Självklar

En del människor är så självklara. Och man blir självklar i deras närhet. Vacker. Karin Björkegren Jones är en sådan människa. Vi hade setts lite i bloggvärlden innan vi sågs i verkligheten för två år sedan. Jag åkte ner till Båstad för att gå en kurs för henne och Lotta Ilona. Det var en kurs för yogalärare som vill undervisa gravida kvinnor. Den kursen gav mig mod i ryggen att våga ha kurserna själv. Ja det har gått bra. Och jag är så glad att jag åkte ner den där helgen. Ibland får man så mycket mer än man tänkt. Sedan har jag fortsatt att följa Karin på hennes blogg. Ni är säkert många som också följer Karin, kanske extra mycket nu sedan hon fick diagnosen bröstcancer i sitt ena bröst. Det är svårt att ta in att en så frisk, stark och vacker person ska få cancer. Men det ger också en fingervisning om att vi aldrig vet vad som väntar. Och att vi måste leva livet här och nu. Karin är en känd yogaprofil i Sverige och har många vänner. Och några av dem har skapat ett Yogamarathon mot bröstcancer  söndagen den 14 oktober,  på en yogastudio i Stockholm, Atmajyoti. Allt för att uppmärksamma Karin och andras kamp mot bröstcancer. Jag skrev upp mig direkt. Tänkte att jag vill yoga, kanske träffa Karin om hon orkar och har en bra dag, se alla som jag bara känner genom bloggvärlden. Sedan tänkte jag om. Jag kan ju ha ett program hos mig.  För att göra mina yogaelever delaktiga. Men också för att andra ska få chansen att testa lite yoga. Lite andningsövningar. Nu är det klart med samarbetet med den lokala Bröstcancerföreningen Hilda i Örebro - lördagen den 13 oktober kommer jag att ha olika lektioner för de som vill stödja det hela. Programmet är inte helt spikat, jag återkommer om det. Och jag tänker att vi ska hjälpas åt så mycket vi kan för att Karin ska känna den där självklarheten i att vi vill bidra på det sätt som vi kan. Självklart. Som Karin själv.
Läs mer här;

http://www.yogamarathon.info/

https://www.facebook.com/events/445229638832237/

Säger mig något

Tre gånger. Tre gånger har jag skrivit upp mig för att testa Kundaliniyoga. Och tre gånger har det inte funkat för mig att gå. Nej, jag vill inte byta stil. Jag är helt frälst på min egen yoga. Men lite mer för att få ett hum om något som jag läser om hos er som bloggar om det. Och jag tar det som ett tecken. Att jag inte ska testa. Nu. Sen vet man aldrig. Men det händer mig väldigt sällan att jag får ställa in eller avboka sådana här saker. Och nu tre gånger. Det säger mig på något sätt något. Men absolut inget om själva Kundaliniyogan, det hoppas jag ni förstår att jag menar. Z säger också att den stil man tränar, den tränar man. Oavsett vilken det är, man hoppar inte mellan olika stilar. Man måste ge sig själv chansen att landa i en form och sedan kultivera den. Och vi vet ju att yogan tar tid. Som den måste få. Så utan någon som helst jämförelse är nog inte Kundaliniyogan något för mig att prova. Just nu. Lite nyfiken är jag ju men jag får helt enkelt vänta. Kanske kan jag åka till Finland någon gång och testa på en yogastudio där :) Hur gör du? Tränar du olika stilar eller förmår du hålla dig till en?

Tillit

Ni vet att jag har en lite tuffare period just nu. Vad det nu än beror på. Och ibland kan det avhålla mig från yoga. När allt känns motigt. Det gör ont. Jag blir lessen. Ändå, det kan gå några dagar men sedan står jag i alla fall där. För jag har en djup tillit till min yoga. Att allt är som det ska. En djup tillit till min lärare, som leder mig rätt och som förra veckan skrev i ett mail till mig – use your intuition. Och det har jag nog alltid gjort, mer eller mindre. Men ibland när jag har en svacka, då är det som jag inte riktigt litar på den där intuitionen, då vill en logisk analyserande del av mig få större plats. Och det är inte fel att diskutera logiskt ibland, inte alls, men när jag tar till det istället för att gå på känslan eller det som intuitionen säger mig, då blir det fel. Och jag rätar upp mig. Jag står där. Mina ljus är tända och solen letar sig lite snett in över golvet. Jag tittar på bilden av min lärare, hans kloka ögon ger mig styrka. Och så yogar jag. Omsorgsfullt. Hur mitt liv än ser ut, vad som än kommer i min väg så är yogan det har jag att hålla mig till. Och även när själva yogan utlöser en mängd saker som inte alltid är behagliga, så är det ju som det ska det också. Min tillit är orubbad, även om det svallar på ytan ibland. Jag gör en kort del av min långa serie, för jag orkar inte mer just nu. Och det är som det ska det också. Jag bugar mig och blåser ut ljusen. Dagen kan börja. Tillit i min kropp. Tillit i mitt sinne.

