Märkligt och självklart

Vi går genom ett hav av människor. De flesta är gulklädda eller med någon gul detalj. Färgen gul är central. Vet inte varför men det är firande av Shiva Shastri, och vad det egentligen innebär har jag inte en susning om. Jag kan bara se en bråkdel av detaljer. Någon säljer smör på små blad som ska offras. Andra får sina små smör-blad välsignade av heliga män i vita höftskynken nere på stranden. Männen går sedan ner i havet och kastar bladen över axeln ner i vattnet. Vattnet som är fyllt av blommor. Det är hett. Det blåser ganska mycket. Det är overkligt. Som att se en film. Vi tassar in i en butik som drivs av en muslim från Kashmir. Bara det. Jag har egentligen inte förstått hur blandade religionerna är med varandra här. Vi pratar om det. Vi pratar om varför vi är här på jorden. Varför.  Pang. Det stora frågorna direkt. Vi blir kvar där i två timmar. Dricker saffrante, äkta saffrante, det är fantastiskt gott och vi köper en del saker. Vi guidas in i olika sätt att använda klangskålar och olika sorters skålar. Skålar för olika chakran. Och den skeptiska sidan av mig blir tyst. För han känns så äkta. Han är äkta. Han säger en del personliga saker om mig som han inte kan veta. Saker jag tänkt. Frågar jag ställt inombords. Och jag får svar! Det är så märkligt och samtidigt så självklart.
   Eftermiddagen kantas av en mängd strömavbrott, det går inte att få mat överallt för att strömmen är borta så länge. Vi går vidare. Hittar en restaurang som lagar mat på gas. Äter snacks som består av stekta cashewnötter med paprika, lök, vitlök och olja. Det är så gott. Allt vi äter är gott. Sen kväll strosar vi hemåt med vår ficklampa. Alla hitresta pilgrimer sover nog i sina bussar. Det är tyst och stilla. Ända tills några män börjar skjuta av raketer. Nära oss. Sådär galet som jag gillar.  Vi avslutar dagen uppe på taket med alla tusen stjärnor under oss. Det är gott att vara här. Både märkligt och självklart.

Drabbad

I torsdags morse landade vi tidigt. Väldigt tidigt. Inte många minuters sömn på planet. Varken jag eller D kom till ro. Barn skrek. Det var trångt. Det kröp i kroppen. Sådär som det blir ibland när man bara vill vara framme. Men nu är vi här. Och vi bor på det finaste stället. Fint i den bemärkelsen att vi dels blir så väl omhändertagna, dels att rummen är så vackra. Det finns konst lite här och där i huset, det märks tydligt att det är två människor som älskar det vackra som bor och driver det här lilla hotellet. Varje rum har sin egen identitet.
   Vi har varit här förut. I Varkala. I södra Indien. Det finns turister här. Förstås. Som oss. Men många av dem är indier. Och det pågår en mängd olika festivaler och ceremonier, där jag önskar att jag förstod hälften av vad som händer. Det skjuts smällare lite här och där. Som det ofta görs i det här landet. Det är någon slags glädjeyra som pågår. Jämt. Och det är märkligt, för hundarna de bara ligger där. Rör inte ens på sig när det smäller. Kan det vara så att människor i vår del av världen påverkar hundarna att bli rädda för smällare? Eller är det skillnad på olika raser? Hursomhelst, de bara ligger där. Och sammelsuriet av människor. Indien drabbar mig. På något vis. Varje gång jag reser hit. För att allt finns  här på ett annorlunda sätt. Hisnande vackra vyer nästintill en sophög. Vackra människor i sina saris och en tiggare med klumpfot bredvid. Svårt att ta in ibland. Viktigt att ta in. Det som går att ta in. Och det är egentligen inte mer annorlunda än de som tigger utanför Lindex hemma i min egen stad. Det är samma hand som sträcks ut och bedjande ögon. Ja vi har ett annat socialt system, självklart. Men du förstår kanske vad jag menar?
   Och vi är inte på någon svår plats. Tvärtom. Och handen på hjärtat, när du reser någonstans, inte åker du till de mest sargade platserna då? Men det är vad merparten tror att man gör när man reser till Indien. Som om jag skulle sitta på ett sopberg i Calcutta. Eller bland de kastlösa, onämnbara som lever i slummen. Nej, jag är en vanlig människa som reser till platser som berikar mig. Att hjälpa andra, det är självklart, men det är något som jag väljer att hantera på mitt sätt. Och ändå finns här också en grundton av något jag inte hittar hemma. I mitt eget land. En slags äkta glädje. Ja det är en klyscha för många. Men mest för de som inte upplevt det tror jag. Människor är vänliga helt enkelt. Majoriteten av de man möter de ler. Stort. Stannar upp.
   När jag och min man går på den breda strandpromenaden uppe på klipporna har vi morgonens yoga i benen. Havet dånar till vänster om oss, branten ner har några trappor så man kan ta sig till stranden. Och upp. Fikonträden skuggar oss där vi går. Vi dricker kaffe lite här och där. Läser i våra böcker. Badar. Kastar oss i vågorna. Ligger i skuggan och ändå så värmer solen och ger färg. Jag drar i mig landet i varje liten cell. Jag drar i mig det som känns som hemma. På ett välbekant sätt. Och ja, jag har varit här förut. För att det är något mer som jag hittar här. Något som jag har svårt att sätta ord på som finns här. Precis som delar i yogan som man helt enkelt inte kan sätta ord på. Det är inte konstigt att yogan kommer härifrån. Det är självklart helt enkelt. Och på samma sätt som yogan drabbat mig, har även Indien gjort det. Igen.

