.

Nej, han säger inte att det är fel att tjäna pengar på de andliga delarna i både ayurveda och yoga. Det han säger är att hjärtat måste vara rent. Att man måste kunna skilja på vad som är vad. I sina egna beslut. Själv undervisar jag i yoga. Men det är inget jag kan leva på. Enbart. Och det har jag aldrig tänkt. Så snart man börjar fundera i de banorna så tror jag att man måste vara extra vaksam på sina beslut. Vad är egentligen yoga? Ja, det är ett stillat sinne. En förening av kropp, själ och ande. Ingen kommers. En andlig disciplin. Ska man undervisa kan man inte tappa sin egen yoga. Då är man fel ute.
   Och ayurvedan vi får här. Behandlingarna som avlöser varandra. De är också andliga. Hans sånger. Det självklara respektfulla. Vördnaden. Men också skratten och välviljan. När jag sitter nyduschad efter min tidiga morgonbehandling så känner jag värme, tacksamhet och har den känsla som jag känner efter mina yogapass. Att jag är på rätt ställe just nu. Att jag gör det som är gott för mig. Att funderingarna och smärtan varit en transport till det som sker nu. Smärtfrihet i massagen som är djup. Den gör gott. Känns fint. Idag var det dags för "hot oil massage" eller Pizhichil;

A mixture of warm medicinal oils is poured continuously over the body. The treatment purifies the blood and the cells. The session includes a full-body massage done with the hands.

Jag är varm inombords. I den varma oljemassagen där oljan hälls över hela kroppen, utom på huvudet, i en oupphörlig ström då känner jag mig kokt. När den sirapsliknande oljan täcker mig och får mitt ansikte att bli rött och svettigt, då är jag VARM. Men inget annat. Massagen som går djupt ner på djupare skikt. Och efteråt. Det är som alla varma, irriterade känslor sköljts bort där på det mörka träbordet. Som att jag är renare inuti trots det varma. Resan fortsätter. Allt är tydligt för mig nu.  Svaren till frågorna jag ställt för mig själv, de kommer som ett litet pärlband. Av olika människor. Värdefulla för mig. Jag går min egen väg och ingen annans.