Mormor

Böcker i min brevlåda. Vilken tröst. Och det finaste lilla paket.

Vet inte om du varit in här och kikat någon gång? Sara på Snövits Äpple, gör de vackraste personliga smycken du kan önska dig. Hittade till henne via en annan kär bloggerska, Lycke.  Skickade en halv, trasig bild på min mormor, som baby, med en docka i handen, i sin mammas famn. Och tillbaka kom det här.

Så vackert och nu kan mormor vara nära mig på flera sätt. Min mormor -en stark kvinna som förmådde leva sitt liv fullt ut, trots stora förluster. Hon förlorade en dotter i hjärnhinneinflammation, som skulle varit min moster och mormor blev också änka två gånger om. Hennes första man, som var min morfar dog i Spanska sjukan och den andra i lungcancer. Han dog när jag var två år, så jag har inget minne av en morfar. Men hon fyllde ut platsen för två och ömkade sig aldrig. Men när vi gick till kyrkogården, som vi ofta gjorde när jag liten, då kunde hon föra långa diskussioner med sin man. Hon grät. Jag krattade graven. Vi gjorde fint. Planterade blommor. Sedan snöt hon sig och så gick vi på konditori. En sådan skön inställning till livet. Kanske har jag fått mycket med mig när det gäller sorgbearbetningen av henne, eftersom jag så gärna arbetar med det.  Hon var väldigt delaktig i mitt liv. Hade mycket synpunkter på olika vänner jag hade och prickade alltid rätt, vem som det gick att lita på. Även om jag ofta trodde hon hade fel. Även om jag var mäkta irriterad. Jag kunde ha en vuxen dialog med henne när jag blev vuxen, mer än med mina föräldrar faktiskt. Vi bodde i varsin liten stad och ringde mycket till varandra. Hon kunde ringa mig och påminna om att ta på mig mössa när det var kallt, när jag precis hade flyttat in i min första lägenhet! Hon fanns alltid där och mest av allt en gång som jag gömt i mitt hjärta. Jag var i runt tjugo år. Hade blivit rejält sviken av en pojkvän och lätt berusad i ösregn tog jag mig hem till henne mitt i natten. Och bara grät. Kändes som jag inte hade någonstans att gå. Men det hade jag. Hon frågade ingenting. Bäddade ner mig. Höll mig i handen, torkade tårarna och sa du är stark även när du är liten och svag. Och jag älskade henne så  mycket. Gör fortfarande. Och nu kan hon vara med mig lite extra.

Stjärnornas krig inuti

Det kryper i mig. Gråtfärdig och gråtmild. Det regnar och marken är mättad. Jag är själv några dagar i huset och för första gången på länge känns det inte bekvämt. Jag har som många ett behov av att vara ensam ibland. För mig själv. Tänka. Läsa. Bara vara. Gå i gummistövlar i skogen. Men nu vill jag inte. Som att ta upp ett papper och så blåser det iväg. Utan att jag hann se vad det stod. Som att gå utan jacka i ösregn och bli iskall inpå bara skinnet. Metaforerna kan inte helt beskriva mig just nu. Men jag är helt enkelt på avigsidan av mig själv. Och jag väntar för jag vill inte ha det så. Det är inte överväldigande, snarare krypande. Hela familjen på olika ställen. Kanske är det alla avsked? Två ungar flyttar till Göteborg för att studera. Och det har löst sig så bra på boendefronten för dem. Och det har vari tätt här hemma under sommaren. Vi har levt nära varandra. Jag har backat, gått åt sidan och insett att det här kanske är sista sommaren som ser det ser ut så här att de bor hemma en sväng. Allt har varit värt det. Och allt har verkligen sin tid, men ibland vill jag stanna tiden. Bara vara i den. Saknar när jag hade en unge runt benet och en på höften. Patetiskt? Det är så dubbelt att vara förälder. Man gör allt för att ens barn ska bli självständiga, hyggliga människor. Och när de blir det och går vidare på sina egna stigar, då svider det i mammahjärtat. Ja jag är hopplöst sentimental. Ja, jag känner mig lite utlämnad i att mina kommentarer på andra bloggar fortfarande hamnar i skräpposten. Det kryper i mig i att jag inte kan lösa det. Jag känner mig vemodig inför att yogaterminen snart drar igång. Och jag vet inte varför. Tänker att jag ska storstäda hemma, men det blir inget av något. Ser på film och lägger mig sent. Ösregnet väcker mig och så skaver det igen inombords. Nä, inget speciellt som jag tänker på. Det är liksom allt och inget samtidigt i mig. Som ett stjärnornas krig inuti. Av ingenting. Krypande. Och återigen, jag känner inte igen det. Är det planeterna? Är det min saknad efter barnen? Att jag vet att jag ska in i en ny fas i mitt liv. Som jag sett fram emot. Är det mina hjärteprojekt som jag inte orkar driva just nu? Åh vilket tråkigt blogginlägg, ursäkta.  Men här är jag. Tråkig. Gråtfärdig. Less. Och ensam. Och nej, jag har inget att skylla på. Jag är inte sjuk. Kanske ska jag göra allt tvärtom? Sova länge i helgen, äta smågodis som jag är sugen på för första gången på ett halvår? Strunta i allt som jag tror jag måste och se vad som händer? Följa med i varje impuls. Kanske slutar det krypa.

