Månetrött

Den där ständiga förändringen. Att jag hela tiden är på väg. Mot toppar. Mot vågdalar. Och jag vet det ju. Nu har min yoga känts väldigt ringrostig plötsligt. Kroppen lite motsträvig. Mina leder knakar som aldrig förr. Det känns skönt. Bröstryggen och jag har äntligen en riktig kontakt. Ni vet det där stället på kroppen som vi lägger känslor i, som vi glömmer bort och inte ser. Knappt känner ibland i yogan. Vet att det dröjde länge innan jag kände att bröstryggen också var med i olika rörelser. Nu knakar det i bröstryggen och blir så där skönt varmt redan när jag gör uppvärmningen. Men idag var det ingen dans på rosor. Försöker finnas i det och vet att det ändrar sig igen. Senare. Men nu är det inte lika enkelt. När jag tänker på fullmånen som varit magnifik den här veckan och hur dåligt jag sover då, om jag ens sover. Så inser jag att den även påverkar min yoga. När jag tänker tillbaka på det så är kroppen faktiskt ovillig när det har varit fullmåne och de närmste dagarna efter det. Jag har blivit mycket mer synkroniserad med den eller hur man ska säga. Känsligare. Känner du så också? Eller påverkar den inte dig alls kanske? Medvetet. Min lärare säger att månen alltid påverkar oss men mer under fullmåne och nymåne. Och nu är det som att jag verkligen känner det också. Efter yogan idag belönade jag mig med plättar och nyplockade blåbär. Sommaren är inne på andra halvlek och det känns bra. Jag yogar och gör mitt bästa med en månetrött kropp.