Mitt andra hemland

Stilla och vitt. Ljudlöst och inbäddat. Hela trädgården är vit. Och huset är vitt. Det är bara planket och ett uthus som är rödfärgade. Men det gör det andra ännu vitare. På något sätt. Och jag njuter. Av det tysta. Vackra. Och jag har redan tagit ner julen. Vi reser tidigt imorgon bitti till mitt andra hemland. Yogans ursprungsland. Ayurvedans land. Indien. Och huset blir omskött av ungarna som bor här. Pelletspannan omhändertagen. Det var nästan med en känsla av vemod som jag bäddade ner silverstjärnorna och julstrumporna i jullådan. Men så fort det var gjort vände det. Fram med väskor. Tunna klänningar och saronger. Och jag kan nästan inte vänta. Tills vi landar. I det mjuka mörkret med kaneldoftande inslag. Lev väl mina vänner. Jag skriver från andra sidan jorden, nästan, nästa gång och då har vi en tidsskillnad på 4 1/2 timmar mellan oss. Mitt andra hemland.

Från mig till er alla ♥

Jag har en yogaplats. Där jag har ljus, blommor och saker som är viktiga för mig. Bilder. För yogan. Men just nu är den platsen upptagen av en hemvändande unge. Hon sover där. Och det gör mig så innerligt glad när jag ser henne snusa och jag tassar upp. För det gör ingenting. På något sätt. För min yoga. Den bor ju inte i en plats. Den bor i mig. I hjärtat ♥. Så jag gör yoga på köksgolvet. Lite trångt men det går. Jag andas. Jag gör. Jag är. Helt enkelt ett med min yoga. Var jag än är. Behöver egentligen ingen rökelse, inga ljus, inga speciella kläder. Inget mer än mig själv. Är inte det fantastiskt? Egentligen. Och den där friden. Den där känslan när yogan är gjord på morgonen och allt kan starta. Början på min dag som jag önskar att den skall vara alla dagar. Som det inte är. Men oftast.  Vår lilla Buddha i trädgården, den är helt översnöad, men ändå, den finns där ändå. Friden går ändå inte att missta sig på. Och från djupet av mitt yogahjärta önskar jag dig en riktigt God Jul.