Planetary Yoga

Jag vet inte hur du ser på planeternas inverkan på dig och din kropp. Jag börjar bli mer och mer intresserad ska jag villigt erkänna. Hittar det här från Planetary Yoga och det är ju klockrent. För min del. Över hur jag har det just nu:

“Do you feel like there is something going on that you can't quite put your finger on? The hidden aspects of the planetary influence are in effect at this time. Ketu represents the past. It is now transiting the eclipse point and activating it this month. There is a Kal Sarpa Yoga in effect also, with all the planets hemmed in between the nodes of the Moon, Rahu and Ketu. This is a slippery time, where compulsions and events might not seem so clear. Things are being worked out on a subconscious level. Rest assured that they are being worked out, though it might feel like you’re on a stormy sea, trying to stay steady. Yesterday and today (Weds and Thurs) the Moon is also with Mars and Saturn in Libra, which creates more emotional tension on top of this churning effect.”

Ja ja ja, det finns många oseriösa inom det här området. Men det finns också kunskap. Lika gammal som yogan. Och för min del önskar jag mig bara en bra bok. Zhander skriver lite grann om det i sin bok Shadow Yoga – Chaya Yoga. Men nu önskar jag mig mer. Någon som har tips?

Finns jag?

Finns jag? Om jag inte är på nätet finns jag då i alla fall? Naturligtvis, men idag har alla mina kommentarer på era olika bloggar försvunnit! Och till och med min egen blogg försvann, det stod att den inte existerade längre! Google har hittat ett sätt att få mitt telefonnummer på. För om jag inte skrev i det, kom jag inte vidare och fick åtkomst till min egen blogg. Lite konstigt. Och lite spooky att mina kommentarer bara försvann. Det får mig osökt att tänka på sociala medier som FB och annat. Där man måste var för att finnas. Nä, inte så drastiskt men ändå. Där man helst visar sin yta. Det är så sällan någon skriver något som inte är lika fläckfritt och underbart. Och ja, jag är kanske inget undantag heller. Det är klart att man vill visa det goda och glada. Men inte bara... Eller vad säger ni? Tänk att det inlägg som jag fått mest gillande på var när jag skrev att jag struntade i dammråttorna och löven på gräsmattan och gick i nattlinne hela dagen. Det säger ändå något om en önskan att vi ska visa mer av oss. Utan att vältra oss varken i det ena eller andra. Men människor som skapar sig en ny identitet där, de har nog problem inuti. Jag tänker att man vill vara någon som man inte är. Har till och med tappat en vän, som bara hade ”lyckliga” uppdateringar. Ni vet my life is brilliant, heja mig, jag lever det bästa livet och det är rättvist (!) Och så skrev hon i mail till mig att hon kände sig så ensam och inte visste varför. Hon mådde alltså tvärtom mot vad det stod i hennes statusrad. Det blir som att göra våld på sig. Men när jag försiktigt skrev att man inte måste vara superlycklig hela tiden, och vem är egentligen det- handen på hjärtat? Då trodde hon att jag missunnade henne att vara lycklig. Tänk om vi bara stod lite mer för hur vi mår? Utan trumpeter och fanfarer. Och bara är de vi är – det måste vara gott nog. Och vi finns ju, som de varelser vi är av både och inuti. Eller hur har du det med din statusuppdatering?

