Tomhet. Ska jag behöva betala en slags avgift för att få åka vidare? Som en tull, en skatt? Känt mig lite tom i några dagar. Tomhet utan närmare innebörd. Som om jag är ett skal på något vis och att resten består av frågor som kommer upp i mitt inre.De stora frågorna, ni vet - varför är jag här? varför nu? och resten som hänger ihop med allt som inte går att svara på egentligen. Förra gången jag kom från Indien fanns den känslan hos mig också. Ganska länge, i flera månader faktiskt. Så jag känner igen den nu. Det är skönt. Men det är ändå inte lika behagligt att befinna sig i den här dalen. Jag längtar till toppen. Men just nu känner jag mig helt enkelt tom. Vet också att när det ska hända något, eller klivet ska tas uppåt, då brukar det här infinna sig. Funderar vidare på om det måste vara så här. Varje gång. Eller om det förändras. Kanske är det priset man betalar för att gå vidare? Ungefär som när man betalar vägtull för att få fortsätta åka. Kanske en fjantig liknelse, men det är svårgreppbart och svårt att formulera det som pågår.
Ute är det rimfrost och grått. Kyligt. Molnen nära marken. Jag försöker att stanna i känslan som finns i mig. Inombords. Vad kommer sen? Utan att kika framåt, bara vara i det här. Inte hoppa över någon vägbom. Tänker att det kanske inte är någon som förstår vad jag menar, då läser jag hos Carina som varit ner i ett svart hål och vänt och jag känner igen mig där. Så skönt det är att dela! Och veta att man faktiskt inte är ensam i det som sker. Även om det känns ensamt och tomt i bröstkorgen idag. Känner du så ibland? Att du tänker de stora existentiella frågorna och känner dig tom? Från tomhetens vägtullar önskar jag dig en skön helg i alla fall!
Ute är det rimfrost och grått. Kyligt. Molnen nära marken. Jag försöker att stanna i känslan som finns i mig. Inombords. Vad kommer sen? Utan att kika framåt, bara vara i det här. Inte hoppa över någon vägbom. Tänker att det kanske inte är någon som förstår vad jag menar, då läser jag hos Carina som varit ner i ett svart hål och vänt och jag känner igen mig där. Så skönt det är att dela! Och veta att man faktiskt inte är ensam i det som sker. Även om det känns ensamt och tomt i bröstkorgen idag. Känner du så ibland? Att du tänker de stora existentiella frågorna och känner dig tom? Från tomhetens vägtullar önskar jag dig en skön helg i alla fall!
Tomhetens vägtullar.
SvaraRaderaDu är poet. Ja, jag har sagt det förr, men det är så det är. Du hittar orden, jag läser. Och njuter. Trots vemod och dalar. Gläds när det är tid för det. Den sköna känslan med att dela, blotta sig precis lagom och veta att man är både sedd och hörd. För det är du. Och jag förstår dej. Känner igen mej också. Kram kära syster!
Nina, dina ord gör mig så innerligt glad och lite generad. Kramar och tack!
RaderaFin liknelse. Verkligen!
SvaraRaderaJag känner igen mig och blir glad av att läsa (även om det är lite vemodigt också) för det berör.
En skön helg till dig med! ♥
Kram
Tack, ja vemod är nog vad det är ihopkopplat med. På något vis. Tack för dina rader! Kram
RaderaJa visst, vet du. Där står vi och trampar med våra växelpengar skramlandes i fickan och längtar efter att se bommen äntligen åka upp så vi kan få gå vidare på vår färd framåt, uppåt. Skönt att vi är fler så vi kan stå där och småprata medan vi väntar. Stampa lite med fötterna för att hålla oss varma;)
SvaraRaderaKram på dig och ha en riktigt skön o mysig helg!
Carina
Ja det låter bra, att vi står där tillsammans :) Kram och tack detsamma!
RaderaJag önskar dig en fin helg tillbaka.
SvaraRaderahej fina annika,
SvaraRaderavälkommen hem igen,
hoppas du landar mjukt.
absolut känner jag det du beskriver här. tomheten. the black void brukar jag kalla den. som liksom gapar tomt.
ibland är den där tomheten nästan smärtsam och ibland mer apatisk hos mig.
och ofta skrämmer den mig.
men den håller sällan i sig alltför länge. men kommer alltid tillbaka.
kramar till dig
du skriver så bra och tänkvärt om åldern. tack. som sagt, jag vet inte vad 57 innebär för dig. eller vad det kommer att innebära för mig? men jag har mitt med 'ynka' 30 just nu. inte egentligen åldern, men känslan av att vara annorlunda, ha andra behov än innan, eller just när man passerar gränsen mellan det ena och det andra. när man är varken här eller där. det här blev fluffigt och långt. en annan gång!
Åh Sara, det var ett träffande uttryck. För min del är det mest vitt, som ett vitt tomrum. Jag tror att vi måste möta den ibland för att se att riktningen är rätt. Och som du säger, den håller sällan i sig länge.
RaderaÅldern, ja detta eviga ämne, tack för dina ord och ingen vet ju egentligen hur det är att vara någon annan, vi kan bara omfamna varandras erfarenheter tänker jag. Jag gillar långt och fluffigt! Kramar!