Tillåtelsen till växandet

Tänker att det här med lärandet ser så olika ut. När vi i yogan möter något vi inte hade kunnat förutse. För att det är dolt för oss. Tills det inte är det längre. Hur vi handskas med det som kommer fram. Som en föreställning som tagit slut men där spelet ändå forsätter och ridån återigen åker upp. Stannar vi kvar och möter det vi får? Blir vi arga, irriterade eller ledsna? Eller kanske stärkta och euforiska? Allt finns där att få. Jag är övertygad, det händer mig, jag ser det hända i andra. Det svåra när jag ser det hända i andra är att det ibland svartnar i ögonen hos någon som plötsligt är där, på parkett hos sig själv. Att låta det vara så. Att den som får den extra föreställningen också vill ta emot den.
   Det kan jag som lärare inte göra något åt. Jag kan bara lotsa och hoppas att det som träder fram, är något som varje person tar emot. Det kan finnas många anledningar till att man inte vill, vågar eller orkar. Men också lika många anledningar till att faktiskt ta emot. Kanske är det tilliten till yogan som inte håller hela vägen. Kanske är det tilliten till läraren. Kanske är det tilliten till den egna kroppen, att man i någon slags föreställningsvärld inte tror att den håller, att den ska gå av, gå sönder eller kanske bara att vi ska bryta ihop. Lite grann. Det är alltid en sak att stå bredvid andra när det händer. Något helt annat när det händer i oss själva.
   När jag tänker på mina egna lärare så inser jag hur mycket som slungas emot dem i form av projektioner från våra egon. Från alla oss någon gång. Från alla oss i form av vrede eller ledsenhet. Den där ridån som går upp och som man ändå försöker dra igen med alla krafter man har.
    Jag tänker också på det där skyddsnätet som jag ändå har format och skapat i mig,  i form av tillåtelse till att låta saker ha sin gång. Att inte hindra. Att möta det som kommer. Alla möter det, oavsett var på yogastigen vi befinner oss. Alla tar inte emot. Det däremot är ett eget val. Jag kan bara stå bredvid. Inte enkelt när det svarta blänket vänder sig mot mig och jag ser något gå inåt istället för utåt. Min respekt till mina lärare bara ökar. Att de utsätter sig för det här hela tiden. För att vara den "hyggliga" som stryker medhårs och aldrig lotsar människor till deras egna val, det är inte lärandet som jag önskar det. Men när det ändå händer är jag lite oförberedd på det som vänds mot mig i ögonen. Så här sista lektionerna före jul så kliver någons lärande framåt och jag kan bara stå bredvid. Önskar att tillåtelsen ska finnas i varje människa, tillåtelsen till växandet, hur det än presenterar sig.

Musikhjälpen = yoga i praktiken

Yogans första steg. Hur ser du på andra. På din omvärld. Och det här med att hjälpa andra. Man kan göra det på så många sätt. Med handlingar och bra bemötande. Med respekt. Men ibland behövs det pengar. Också. Som nu. Musikhjälpen är en helt fantastisk företeelse och idag är sista dagen de sitter i glasburen på ett torg i Malmö. Jag tänker att det är precis så yogan fungerar i praktiken. Den här veckan med godhjärtade människor som skänkt allt mellan himmel och jord, det har gjort mig glad varje dag, fått mig att gråta varje dag för att jag är så lättrörd. Som grädde på moset har vi fått höra alla musikönskningar. Och ja, jag har önskat flera låtar, men känner att man kan göra så mycket mer. Barn skänker sina julklappspengar, sina månadspengar, vad väntar vi vuxna på? Egentligen? Idag är det sista dagen för Musikhjälpen, men nästa år, kan inte vi yogisar dra ihop pengar tillsammans? Som vi gjorde med eventet för Karin Björkegren Jones när det gällde att samla pengar till Bröstcancerfonden. Det här med att yoga för andra. Allt blir större.  Jag tänker att om det blir ett Musikhjälpen nästa år, då lovar jag att dra igång det hela. Är du med då?

Tillåt dig

Tillåt dig att inte stressa. Att låta det vara som det är. En arbetskamrat har fått ett stroke. Hon är 51 år. Vi blev lite vemodiga på eftermidddagen och kände väl alla att det är en sådan påminnelse. Om att ta vara på det som är i stunden. Resten vet vi inget om. Jag vet inte hur allvarligt det är men jag tänker på henne. Och hennes familj. Och omfamnar min egen och åker hem ännu lite försiktigare och vilsammare inombords. Hemma väntar inburen ved och brieost och några små rödvinsflaskor som jag fick i min julklapp på julfesten härom kvällen. Det räcker långt. Krama en vän. Andas djupt. Tillåt dig själv att känna men känn samtidigt att du inte är dina känslor. Du är kärnan av frid. Av det gudomliga vi alla delar. Tillåt dig en helg utan måsten och stress.

Tillräcklig träning

Det här med att träna. Många ser bara yogan som en träningsform och att den är ett komplement till någon annan träning. En del kompletterar till och med olika yogastilar med varandra. För min del är det tvärtom. Sedan jag börjat med yoga har jag skalat ner resten av träningen. Idag har jag min vardagsmotion. Och yogan.  Och jag är ändå i god form. Kan det stämma och hänga ihop? Ja det gör det med säkerhet. De människor jag yogar med är i förvånansvärt god form trots att de inte gör någon mer träning. Så förutom vår inre  resa så gör vi faktiskt fysiska övningar, rörelser, serier. Det är helt enkelt så att ju mer komplicerade övningar vi gör, ju mer tränar vi kroppen. På ett annat sätt. Det här att pumpa en muskel i taget på ett gym, det är så över. Jag tänker också på alla de nya träningsformer som växt fram som Cross Fit, Boot Camp och annat. Där det går ut på att använda hela kroppen och inte göra det statiskt. Att göra olika rörelser, det som kroppen är designad för. Det tror jag på. I min serie har jag till exempel en rörelse, sarpa, ormen, som har olika riktningar, vridningar och förflyttningar i sig. Den är komplicerad. Men att bara träna den gör en mängd skillnader i andra positioner. Den är svår. Ja. Men den ger så mycket tillbaka. Den rymmer hur många olika detaljer som helst. När man tränger in i rörelsen. Jag behöver inte komplettera med något. Och nej, jag menar inte att man inte ska promenera, rida, paddla, cykla, åka skidor osv. Men det förstår ni säkert. Jag pratar om det andra. Som jag inte behöver längre. Min yoga är tillräcklig. Så skönt. Vinster i många olika former.

