Alla dessa separationer

En egen långhelg med D. Ledigt i fredags. Promenader. Afternoon tea på ett nytt kafé. Hotellrum trots att vi har ett eget sovrum hemma ;) Skumpa. Och så välbehövligt! Prat prat prat. God mat och vin. Man säger ofta hur viktigt det är att småbarnsföräldrar tar sig tid att bara vara med varandra. Jag tror att det är viktig att man gör det vilken fas man än är i sin relation. Våra barn är vuxna. Men vi behöver påminnas om varför vi gillar varandra. Varför vi skrattar så lätt och att kärleken vilar i oss. Att inte bli uppslukade av allt arbete. När det går som en gräsbrand i våra umgängeskretsar. När vi hör att par efter par delar på sig. Efter 25-30 år tillsammans! Med 3-5 ungar. Vi känner 8 par som har gått åt olika håll. SLUT. Skilt sig. Kommer med nya partners på stan. Åtta par.. Och inget är sig riktigt likt. Vem är jag att döma? Inte alls. Men jag menar att relationer är färskvara. Och vi behöver ta oss tid för vår relation. Den viktigaste kanske… Ja jag vet! Barnen är så självklara att jag inte skriver det ☺ Men barnen växer också upp och får egna liv. Precis som vi vill att de ska. Som de ska. Och om man då står där och tittar på varandra utan att ha något att egentligen säga varandra. Då kan det vara långt till att hitta tillbaka. Tänker att man måste tanka närhet hos varandra under hela tiden man lever tillsammans. Och visst, jag vet att det inte alltid är enkelt. Efter 28 år tillsammans. Så vet jag. Att det sotsvarta gör entré. Ilskan och irritationen. Tröttheten med stort T. Missförstånden och kampen om eget utrymme. Naturligtvis. Därför skriver jag det här. Att man måste ta sig tid. Nu. Inte sen. Nu. För att få kraft. Orka se och hålla i minnet varför man har valt varandra. Nej det är naturligtvis inte fel att skilja sig. Det menar jag inte. Och ibland är det så att det är det enda rätta. Men alla de här separationerna har fått oss att tänka ett varv till. Och vi känner att vårt fundament, vårt eget bygge, det håller. Och vi har festat. För oss själva. För oss.