Vindsluckan öppen

Lustfyllt umgänge, det är vad jag går igång på. Igår kväll satt vi på verandan, åt och drack gott (det finns så himla mycket goda alkoholfria drycker nu) och pratade. Skrattade så vi skrek. Och blev lite djupare emellanåt. Vår husdoktor i familjen har varit vår TCM-läkare, (traditional chinese doctor) You Zhe 遊者. Han reser över hela världen och undervisar i flera andra länder och behandlar både här hemma och utomlands. Efter 20 års bekantskap har vi blivit goda vänner. Ingen i familjen går hos honom nu, men vi har alla gjort det i omgångar för olika obalanser och problem. Blivit hjälpta. Fått oss att hjälpa oss själva. Han är så kunnig. Han är så kunnig på att få mig att känna mig smart också. Ni vet personer som delar med sig frikostigt och som lyfter nivån ett snäpp? När han pratar om livet i stort, hälsa, mat, energier, nivåer och andlighet då är det som en liten vindslucka öppnar sig i min skalle. En liten stege reser sig mot himlen och jag klättrar några pinnar. Ibland kan jag inte redogöra för vad vi har pratat om, men jag vet att jag lärt mig något, jag vet att kunskapen på något vis är införlivad inuti mig. Flummigt? Inte för mig. Och jag vet att det fungerar. Jag har haft några frågor inombords senaste veckan och igår kväll fick jag svaren i våra diskussioner. Vänskap men också kärleksfullt vägledande. Vill inte stänga vindsluckan, jag vill vidare samtidigt som jag vet att den dagliga yogaträningen är min nyckel till att hålla den öppen. Det går ju inte att skynda på erfarenhet, den kommer när den kommer. Men den kommer inte utan regelbunden träning. Practice and all will come, är mer sant än någonsin för mig. Jag somnar långt efter midnatt. Rik. Lite klokare på ett ickeverbalt sätt. Tacksam.Min regelbundna träning ännu mer viktig. Håller i stegen, vindsluckan lite mer öppen.

Känner inte igen mig

Känner inte igen mig. Det kliar inuti. Eller liksom skaver. Svider. Eller vad det nu är. Jag är som en lynnig tonåring. Svänger hit och dit i humöret. I känslorna. Och jag fattar ärligt talat inte vad det är. Kan det vara min nya yoga som är så kraftfull att bottenslammet nu är på väg upp? För att göra resten av mig lite klarare? Kanske. Annars vet jag inte. Jag har mycket känslor, ja. Men jag är inte ett offer för dem. Och jag brukar inte pendla så här. Ärligt talat, det gör mig trött. Det gör mig lite less. Min man påminner mig om att när jag har det så här med mig själv, så brukar det i slutänden bli riktigt bra. I yogan. Inte så att jag värjer mig, det är mer så att jag inte känner igen mig. Den här gången. Faktiskt. Kan ju vara så att den här serien jag gör den drar med en hel del man inte kan förutse. Och inte heller veta hur just jag ska reagera på. Har hört olika reaktioner, både känslomässiga, andliga och fysiska när jag pratar med andra som gått samma kurs. Och som trängt ännu längre in i det. I det fulla formatet. Nej jag är inte less. Nej jag är inte rädd. Jag bara är i något som känns som en för trång ylletröja. Något som jag vill ta av mig. Något som jag inte har behov av. Jag är varm. Känner inte igen mig.

And it's hard to dance with a devil on your back so shake him off

Florence And The Machine kan få vad som helst att flytta sig. Dra i er och njut!