http://www.youtube.com/embed/4RBrNhfocHs?rel=0"

I klippet ser du Emma Balnaves som i slutet på sekvensen gör just sarpa.

Under täcket

Ärlighet. Rakhet. Något som jag värnar väldigt mycket. I mitt liv. I min yoga. Och inte minst i min blogg. Ibland får jag förfrågningar om att göra reklam för produkter eller tjänster. Jag säger alltid nej. För jag har valt en reklamfri blogg. Jag har ingen åsikt när det gäller hur andra gör. Men så har jag valt. Det som däremot fått mig riktigt konfunderad är ett mail jag fick förra veckan. En marknadschef på ett online-marketing företag mailar mig, hon vill att jag ska läsa en gästbloggare hos en av deras kunder. Jag ska sedan "få välja vilket inlägg jag vill" som jag sedan ska skriva om. Den som bloggar är en artist. Så här skriver de;

Vi brukar oftast rekommendera att man skriver mellan 200-300 ord, vilket inte är så långt, dock bör det se naturligt ut när du refererar till originalkällan. När du har skrivit texten så bör du skicka mig ett utkast innan du lägger upp den på bloggen. Vi erbjuder 700kr för att skriva ett litet inlägg.

Jag blir stum. Känner mig naiv. Tänker att det här är inte alls något jag vill göra. När jag sedan vänligt men bestämt säger nej följer en märklig mailväxling. Och jag vill skriva om det här nu för att än en gång göra klart för de läsare jag har. Jag är ingens ombud. Bara mitt eget. Jag spelar inte under täcket. Någonsin. När jag länkar till någon, oftast till någon av mina favoritbloggare, när de skrivet något extra klokt och läsvärt, då gör jag det för att JAG vill det. Inte för att någon bett mig. Och jag är inte till salu. Jag är ingens springflicka. Lobbying måste vara öppen anser jag. Jag inser också att det är ganska många där ute i bloggvärlden som faktiskt sysslar med det här. För jag får också exempel på inlägg där människor skrivit in artistens namn naturligt i sin text. Kanske ska vi vara lite mer observanta? Kanske går det inte att vara det fullt ut? Hur det än är. Du som läser hos mig, du kan vara säker på att jag inte är betald av någon för att skriva det jag gör. Spelar aldrig under täcket.

Skicka vidare

Som ringar på vattnet. Sprider sig det goda. Vet inte om ni har sett filmen Pay it forward, men det handlar om att det man gör gott för en människa, det för den människan vidare till någon annan.  Alla får del av det fast av någon annan, kanske okänd person.Igår morse var jag med i en sådan äkta situation där jag mötte godhet.
   När jag kör ut på stora vägen, känner jag att bilen kränger. Ratten går inte att hålla upprätt. Jag misstänker punktering och stannar till vid första bästa plats, som är en busshållplats. När jag kliver ur bilen slår jag runt, det är ett tjock snötäcke men med blank hård is förrädiskt under. Jag slår min armbåge stor och blå, hela ena sidan och på något vis lyckas jag böja mitt högerben under mig så mitt knä också får sig en kyss. Det står några människor och väntar på bussen. Jag skäms. Det är min första reaktion, jag känner mig generad. Men jag kommer snabbt upp och konstaterar mycket riktigt - punktering på höger framdäck. Suck. Då kommer det fram en man som jobbar på Tekniska förvaltningen i stan och som håller på och röjer bort isen och snön just på busshållplatsen. Han erbjuder sig att byta mitt däck, snabb är han och bra blir det. Han är mest bekymrad över att jag slog mig. Frågar flera gånger om jag är yr i huvudet. Säger sedan - min fru är brevbärare och blev hundbiten härom dagen, du vet som i en film, säger han och ler snett. Hon blev hjälpt direkt och när du nu kom med en punktering så ville jag ge något tillbaka till de som hjälpte min fru.
   Jag blir tyst och varm. Vilken vänlighet. Och allt rinner av i form av tidspress, jag hinner ändå inte i tid. Jag tackar honom flera gånger men han vill knappt säga sitt namn, han ville bara skicka vidare. Jag tar det med mig inuti, lite kan göra mycket. Vi kan alltid göra något för någon. Har du mött det i någon situation?

