måndag 20 augusti 2012

Finns jag?

Finns jag? Om jag inte är på nätet finns jag då i alla fall? Naturligtvis, men idag har alla mina kommentarer på era olika bloggar försvunnit! Och till och med min egen blogg försvann, det stod att den inte existerade längre! Google har hittat ett sätt att få mitt telefonnummer på. För om jag inte skrev i det, kom jag inte vidare och fick åtkomst till min egen blogg. Lite konstigt. Och lite spooky att mina kommentarer bara försvann. Det får mig osökt att tänka på sociala medier som FB och annat. Där man måste var för att finnas. Nä, inte så drastiskt men ändå. Där man helst visar sin yta. Det är så sällan någon skriver något som inte är lika fläckfritt och underbart. Och ja, jag är kanske inget undantag heller. Det är klart att man vill visa det goda och glada. Men inte bara... Eller vad säger ni? Tänk att det inlägg som jag fått mest gillande på var när jag skrev att jag struntade i dammråttorna och löven på gräsmattan och gick i nattlinne hela dagen. Det säger ändå något om en önskan att vi ska visa mer av oss. Utan att vältra oss varken i det ena eller andra. Men människor som skapar sig en ny identitet där, de har nog problem inuti. Jag tänker att man vill vara någon som man inte är. Har till och med tappat en vän, som bara hade ”lyckliga” uppdateringar. Ni vet my life is brilliant, heja mig, jag lever det bästa livet och det är rättvist (!) Och så skrev hon i mail till mig att hon kände sig så ensam och inte visste varför. Hon mådde alltså tvärtom mot vad det stod i hennes statusrad. Det blir som att göra våld på sig. Men när jag försiktigt skrev att man inte måste vara superlycklig hela tiden, och vem är egentligen det- handen på hjärtat? Då trodde hon att jag missunnade henne att vara lycklig. Tänk om vi bara stod lite mer för hur vi mår? Utan trumpeter och fanfarer. Och bara är de vi är – det måste vara gott nog. Och vi finns ju, som de varelser vi är av både och inuti. Eller hur har du det med din statusuppdatering?

24 kommentarer:

  1. Ingen kommentar på bloggen synns, men på hotmailen.Så du finns:)Det är många som reflekterar över att det skrivs mest lyckliga saker på sociala medier. För mig är det nog så att har jag inspiration vill jag förmedla, annars bara är jag och tar hand om mig själv, blir inspirerad av att läsa hos andra som känns äkta i sina känslor som tex här hos dig.
    Kram Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du kanske kan göra som Nina och ta bort mig ur skräpposten?
      Ja visst kan det vara så, men en del är helt crazy, man får dölja dem helt enkelt.
      Kram och tack för dina ord!

      Radera
    2. Du hade hamnat i skräpposten,där vill jag verkligen inte ha dig. Så nu har jag plockat fram dig :)
      Ja det är klurigt det du skriver om i ditt inlägg, men jag förstår vad du menar vissa är lite för mycket :)
      Kram Lotta

      Radera
  2. Jag skriver inte om de mest jobbiga sakerna. Eller när jag är arg. Jag skriver ibland om det är saker som är jobbiga som är lätta att förstå. Dels för jag vill hålla vissa saker privat men även för att jag inte vill skapa inlägg som fiskar efter kramar eller liknande. Jag försöker dock att inte skriva rosa-fluffigt rakt av för det ÄR det ju inte. INgen har så.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä precis, ingen har det så! Kram och tack för dina ord och jag vet inte om mina kommentarer hos dig finns där...

      Radera
  3. Ja, jag håller med dig och känner att det skapar barriärer för mig till dem som hela tiden bara är lyckade utåt. Och samtidigt drar jag mig för att statusuppdatera under koliknatt på just FB. Frågar mig varför; önskar jag inte sympati? Vill jag inte verka "misslyckad"? Upplever jag att jag generar människor i deras till synes lyckade liv när all inte är så kul här hemma?
    Jag tycker mycket om ditt inlägg. Lika viktigt som vanligt! Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, jag förstår hur du menar och jag menar inte heller så att man ska "gnälla" mer visa att vi alla har både upp och ner i våra liv. Kram och tack! (vet inte om du hittat mina kommentarer hos dig?)

