Tänker på viskningar som blir till klara tydliga ord medan jag cyklar till jobbet. Tänker på nattgamla isar. Mina nya rosa ballerinaskor glänser. Det är lite kyligt men solen lyser. Mycket. Det gröna vecklar ut sig mer och mer för varje dag och jag njuter av att grönskan skyddar mot ljuset. Som kan vara hårt så här års. Och glödande på huden. Ikväll har jag mina två sista grupper för den här terminen. Som betyder att jag gjort ett år! Ett år med egna grupper. På mitt egna ställe.
På mitt sätt men ändå på det urgamla sättet. Och jag känner att jag har nått någon slags milstolpe. Att det blev verklighet det som bara var en tanke från början. Som kändes som en viskning inifrån mig själv. Lite tunn. Hade svårt att ge den all uppmärksamhet som den förtjänade. Och tänk att människor har hittat mig utan att jag ansträngt mig. Det är en gåva. Och jag vårdar den. Det viktigaste i min undervisning är människorna som kommer. Förstås. Som lär sig, hittar nya delar och går vidare. Tillsammans med de andra. Tillsammans med mig. Och jag har också lärt mig oväntade saker. Och att våga tro. Tro på att det håller. När jag lyssnar uppmärksamt på den lilla rösten inuti. När jag tillåter den rösten att ta plats. Resten av tillvaron är pusselartad. Dammiga fönster och lite skräpigt. Halvfulla kartonger och lådor. En liten fredad zon för min packning inför min egen resa om en vecka. Och allt händer samtidigt. På något vis. Som det ofta är i tillvaron. Men det jag har att hålla mig till är min inre kompass. Den lilla rösten som också Z pratar om.
Always listen to the little voice inside. Den har aldrig fel! Även om det rent logiskt kan tyckas uppåt väggarna, det som den säger. När jag lyssnar. När man vågar sig ut på det där tunna isflaket och sedan upptäcker att det är solid massa rakt igenom, då vet man att det är rätt. Men man kan inte gå i förväg och kolla, man måste släppa taget och promenera ut. Även om isen känns nattgammal. Och jag gjorde det. I slutet på sommaren tog jag första klivet. Och nu, nu vet jag att det håller. Och jag går vidare. På mitt sätt. Allt är inte klart och uttänkt, men det kommer. Det vet jag med säkerhet. För den där lilla rösten, den säger nya saker. Andra vinklar. Jag lyssnar och går vidare. Vågar tro och ger plats åt viskningar som blir klara budskap. Hur har du det med din inre röst?
Du skriver helt underbart!!!Det är lite magi över det.Jag har lätt att se bilder så det känns som man kliver in i berättelsen.
SvaraRaderaJag känner att jag är mer närvarande och lyssnar på min inre röst nu, helst när det gäller att inte dras i ett för högt tempo eftersom jag vet att jag inte klarar av det pga diffusa problem som ingen läkare kan lösa.Men när jag är väldigt trött då kan det vara svårare att höra, och jag tänker med känslor och trasslar in mig, kanske inte alltid blir det bästa. Framförallt inte för mig själv..
Men den starkaste rösten är alltid att se det med kärlek..Inte alltid lätt men det blir mindre kamp för varje dag . Och ha tillit att det blir det bästa för mig.
Kram Lotta
Den lilla inre rösten.
SvaraRaderaPoetiskt. Vackert. Sant. Så sant. AMEN.
Och jag är så glad och så stolt över dej, över Stilla Stund och att du är du. KRAM.
Hej hej!
SvaraRaderaVad underbart Annika att du vågar lyssna på den där lilla rösten. Den har alltid rätt. Visst kan det vara svårt i dagen samhälle, allting ska ju vara så vetenskapligt bevisat att vi glömmer bort att lyssna på vår intuition. Jag har lärt mig att när jag gör det så händer det magi.
Jag är så glad att det går så bra för dig och Stilla stund. Det låter som du har lärt dig en massa. Visst är kunskap roligt!?
Ljus*
/V
Så fint: Den lilla rösten.. Det ska jag lägga på minnet! & ja det är en gåva när man får undervisa. Kram & skön valborg
SvaraRaderaFint och inspirerande (som vanligt).
SvaraRaderaVilket år du varit med om tack vare den lilla rösten... och spännande med nya outforskade dagar...!
SvaraRaderaSTOR KRAM
Ja, jag tror ju att vi ska lyssna och inte springa på bara för att vi har alla dessa måsten att fullgöra. Jag känner ofta att jag har något som pockar och irriterar mig; som en liten sticka någonstans och först när jag tar itu med den och verkligen kommer till botten av vad den innebär kan jag gå vidare på riktigt. Sedan tror jag att människor i våra liv fungerar som budbärare också - det är inte bara den egna lilla rösten som talar om vilken väg vi ska gå (fast rösten måste ju hålla med den yttre rösten, förstås;)). Kram till dig!
SvaraRadera