Snabbare än jag kan säga

Snabbare än jag kan säga ordet balans, så är jag ur den. Eller hur jag ska säga. Den här veckan har jag fått kämpa mig igenom. Inte yogat varje morgon, för sena kvällar och trötta morgnar. Vi går lite omlott här hemma och det påverkar mig mer än jag vill. Fortfarande känt mig låg och lite seg men efter sovmorgonen i morse så tände jag mina ljus och min rökelse. Hinner inte långt i min yoga innan tårarna faller som ett höstregn och kroppen känns svag och mjuk. Jag lägger mig ner i savasana, orkar inte yoga just nu. Låter det bara rinna ut. Och tänker på hur många gånger det varit så i min yoga. Förut tyckte jag att det var jobbigt, sedan lite tröttsamt. Med alla dessa tårar som velat ut. Nu tänker jag mer att det är så skönt att det faktiskt kommer ut, vad det än är som gör det. Vad som än får mig att känna det jag gör, så släpper jag ju ut det. Ibland vet jag att det är rörelserna i sig men ibland är det annat. Som får mig att gråta. Kanske en kombination just nu. Fortfarande gråtmild sätter jag mig på verandan och suckar. Min älskling packar matsäck och vi tar en av kanoterna, kanadensaren och kör några mil innan vi lägger i den. Vi paddlar några timmar. Det är vi och en mängd gamla träd i vattnet. Fridfullt. Hela vattenytan full av skräddare. Vi paddlar förbi ett kantarellställe som lyster gult men där det är för brant att ta sig i land. En hel flock med trollsländor med turkosa kroppar, så underbara. Stannar på ett av alla dessa fina små ställen som finns överallt i vårt land och som är iordninggjort för de som vandrar eller paddlar. Äter matsäck. Dricker kaffe. Har med blåbär och vispgrädde för lite extra energi. Det är trötta muskler men sköna kroppar som landar vid bryggan där den första bilen står. Vi badar. Dricker lite kaffe till. Det är bara vi på badplatsen. Det är sensommar men inte höst. En lite mer mättad luft.  Min dag blir helt annorlunda än den startar. Det behövs inte så mycket. Egentligen. En enorm häger lyfter sina vingar och det susar i luften. Och snabbare än jag kan säga obalans så känns den på väg bort.

Att gå sin egen väg

Ser ett fantastiskt program på Kunskapskanalen om fotografen Oliviero Toscani. Ni vet han som tog alla debatterade, ibland förbjudna bilder för Benetton. Vilken fantastisk man. Och hur han gick sin väg från företaget när de kompromissade om en kampanj där han hade fotograferat dödsdömda människor på ett fängelse i USA. Som han tagit i en protest mot dödsstraffet. Mannen sprudlar av liv. Kreativitet. Som han säger inte finns i det regelstyrda. Min själ törstar efter hans ord. Just nu behöver jag höra mycket sådant.  Läsa mycket sådana formuleringar. Känner mig i en svacka där jag är lite ensam.  Saknaden efter ett socialt sammanhang kring yogan har kommit och gått för mig. Att människor vände mig ryggen när jag valde en annan väg. Trots att vi tränat samma yoga, det är något som fortfarande svider i mig. Ibland. Och när jag hör om människor som valt sin egen väg utan rädsla, som sett att det är enda sättet att fortsätta utvecklas, då suger jag i mig som en svamp.  Och han pratar om det icke-perfekta, om det ofullständiga som livet är. Som salva på ett sår. Som jag inte vill riva upp igen. Ibland är jag så säker på att jag lämnat saker bakom mig, för att de sedan kommer tillbaka i en lite annan form. Känner du så någon gång? Respekterar vi när andra ser en annan väg? Tycker vi att vi har rätt att döma? Prata om men inte med? Vi kan ju alla svaren på de här frågorna, eller hur? Men hur gör vi? Vågar vi låta andra gå i en annan riktning? När något är för en person är det inte per automatik mot någon annan. Jag tränar mig allt vad jag kan och förmår,  på att verkligen låta andra gå sin väg. Inklusive mina barn. Eller som min lärare säger; man kan inte lära någon något egentligen, alla måste lära sig själva. Man kan bara visa på och introducera. Just idag svider det lite i mitt hjärta, jag vet inte varför, den här tiden på året brukar jag älska. 
 