      Radera
  4. Nog finns du alltid! :D
    Jag ljuger faktiskt aldrig i mina statusuppdateringar (hur präktigt lät nu inte det då?! ;).
    Ibland raderar jag ett inlägg när jag märker att det kanske blev lite för mycket gnäll och elände men jag är alltid ärlig i hur jag mår eller vad jag gör. Ser ingen anledning till att skriva att jag är superduperlycklig om jag egentligen sitter och gråter. Kanske lurar jag polarna men jag blir ju inte lyckligare själv för att jag ljuger tänker jag. Istället kanske jag går miste om den uppmuntran jag så väl behövde just då.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi fungerar nog väldigt lika du och jag tror jag. Ingen anledning att ljuga, samtidigt är jag nog inte på FB om jag är riktigt lessen... Lagom är bäst :)!
      Kram och jag hoppas att mina kommentarer hos dig finns där!

      Radera
    2. Dina kommentarer syns som de ska. Åtminstone finns inga i skräpposten. :)
      Kram

      Radera
  5. Ja, jag kan hålla med, FB har många lyckouppdateringar. Jag är nog också en av dem som skriver sådana. Men jag kan lika gärna lägga upp uppdateringar om hopplöshet och irritation. För att visa på livet. Mitt liv.
    Men, det tål att tänkas på. Lite extra.
    Kram till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker verkligen att du är en som visar båda delarna. Kram!

      Radera
  6. När jag gick in på blogger och kommentarer hos mej, så hittade jag dina två försök till kommentar bland 'skräppost'. Nåväl, jag meddelade systemet att du inte var skräppost och publicerade :)

    Man blir lite skraj när tekniken strular och man i några ögonblick hinner förfasas över ifall allt är borta. Hemska tanke. Samtidigt - när vår ena dator kraschade och jag inte hade hunnit säkerhetskopiera det senaste så insåg jag att det gick att överleva ändå. Att det rentav var lite skönt - jag slapp ju rensa i bråtet!

    När det gäller FB så har jag en för mej väldigt tydlig gräns. Min profil är mer eller mindre mitt "yogaansikte utåt" och väldigt mycket kretsar kring det. Ävenom det förstår blir av annan privat karaktär ibland. Det som kanske stör mej mer (om man nu ska gå in på sånt) än mitt-liv-är-bäst-statusarna, så är det alla Idagharjagvaritutemedhundenochsentvättadejagfönstrenaochnuskajagbakaenkladdkaka :) Fast. Jag väljer ju om jag läser och värderar, eller om jag låter bli... Har dolt många i min vänlista, så att jag bara ser de viktiga uppdateringarna.

    Vi är alla olika. Tack och lov :)
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Nina :)

      Ja visst är det skönt att vi är olika, samtidigt har det här lyckostatusuppdateringarna verkligen framkallat många känslor. Inte för att folk är glada och mår bra utan för att det förmodligen känns så oäkta. Och det handlar mest om yta och att man vill vara lyckad. Det är kanske så jag ska formulera mig. Att man ska vara så lyckad i den här ytfixerade tiden.

      Kram och tack för att du tog bort mig ur skräpposten!

      Radera
  7. Åh, jag har verkligen börjar tröttna på FB och all ytlighet. Jag tror att med tiden kommer fler och fler göra detsamma. För det är ju inte så vi är. Glättiga och lyckliga, bakandes, lekandes med barnbarnen, förtjust jobbandes i trädgården, företrädesvis med ett glas rött i handen. Om det inte var så förbaskat krångligt att lämna FB skulle jag nog göra det. Kanske.
    I bloggen kan jag vara ärligare, allvarligare, djupare även om jag undviker det allra mörkaste för att inte skrämmas;) Läskigt ändå, hur mycket koll internet har på oss. Och vi går in i det frivilligt, med vidöppna ögon...
    Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Carina, det är ju den ena sidan av det hela. Och jag håller helt med dig, har tänkt ibland att jag inte vill se en enda bild till på kantareller eller fötter mot himlen :) Å andra sidan vill ju folk visa det glada. Men någonstans går en fin linje, där man får hålla i sig själv tänker jag. Och bloggen, den är mitt andningshål också. Kram!

