Stjärnornas krig inuti

Det kryper i mig. Gråtfärdig och gråtmild. Det regnar och marken är mättad. Jag är själv några dagar i huset och för första gången på länge känns det inte bekvämt. Jag har som många ett behov av att vara ensam ibland. För mig själv. Tänka. Läsa. Bara vara. Gå i gummistövlar i skogen. Men nu vill jag inte. Som att ta upp ett papper och så blåser det iväg. Utan att jag hann se vad det stod. Som att gå utan jacka i ösregn och bli iskall inpå bara skinnet. Metaforerna kan inte helt beskriva mig just nu. Men jag är helt enkelt på avigsidan av mig själv. Och jag väntar för jag vill inte ha det så. Det är inte överväldigande, snarare krypande. Hela familjen på olika ställen. Kanske är det alla avsked? Två ungar flyttar till Göteborg för att studera. Och det har löst sig så bra på boendefronten för dem. Och det har vari tätt här hemma under sommaren. Vi har levt nära varandra. Jag har backat, gått åt sidan och insett att det här kanske är sista sommaren som ser det ser ut så här att de bor hemma en sväng. Allt har varit värt det. Och allt har verkligen sin tid, men ibland vill jag stanna tiden. Bara vara i den. Saknar när jag hade en unge runt benet och en på höften. Patetiskt? Det är så dubbelt att vara förälder. Man gör allt för att ens barn ska bli självständiga, hyggliga människor. Och när de blir det och går vidare på sina egna stigar, då svider det i mammahjärtat. Ja jag är hopplöst sentimental. Ja, jag känner mig lite utlämnad i att mina kommentarer på andra bloggar fortfarande hamnar i skräpposten. Det kryper i mig i att jag inte kan lösa det. Jag känner mig vemodig inför att yogaterminen snart drar igång. Och jag vet inte varför. Tänker att jag ska storstäda hemma, men det blir inget av något. Ser på film och lägger mig sent. Ösregnet väcker mig och så skaver det igen inombords. Nä, inget speciellt som jag tänker på. Det är liksom allt och inget samtidigt i mig. Som ett stjärnornas krig inuti. Av ingenting. Krypande. Och återigen, jag känner inte igen det. Är det planeterna? Är det min saknad efter barnen? Att jag vet att jag ska in i en ny fas i mitt liv. Som jag sett fram emot. Är det mina hjärteprojekt som jag inte orkar driva just nu? Åh vilket tråkigt blogginlägg, ursäkta.  Men här är jag. Tråkig. Gråtfärdig. Less. Och ensam. Och nej, jag har inget att skylla på. Jag är inte sjuk. Kanske ska jag göra allt tvärtom? Sova länge i helgen, äta smågodis som jag är sugen på för första gången på ett halvår? Strunta i allt som jag tror jag måste och se vad som händer? Följa med i varje impuls. Kanske slutar det krypa.