Min tidlösa ålder

Vi lever i en åldersfixerad tid. Det gör att vi alla på något vis måste förhålla oss till det. Med åldersfixerad menar jag en slags märkligt vriden ungdomskultur. Där det unga, släta idealet hyllas medan vi som uppnår "mogen" ålder ska göra allt för att bromsa ålderstecknen. Det gör också att vi som blir äldre någonstans kan lägga på oss krav på att ständigt vara ungdomliga (vad nu det är egentligen) och hänga med. Det behöver inte vara dåligt. Det som känns besynnerligt är dock att livserfarenhet inte väger mycket, att ha levt och klarat av saker som läggs i knät av livet, det värderas sällan. Jag påverkas självklart också av det här. Precis som du. Något vi behöver förhålla oss till. Helt enkelt.
   Innan jag fyllde 50 hade jag aldrig haft någon form av ålderskris. På riktigt. Tyckte det var härligt att fylla jämt  20, 30, 40. Kände att jag ägde mitt liv. Dagen innan jag fyllde 50 vet ni som följt mig ett tag, fick jag två diskbråck i ländryggen. Mitt i natten. Jag gick från att vara vältränad och nöjd till att bli sjuk, konstant smärtpåverkad och ha svårigheter att gå och röra mig. Det fick mig plötsligt att bli gammal. På riktigt. Kände att något liksom sprang ifrån mig. Hur gärna jag än ville låta bli att känna det så kröp det in i mig. I mitt system. I mina tankar. På något vis. Jag har inte sett det klart förrän nu. Men efter 50 började också tankarna på döden och livets förgänglighet komma närmare. Till en början obehagligt, men sedan vartefter jag läst, begrundat, diskuterat och tänkt har jag börjat foga mig i att jag också ska dö. JAG också. Att det verkligen gäller mig precis som alla andra. Jag arbetar fortfarande med den tanken och vill vara helt förberedd när det är dags. Till min stora hjälp  har jag Den Tibetanska Livs- och Dödsboken. Ålderstänkandet har även smugit sig in i mig ibland när jag inser att jag har vänner som är mycket yngre än mig. Det är inget fel någonstans men det har känts konstigt på något vis ibland när jag tänkt på det.  Som när jag kritiskt granskat det känt att det kanske står för att jag vill vara yngre än vad jag är. Fast jag liksom inte är medveten om det. Förstår du hur jag menar?
   Jag vaknar tidigt.  Det är fortfarande mörkt. Jag är är stark. Med en tillfredsställelse inuti. Om att jag är 57 år och att jag är i min ålder.  I MIN ålder. Och jag är nöjd. Allt är möjligt. Hela tiden. För mig. För dig. Jag kan inte säga annat än att den här resan på snart åtta år sedan diskbråcken har tagit mig fram och tillbaka, hit och dit. I tanken. I handlingen. Jag vet också att jag gör mycket för mitt välbefinnande. Mycket för att må bättre. Även om det inte alltid känns så i stunden. Jag yogar. Det är mitt nummer ett. Jag andas. Det går ju inte utan :)  Jag prioriterar annorlunda. Jag är i nuet helt enkelt. Och efter den här senaste resan i ayurvedaland har något annat smugit sig in. Acceptansen. Av mig. Där jag är. Hur gammal jag är och att allt är gott. Tillfredsställelsen av att känna att varje ålder har sin egen kris och utveckling. Faktiskt. Och det är inget att skämmas för. Tvärtom, det är viktigt att erkänna för sig själv vad varje tid för med sig. Utifrån kulturen vi lever i men även var vi själva står. Och att inte någon trettioåring kan säga hur det är att vara fyrtio. Eller någon annan ålder heller. Just för att erfarenheten av att ha levt längre påverkar oss. Men att vi har olika åldrar i oss. Det är något att bejaka. För att kunna vara i sig helt och fullt.
   Och livet är precis så långt som det är. Eller kort. Det som betyder något är närvaron. Av att vara i sig.  Att jag alltid prioriterar min familj först. Alltid. Jobbet kommer sen. Att det är rätt för mig. Att jag vet att jag inte kommer att dö ledsen för att jag jobbat för lite. Tvärtom. Att jag startar nya projekt som jag verkligen vill göra. Oavsett hur gammal jag är. Att jag vet att allt finns. Att jag är i min ålder. Den biologiska är egentligen bara en siffra. Det andra, det som handlar om sinnestillståndet, det är tidlöst. Men det gäller att hitta dit. Även om utsidan förändras. Och det är också mänskligt att sörja att allt inte är lika elastiskt i kroppen som tidigare. Att rynkorna finns där av en anledning. Jag har levt dem. Och jag ser med spänning fram emot hur jag kommer att se ut vid 100 år. Går det att se flickan i mig som var jag? Som det finns delar av kvar längs vägen. Jag omfamnar min ålder idag. Jag vill varken vara äldre eller yngre. Jag är jag. I min egen tidlösa ålder. Det är gott.