      Radera
  8. skönt att läsa tycker jag. och tycker samma som du. inte är allt rosenrött inte. och inte särskilt alls i mig just nu. och det får ju folk ta som det är tänker jag. de här är jag just nu, och det är nog inte nyttigt att begrava bara..alltid. FB har jag aldrig förstått mig på och aldrig använt mycket av den orsaken du nämner. vet inte vad jag ska göra där. blev bara med för att kunna rösta på någon i något där det behövdes (ler)
    du är bra. och vad läskigt att det försvann. tänker man borde spara på nåt sätt men har aldrig tagit mig tid..

    kramar en tisdag, Lycke

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det som jag själv gillar med FB är att jag har nära kontakt med vänner i andra länder och yogavänner. Det fungerar utmärkt. Men resten, jag vet inte längre vad jag tycker... Onsdagsmorgonkram!

      Radera
  9. Jag var väldigt aktiv på FB förut. Gillade att lyckas förmedla vardagsbetraktelser på de få tecken statusfälten tillät istället för blogg. Dock märkte jag att jag ägnade mycket tid åt att grubbla på allt som sas och att umgänget mer och mer förflyttades till FB. I verkligheten sågs man aldrig. Kommentarer som- ja men såg du inte på FB?
    Ansvaret för att vårda vänskapsrelationer förpassades mer och mer till FB och det kändes mest som lättja - ja ja nu har vi hejat för idag liksom.
    Nära vänner som blev mer och mer ytliga kontakter - för det är ju så enkelt att dra iväg ett mess!


    Så för ett år sen raderade jag mig helt från FB. Å vännerna reagerade med - men hur når vi dig då?! Öhh? Jag finns ju i verkligheten? Telefon? Träffas i verkligheten?


    Märker att jag är väldigt mycket mer här och nu när jag la ner FB. Jättebra för vissa att va med där men jag mår vansinnigt mycket bättre utan har jag märkt!

    Tyvärr har jag tappat en vän som inte engagerar sig utanför FB vilket förvånade mig stort. Å andra sidan är det väl så - om det tar mer kraft att hålla en relation levande än vad den ger. Ja då kanske man ska släppa taget? Sorgligt men också skönt att sluta streta på.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men hur tokigt är det inte ibland?! Det är framför allt de som jag inte bor nära som jag tycker att det fungerar så bra med på FB, resten vill jag ju träffa. Och jag har många vänner som inte är med på FB, vi får väl se hur det blir framöver. Man väljer ju som sagt själv. Och så modigt av dig att logga ut helt! Tack för dina synpunkter!

      Radera
  10. fascinerande det dar. hur vi motarbetar smarta och sorg och svarigheter i livet.
    dom finns inte. vi vill inte se dom. sopa under mattan. for alla andra verkar ju vara lyckliga och okomplicerade? eller hur? sa det maste ju jag ocksa vara?!

    precis som du skrev till mig, sorg ar en del av livet. svarigheter med. allt kommer och allt gar. precis som lycka ar en del av livet.

    arlighet och oppenhet. att dela med sig. av allt. bada sidorna. inte alltid latt. du gor det valdigt oppet och vackert.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Sara! Och ja, det är märkligt att vi tror att vi är lyckade om vi aldrig har en tuff dag... undrar var det egentligen kommer ifrån att vi så ofta väljer ytan och polerar på den mest av allt. Tack för dina ord. Och ditt mail! Stor kram

      Radera
  11. Intressant inlägg. Det är som sagt var svårt att veta sin egen gräns vad man vill säga och inte. Jag lämnar inte ut min relation för det är ju någon annan person så det får man respektera.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det håller jag helt med dig om. Jag pratar om vad man själv skriver om sig själv. För egen del tror jag också att jag flyttat fram mina gränser för vad jag delar i bloggen. Det personliga blir det allmängiltiga på något vis. Och jag känner mig trygg med det. Men jag kan ju inte skriva om min familjs olika vedermödor :)

      Radera