Utan den

Utan den. Utan yogan skulle jag inte ha min ryggrad i tillvaron. Stabiliteten. Ljuset. Det slår mig med full kraft när jag kliver in på jobbet. Ni vet den där känslan innan något drar igång. Segt. Som kåda. Som klibbar. I mitt sinne. Tänker och funderar. Vrider och vänder men förändringarna jag önskar mig de är på väg, men jag är inte riktigt där. Så jag gör det jag ska. På halvfart för inget har riktigt dragit igång. Och jag skulle dras ner i en grop av misströstan om jag inte hade min yoga. Jag vet det. När jag gör min morgonyoga känner jag mig som mest levande. I mig. Och jag har den. Nära. Hur svårt jag än tycker att vissa delar av den är så spelar det ingen roll. Jag kommer att yoga tills jag dör. Och det är så stort. Gigantiskt. Ibland snuddar det vid mig. Rymden av yogan. I världen. Så stort. Men ändå i mig. I en liten människa kan den göra all skillnad. Den rymmer allt. För mig. Glädje och uppsluppenhet. Svårigheter men lösningar. Rädsla och smärta som jag klivit in i och ut igen på andra sidan. Och jag vet. Det upprepar sig men på andra sätt. Men jag kan inte tänka mig ett liv utan yogan. Utan den vet jag inte vem jag skulle vara. Låter det överdrivet? Jag räknar sälla upp positioner, asanas som jag gör, det känns helt sekundärt att vidarebefordra. Jag räknar inte upp hur jag andas eller vilka bandhas jag använder. Det är inte det jag vill åt. Inte det jag vill förmedla. Sitter i bilen vid vår lilla järnvägsövergång där bommarna är nerfällda. Och åskvädret dundrar. Rakt framför mig är himlen mörkgrå och rakt ner från himlen ser jag blixten som en ljuskanal. Och det smäller. Ungefär så i mitt inre. Den där molnmassan är jag och den där blixten, den är min yoga. För hela mitt liv. Utan den vill jag aldrig vara.

Balanserat

Sista helgen innan jobbet drar igång. Vi har grejat. Men ändå badat. Målat staket. Men ändå slöat. Ibland blir mixen sådär optimal. Och jag vet ju - imorgon börjar jag jobba men har ingen ångest. Ingen söndagskänsla som trycker i bröstkorgen, ingen åherregudnuärsemesternslut-känsla som lägger sig som ett våtvarmt omslag. Nej jag är lugn. Och bara är. Hela eftermiddagen har vi tillbringat med goda vänner vi känt sedan alla våra barn var små. Så enkelt att ses fast det var länge sen. Vi tar bara upp tråden där den var sist. Och jag sitter här framåt kvällningen och tänker - det är alltså så här det känns när man vilat klart? Att man är redo för det andra igen. Det var länge sen. Men det känns bra. Lite balanserat så där som jag önskar att det ska vara. Som helgen varit. Jag tror det svåraste kommer att bli att komma i säng för att jag ska upp i tid för yogan. Men det är veckans utmaning, innan rutinerna sätter sig. Hur har du det efter din ledighet? Har du landat? Eller är du fortsatt ledig? Vilket det än är, önskar jag dig en skön vecka och att vi alla ska hitta den där balansen vi mår så bra av.

Månetrött

Den där ständiga förändringen. Att jag hela tiden är på väg. Mot toppar. Mot vågdalar. Och jag vet det ju. Nu har min yoga känts väldigt ringrostig plötsligt. Kroppen lite motsträvig. Mina leder knakar som aldrig förr. Det känns skönt. Bröstryggen och jag har äntligen en riktig kontakt. Ni vet det där stället på kroppen som vi lägger känslor i, som vi glömmer bort och inte ser. Knappt känner ibland i yogan. Vet att det dröjde länge innan jag kände att bröstryggen också var med i olika rörelser. Nu knakar det i bröstryggen och blir så där skönt varmt redan när jag gör uppvärmningen. Men idag var det ingen dans på rosor. Försöker finnas i det och vet att det ändrar sig igen. Senare. Men nu är det inte lika enkelt. När jag tänker på fullmånen som varit magnifik den här veckan och hur dåligt jag sover då, om jag ens sover. Så inser jag att den även påverkar min yoga. När jag tänker tillbaka på det så är kroppen faktiskt ovillig när det har varit fullmåne och de närmste dagarna efter det. Jag har blivit mycket mer synkroniserad med den eller hur man ska säga. Känsligare. Känner du så också? Eller påverkar den inte dig alls kanske? Medvetet. Min lärare säger att månen alltid påverkar oss men mer under fullmåne och nymåne. Och nu är det som att jag verkligen känner det också. Efter yogan idag belönade jag mig med plättar och nyplockade blåbär. Sommaren är inne på andra halvlek och det känns bra. Jag yogar och gör mitt bästa med en månetrött kropp.

All you need is love

Länge leve kärleken. Den där som bär oss. Genom vardag. Genom kamp. Med all den glädje som skapas med en annan människa. Den som glöder på kanten av min varelse och inuti. Den där som får mig att inse att vi är här för att vara tillsammans. På något vis. Allt är rätt. All you need is love! D och jag har bröllopsdag idag. Förra året firade vi silverbröllop med en stor fest. Idag lite stillsammare. Men ändå - viktigt att uppmärksamma varandra. All you need is love.