Finns jag?

Finns jag? Om jag inte är på nätet finns jag då i alla fall? Naturligtvis, men idag har alla mina kommentarer på era olika bloggar försvunnit! Och till och med min egen blogg försvann, det stod att den inte existerade längre! Google har hittat ett sätt att få mitt telefonnummer på. För om jag inte skrev i det, kom jag inte vidare och fick åtkomst till min egen blogg. Lite konstigt. Och lite spooky att mina kommentarer bara försvann. Det får mig osökt att tänka på sociala medier som FB och annat. Där man måste var för att finnas. Nä, inte så drastiskt men ändå. Där man helst visar sin yta. Det är så sällan någon skriver något som inte är lika fläckfritt och underbart. Och ja, jag är kanske inget undantag heller. Det är klart att man vill visa det goda och glada. Men inte bara... Eller vad säger ni? Tänk att det inlägg som jag fått mest gillande på var när jag skrev att jag struntade i dammråttorna och löven på gräsmattan och gick i nattlinne hela dagen. Det säger ändå något om en önskan att vi ska visa mer av oss. Utan att vältra oss varken i det ena eller andra. Men människor som skapar sig en ny identitet där, de har nog problem inuti. Jag tänker att man vill vara någon som man inte är. Har till och med tappat en vän, som bara hade ”lyckliga” uppdateringar. Ni vet my life is brilliant, heja mig, jag lever det bästa livet och det är rättvist (!) Och så skrev hon i mail till mig att hon kände sig så ensam och inte visste varför. Hon mådde alltså tvärtom mot vad det stod i hennes statusrad. Det blir som att göra våld på sig. Men när jag försiktigt skrev att man inte måste vara superlycklig hela tiden, och vem är egentligen det- handen på hjärtat? Då trodde hon att jag missunnade henne att vara lycklig. Tänk om vi bara stod lite mer för hur vi mår? Utan trumpeter och fanfarer. Och bara är de vi är – det måste vara gott nog. Och vi finns ju, som de varelser vi är av både och inuti. Eller hur har du det med din statusuppdatering?