En liten burk av glädje

Jag yogar. Det gör ont i mitt ben. Det spänner i ljumsken och tårarna rinner. Jag är inte ledsen, det gör bara ont helt enkelt. Inget att fördjupa sig i. Den sidan där smärtan kommer och går, den håller mig alert. Kanske är den min kompass, hur bakvänt det än kan låta. Men när jag sitter efter min yoga och tränar på min indiska raga, när min skrovliga röst lyfter mot taket och jag känner att munnen öppnar sig ordentligt, när jag låter ljudet komma från mig men även in i mig. In i svalget och upp i huvudet, då är det som att öppna en liten burk av glädje. Ändå. Balans. Smärta från yogan. Sen Glädjen. Ute ligger snön slät och man kan se var alla djur traskat under natten. Rådjurens trippande runt vår hink med kastanjer till dem. Småfåglarnas minispår där det ramlat ner frön och nötter ur fröbehehållaren. Solen lyfter sakta. Jag lever. Jag har en liten burk av glädje att öppna varje dag.

Handbromsen

Handbromsen. Idag drog jag i den. Rejält. Varit i Stockholm med jobbet i två dagar. Igår skulle jag vara ledig några timmar för julklappsinköp. Ja ni vet ju, hela stan var insnöad. Men det gjorde inget. Alla var trevliga. Det blev tystare. Snön bäddade in allt med ljushet och renhet. Tyst. Människor hjälptes åt och vi kom till slut med ett tåg, fyra timmar senare än beräknat. Men vi kom hem. Folk var vänliga på tåget, trångt och varmt men inget problem. Tog mig hem utan trassel. Idag vaknar jag med en molande känsla i min ländrygg. Första tecknet på att jag behöver vila och yoga. OCH. Så trots vår verksamhetsplanering idag har jag stannat hemma. Jag drar i handbromsen. Jag tränar mig till mitt välmående igen. Det finns inga genvägar. Det gäller att dra i handbromsen när det glider och slinter. När jag inte riktigt har fokus och är här och nu i mitt liv. När fyra timmar gör att ett tidsschema krackelerar, då inser jag att min planering är för tajt. Trots att mycket handlar om bra saker. Det måste finnas luft i systemet. Det måste finnas plats. Och jag yogar. Snön faller tätt utanför. Jag vilar i att jag är som alla andra. Jag måste dra i handbromsen när det blir för tätt. Annars blir jag sjuk, det vet jag med säkerhet. Hur gör du?

Smaken av musik

Åtta timmar av ljud. I min helgkurs. Av ljud jag inte visste att jag hade inombords. Så märklig känsla. Av min röst. Min röst. Hur låter den egentligen? Är den ren? Ljus? Mörk? Kan den gå upp? Kan den gå ner? Eller det svåraste, kan den hålla sig rak? Var är början? När vi vänder på hela kompositionen och sjunger baklänges. Vi sitter i en liten ljus shala i centrala Dublin. Ett stort olivträd växer utanför så följaktligen heter platsen Oliv Tree Studio. Jag och några andra andra intresserade yogis sitter i ring och vår lärare framför oss beskriver med målande adjektiv. Hennes långa fingrar tecknar i luften. Drar och lyfter. Kunskapen av att ha studerat för de främsta tolkarna av ragas i norra Indien lyfter hennes formuleringar. Hennes sång. Hennes tablaspel.
   Åh, jag har fått en liten inblick i ett gigantiskt område. En väldigt liten inblick. I detta stora område. Lika stort som yogan. Som fungerar som yogan. Där själva "sången" i ragan är en kommunikation med det gudomliga. Där publiken alltid varit sekundär. Som man också ofta sitter med ryggen emot. Det är något mellan den som sjunger, spelar tablan eller något annat instrument och gud,  där lekfullheten finns i symmetrin. I matematiken. I musiken. Och i mellanrummen och i fraseringarna. Smaken av musiken. För mig är den gul. Rakt igenom. Olika lager dras ifrån i min kärna, jag får en glimt av något, innan draperiet åter sluts. Men jag är fylld med välbehag. Mycket att smälta. Av mina åtta timmars sound sadhana. Inte riktigt hemma ännu.